Blogginlägg
Inläggen/kommentarerna står här i kronologisk ordning med det första överst, varefter du får scrolla dig ned till det allra senaste, vilka du även ser i menyn till höger.
222 kommentarer
leave one →
-
Prenumerera
Prenumenerad
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
Välkommen till Vrg:s Blondeblogg 
Kan man vara orolig inför att läsa en bok?
Det låter ju helt befängt. Ändå är det just denna känsla som jag upplever varje gång jag tittar på boken, som jag i en månad framöver ska närläsa. Varje gång någon frågat om jag börjat läsa den ännu, undrat om jag vill diskutera den, har jag ursäktat mig med att jag har haft annat att göra. För sanningen är den, att jag faktiskt bävar inför att ta det första steget och påbörja läsandet av Blonde.
Anledningen, orsaken, att jag känner såhär är egentligen inte svår att förstå: jag gillar helt enkelt inte att andra talar om för mig vad jag ska uppskatta. Eller snarare tycker jag inte om att höra någonting bli rosat utan att själv ha fått bilda mig en uppfattning. Alldeles för många gånger har jag gått in i en biosalong, eller stängt in mig med en bok på rummet, med så höga förväntningar att jag är på god väg att spricka – bara för att komma ut därifrån, bitter och besviken.
Detta har gjort att jag helst vill veta så lite som möjligt om de böcker jag ska läsa och filmer jag ska se. Därför försöker jag att inte läsa recensioner. Men hur skulle jag kunna ha undgått att Blonde blivit både en publik- och kritikersuccé? Det sägs vara Joyce Carol Oates, som faktiskt är en av de författare som jag skulle kunna kalla favorit, bästa bok. Och det är just epitet ”bästa” som gör att jag direkt sätter mig på tvären, för jag har på känn att jag inte kommer kunna hålla med.
Vad som är verkligt synd, men ändå intressant, är att jag nog egentligen skulle tycka att alla de där filmerna och böckerna jag tidigare totalsågat verkligen var riktigt bra, om jag inte hade fått höra så mycket gott om dem innan. Detsamma gäller Blonde. Jag vet att många tycker att den är ett mästerverk och hade inte jag varit medveten om detta så skulle jag förmodligen se fram emot att läsa den.
Istället är jag orolig. Orolig för att bli den som inte förstår bokens storhet, utan bara bli besviken. Men allra främst är jag ledsen över att jag redan dömt ut en bok genom att låta mig avskräckas av ett par hyllande ord på dess omslag.
Sanna
Hej Sanna! Det är just denna välkända och delade oro Bokcirkeln vill ta tag i. Säga: Sluta vara rädd och bara – Gör Det.
I Bokcirkeln försöker vi lyfta skam och skuld och rädsla från våra läsares axlar och ta fram lite gammalt hederligt frimod.
Men hyllningsord på omslag är ett (amerikanskt) otyg. Jag undrar hur många vi är som dessa hurrarop får motsatt effekt på? Vi kanske är fler än vi tror?
Varmt. Bokcirkelns Marie Lundström.
Det är kallt så luften sjunger av kyla och jag har inga vantar och det är ganska mörkt men ändå står jag där med fingrarna fuktade mot papperskanten och läser. Inte om Döden i prologen eller om Barnet i de efterföljande kapitlen, utan de allra allra första orden: Blonde är en fiktiv roman.
Det är kallt så luften sjunger och jag har inte vantar och det är mörkt men ändå läser jag samma mening om och om igen. Blonde. Är. En. Fiktiv. Roman. Fem ord som i all sin anspråkslöshet kan vara de såväl viktigaste som vackraste i hela denna tegelstensroman.
Jag tänker att sanningen är alldeles för begränsande. Att människor alldeles för kalejdoskopiska för att begränsas av den. Sanningen kan ge oss det yttre. Den kan ge oss tidpunkter, platser och händelser som rent fysiskt kommer nära nära verkligheten som den var. Till det yttre. Men kan sanningen ge oss en människa? Är vi så konkreta, lättbegripliga, skarpa i konturerna att vi låter oss fångas av fakta? Även till det inre?
Blonde är en fiktiv roman. Så subtilt avsäger sig J.C.O. sanningen som medel. Hon gör inget anspråk på att pussla ihop det enda sanna, sy ihop den enda verkliga N-J. B. eller gestalta verkligheten som den verkligen var. Just därför tror jag att J.C.O. kan komma så mycket närmre allt det där än den mest genomarbetade biografi nånsin kan.
Jag tror att vi alla är fiktiva. Om inte rakt igenom så bitvis i alla fall. Inte så att vi inte existerar, nej snarare som så att vi skapar oss själva och skapas i mötet med andra. Att vi diktar oss själva och andra efter eget huvud och egna behov. Och hur skildrar man då en människa om inte genom att använda fiktionen?
Det är kallt och jag värmer mina fingrar. Jag har inga vantar och det är mörkt och jag har lagt ner boken i min väska men ändå kan jag inte sluta tänka. På sanningen och fiktionen och alla nyanser där emellan. Och det kommer jag fortsätta att göra. Längs med Dödens cykeltur genom staden av sand, från barnhem till bioduk, från flicka till kvinna till ikon. Från första sidan till den sista.
Kanske får jag sällskap?
Joanna Baerk-Meer
.. Hej Joanna! Jan Guillou menar att romanen om Monroe just ger den sannaste bilden vi kan få av henne. Jag började läsa romanen och kände mig till en början mycket förvirrad: Lurad? Fritagen? Jag begravde mig i olika Monroe-biografier, vilket fick mig att snabbt inse att Sanningen om ikonen inte är en, utan flera. Att läsa Anthony Summers biografi om Monroe gav mig särskilt mycket. Den uppger Oates själv som en källa hon använt sig av. Med den i minnet, får man fantastiska inblickar i hur Oates formar och stöper om foton och fakta. Hur en författare kan jobba.
Varmt. Bokcirkelns Marie Lundström.
Jisses, när man läser båda era inlägg här ovan blir man nästan rädd för att själv skriva… Jag har just läst ut första delen och börjat på den andra, och tänkte väl skriva några rader för att säga vad jag tycker om boken så långt. Men sen läser man era kommentarer och blir nästan avskräckt i rädslan för att inte låta lika, jaa.. Smart?
Sanna, du säger att du inte vill börja läsa boken av rädsla för att bli besviken på grund av allas entusiastiska kommentarer och dina egna förväntningar. Jag har ett tips till dig; Använd den som tunnelbanebok. Istället för att stänga in dig på ditt rum och tänka: ”Oh, nu ska jag läsa den här fantastiska boken som alla pratar om”, låtsas att du lånat den på biblioteket av ren nyfikenhet, och att du nu på din väg till eller från skolan, ska läsa lite för att se hur den är. Ta upp boken, slå upp första sidan, läs Prologen, Döden, och om du fastnar, vänd blad och läs nästa sida. Sedan nästa, och nästa, och nästa. Snart har du läst hela första delen på bara några tunnelbanefärder.
Något annat som är kul med att läsa på tunnelbanan (eller bussen för den delen), är när ens medpassagerare förvånat ser en tonåring plocka upp en tegelsten ur väskan som inte är Twilight. Man ser i ögonvrån hur de diskret försöker se vad det är för bok du läser, hur de försiktigt lutar sig framåt eller åt sidan för att få en bättre titt. Lika roligt varje gång.
När jag själv åker tunnelbana brukar jag alltid vilja titta ut när vi passerar Tranebergsbron för att se på utsikten, men det händer mig oftare och oftare att om jag tittar upp för att se på vattnet och husen på andra sidan, att jag bara vill titta ner i min bok och fortsätta läsa. Meningen som jag just läst ligger och roterar inne i huvudet, och det är som att Norma Jeane sträcker ut en av sina späda armar från sidorna och försöker vrida mig tillbaka till henne. Hon tänker ju ofta i Barnet att hon vill bli sedd, att om hon bara kunde slita av sig kläderna och visa sig som hon verkligen är, så skulle hon bli sedd. Det är en känsla jag kan känna igen mig ifrån när jag var mindre. Jag var liten och blyg, gjorde som man sa åt mig, vågade inte ta plats annat än hemma och på min teater.
Jag kommer ofta på mig själv att undra när jag läser, hur kom egentligen Norma Jeane att bli den stora ikonen som vi alla känner till idag? Hur kommer det sig att hon bytte till sin mormors efternamn Monroe? Hade hon det verkligen såhär under sin barndom? Finns det delar i den här historien som faktiskt är sann? I Författaren Kommentar säger Oates att berättelsen inte är verklig, men att Marilyn Monroe faktiskt har bott i fosterfamiljer, skrev dagbok och dikter. Så det finns ju uppenbarligen delar ur boken som kan vara sanna, men frågan är vilka och hur Oates kom fram till vilka bitar hon ville använda.
Frågorna är många, men än har jag 600 sidor kvar. Och om inte en enda av mina frågor blivit besvarade efter att jag läst ut hela denna tegelstensroman, kommer jag nog ställa mig frågan om boken verkligen var så bra som jag tyckte i början.
/Johanna B (Blomman)
Hej Johanna! Jag gör precis som du: Använder tunnelbanan för att få in luft i texten, komma ifrån en pressande lässituation. Funkar förträffligt! Redan i första delen av Bokcirkeln Blonde pratar vi en del om Oates sätt att jobba med både verklighetsbaserade händelser och rena påhitt. Det går ju inte att läsa den här boken utan att börja fundera: Vad överensstämmer med biografiska fakta och vad är Oates egen fantasi? Och vad har det för betydelse när vi läser boken?
Varmt. Bokcirkelns Marie Lundström.
Jag är en arg läsare. Jag är en sådan typ som som river mitt hår, tuggar fradga och känner hur svarta små moln puffar ut ur min stekheta panna för att jag inte alls håller med det tidigare skribenter sagt om Blonde! Och för att allt det här är tramsigt pretto-nonsens.
Nej, nu ljög jag.
Jag är en romantisk läsare. Jag älskar att glorifiera kvinnan med stort K, Marilyn; jag älskar att leva mig in i rollen och lyssna på all hennes musik, ”I wanna be loved be you, just you, and nobody else but you”- snälla mrs Oates omfamna mig och låt mig bli uppslukad av dina vackra ord! Att titta på foton och drömma mig bort. Att färga mitt eget hår blont och leka vamp för en dag. ”Some like it hot!”
Nej, nu ljög jag.
Jag är en dålig läsare. Mest. 150 sidor rev jag av över en natt och vad kände jag? Ingenting speciellt. Jag försökte pressa ut något vettigt ur min hjärna, som en mosig citron som är alldeles för liten mot en apelsinpress, men allt som kom var detta.
Nej, nu ljög jag nog, igen. Jag vet ju att det kommer mer. Mig slipper ni inte så lätt.
Sara Josefine
…Dig vill vi på Bokcirkeln inte slippa! Du går rakt på alla författares eviga kohandlande med Sanningen. Du verkar en smula besläktad med Jonas Hassen Khemiris kanske enda mantra: Lyssna efter sanningen i fejken och det opålitliga i den till synes trygga, allvetande berättarens röst.
Varmt. Bokcirkelns Marie Lundström.
Och döden är närvarande innan man ens fått ta del av det första andetaget.
”Även om han (eller hon) överlevde den älskades död, förstod man att livet hade förlorat sin mening.”
Sara Josefine
”Oerhört många människor kommer att läsa er blogg. Förra året översteg antalet läsare 1 miljon.” Kul. Då kan ju även jag, född utan några nämnvärda estetiska talanger, få min stund i rampljuset. Med en äldre syster som målar och en lillasyster som både dansar och sjunger blev det äntligen mellansyskonets tur.
Två veckor senare tar jag upp Blonde för första gången. I en trång buss på väg till Österrike, fylld med förväntansfulla ungdomar. Resan är beräknad till ungefär 28 timmar. Och där sitter jag, en ung man i mina bästa år och tittar ned på en 860 sidor tung roman om en kvinnas liv. En kvinna som jag för stunden inte kunde bry mig mindre om. Jag lade ner boken i väskan igen.
För mig är uppgiften jag har framför mig både utmanande och rolig, men kanske framförallt skrämmande. Förhoppningsvis är det bara nu i början jag känner så, det kommer antagligen gå över. Men när jag läste Johanna Bs inläggsinledning, om att man blir rädd för att själv skriva när man läst tidigare inlägg, kände jag igen mig direkt. Dessutom är det lättare sagt än gjort att ta upp en tegelsten till bok och faktiskt ta sig tid att läsa den, särskilt när man vet att en hel drös okända människor kommer sitta och läsa ens personliga åsikter om boken.
Men sedan slog det mig. Jag är just det, en ung man i mina bästa år. Jag vet inte vad man ska tycka och tänka om litteratur, jag har inte erfarenheten än. Jag, Carl 18 år, behöver inte tänka om boken på någon annans sätt än mitt eget. Den här insikten underlättar processen att sätta igång att börja läsa, tycka och tänka om Blonde något enormt. Pressen lättar direkt. Jag är ju trots allt unik, precis som alla andra.
Carl
… Det är precis den här känslan som ligger bakom min programidé med Bokcirkeln. Jag kan säga att jag gör programmet för att INTE lägga tillbaka boken i väskan. Det är dags att sluta skämmas: Vem är jag att läsa Ett Mästerverk?
Du behöver, SKA inte tänka om boken på något annat sätt än ditt eget. Till slut är det vad Bokcirkelns alla deltagare gör. Vad kan man annars göra?
Jag minns när jag läste Anna Karenina och skulle ta mig förbi den startsträcka du beskriver så bra. När jag väl började läsa, så insåg jag också att allt det där kringtjafset med bokens status och klassikertyngd, det finns utanför boken och har egentligen ingenting med min läsning att göra. Inuti boken finns en författare som berättar en historia han eller hon vill att någon ska läsa. Jag är Någon, just då, när ögonen löper över orden en annan människa har sänt ut.
Bokcirkelns Marie Lundström.
Agnes heter jag, men under tiden i bokcirkeln tänkte jag skriva under mitt mellannamn Vanessa. Varför frågar jag mig själv?
Är det lättare att träda in i rampljuset med en ny identitet?
Norma Jean Baker eller Marilyn Monroe – ett barn, en flicka, en kvinna med två om än flera identiteter. Man har ett yttre och ett inre, någonstans där emellan finns sanningen tror jag.
Efter ett besök på Mediamarkt av alla ställen har jag med mig en ”Marilyn Monroe Movie Collection” hem. Filmerna låg där slängda i en överbliven reakorg, precis som min Blondebok har legat vid min säng sedan ett år tillbaka. Pappa brukar säga att det kan vara bra att ta en paus från en bok ett tag. Nu är pausen över..
Jag ser fram emot veckorna i bokcirkeln!
Agnes Vanessa
Hej Vanessa! Joyce Carol Oates har flera gånger valt att träda fram i rampljuset under ett namn hon inte vanligtvis blir tilltalad med. Hon har pratat väldigt starkt om vilken frihet det gett henne – det senaste exemplet i Sverige är paret Keppler, som skriver annorlunda under sin pseudonym ihop än vad de gör var för sig under sina vanliga namn. Det tagna namnet som en frihet och som en roll att spela, ja det är verkligen något som Norma Jeane får känna på och vara med om. Det ska bli kul att höra vad du tänker om det här framöver.
Varmt. Bokcirkelns Marie Lundström.
Är det så att Norma Jeane väljer att arbeta med och andas FILMEN som ett sätt att praktisera sin mors religion?
Norma Jeane jämför sin mormors relation till kristendomen med moderns vördnad inför FILMEN, och allt det innehåller. Redan när Gladys tar med Norma Jeane till begravningen av en STORHET inom FILMEN tror jag är det är bestämt att Norma Jeane kommer att leva och dö med filmen.
Det är inte svårt att förstå att Norma Jeane som vuxen gjorde i princip vad som helst för att få uppmärksamhet, med den kärlekstorra och osäkra barndomen.
Kan konstnärer komma från säkra och stabila hem och barndomar?
Är olycka nödvändigt för skapande?
Astrid
(jag skrev även Filmen – en religion)
Hej Astrid! Det finns en underbar intervju med filmregissören Lars Von Trier, vars föräldrar tydligen satsade medvetet på att han skulle bli konstnär. När lille Lars en gång frågade: Kan man dö i sömnen? svarade mamman: Javisst! Och säkrade en livslång sömnrubbbning hos sonen. Sanningen kräver kanske ibland tajming av föräldrar. Fast det beror ju förstås på vilket mål man har i sikte: Tilltro och stabiblitet eller ångestriden, personifierad filmsuccé..? Fast så enkelt är det ju inte heller.
Bokcirkelns Marie Lundström.
”Då var det dags”, säger jag och försöker låta avslappnad vilket natruligtvis inte är sanningen. jag har vankat av och an här i lägenheten i Florida där jag just nu befinner mig, uppskrämd. Jag är inte rädd för att börja. Men jag är rädd för hur ska jag börja, och den senaste halvtimmen snarare; Hur jag ska börja för att inte vara rädd.
Blonde är en fiktiv berättelse. Jag tycker det är smart att detta klargörs direkt. Jag vill ha en spännande läsupplevelse, ett liv berättat för mig, och det är oviktigt vad som är sant och vad som inte är, precis som våra liv ibland kan vara. Så länge jag ”känner” boken, så länge jag ”är” i den. Precis som Joanna Baerk-Meer påstår i ett tidigare inlägg så begränsar sanningen oss. En bok som påstås vara sanningsenlig väcker skeptismen inom oss och får oss att kritisera, vare sig vi vill eller inte. Det ska bli härligt att kasta sig in i en berättelse som jag ser som ett medelting mellan sanning och saga. Villkorslöst berättande, sanningen om sagan men för den delen också sagan om sanningen.
Döden, döden, döden. Djup och inspirerande prolog kanske vissa tycker. inte jag, jag föredrar livet. Men det blir bättre när själva berättelsen börjar, J.C.O skriver mycket skickligt, jag gillar hennes karaktärbeskrivningar och det finns en lätthet i språket. När hon beskriver tunga känslomässiga händelser och situationer så lyfter hon upp det med en humoristisk eller ironisk touch. Däremot så förstår jag inte varför hon använder sig av alla dessa liknelser hela tiden. De är alldeles för komplicerade och långdragna, jag föredrar (precis som jag tror att många andra också gör)korta och exakta liknelser.
Sid 29, ”Denna speciella dag skulle Norma Jeane minnas under hela sitt trettiosex år och sextiotre dagar långa liv, ett liv Gladys skulle komma att överleva så som man skulle kunna passa in en dockbaby i ett hålrum som bara för det ändamålet skickligt gröpts ut i en större docka.”
Det kan förekomma något översättningsfel men i vilket fall så fattar jag Nada.
Själva storyn har jag inte riktigt kommit in i ännu, jag har dock ca halva ”Barnet” kvar så jag hoppas att jag snart dras med. Jag styr kosan mot New York om ett par dagar, kanske lite Central Park-läsning kan få mig på rätsida med J.C.O. och hennes ”Blonde”
//Jocke
Hej Jocke! Vilken dröm att få läsa Blonde på amerikansk mark. I vårsol.. Den liknelse du hakar upp dig på är faktiskt med i Bokcirkelns första del. Jan Guillou anländer med en lista över dåligt bildspråk i bokens första del och den där dockbabyn är det fler än han som undrar över..!
Varmt, Bokcirkelns Marie Lundström.
Mina första intryck av boken är att den – är så full av intryck. Överfull! Först alla ”förord” som måste forceras: ”Blonde är en fiktiv berättelse…en uppdiktad roman”, heter det inledningsvis, sedan kommer ”Författarens kommentar”, varpå följer 3 st. citat kring skådespeleriet som en ensam, helig och desperat verksamhet, och till sist ”Prolog” som ju närmast ter sig som en epilog med tanke på att året är 1962 och Döden har huvudrollen.
I skolan har vi talat om hur anslaget till en bok just slår an dess ton, ger oss ledtrådar, ”nycklar” till innehållet, vilket närmast är en understatement i fallet med ”Blonde”! Den ton som således allra först slogs an hos mig var att detta är en märkvärdig och tragisk berättelse…
Andra intryck är författarens förkärlek för anaforer (”döden-döden-döden” i Prologen eller ”för att-för att-för att” s.82-3) liksom att kursiv stil innebär Marilyns (eller andras) tankar. Och, som Astrid tog upp här ovan, FILMENS centrala roll (var och varannan sida har någon referens till film, ja, det första ”riktiga” kapitlet börjar: ”Den här filmen har jag sett hela mitt liv…”!).
Och att när man första gången får höra Marilyn/Norma Jeane säga något så stammar hon. Och den obehagligt hallucinatoriska skildringen av mamman – överhuvudtaget den återkommande känslan av mardröm (eller ond saga, som i det besynnerliga lilla avsnittet på s.62, skrivet i Du-form!).
Och, och… Och så vidare.
Som sagt, en märkvärdig och tragisk berättelse. Överfull av intryck.
Mats
Hej Mats! Du hittar kanske en vän i Bokcirkelns Åsa Linderborg, som läser med pennan i hand och stryker långa sjok! Är man en anhängare till en karg, ordknapp stil är Joyce Carol Oates en utmaning. Kanske är det bara att ge sig hän, kasta sig in i ordmassorna, se vart den bär av och leder till, denna onda saga.
Bokcirkelns Marie Lundström.
Ha, ha – mitt inlägg var menat som ett smått euforiskt sådant, om än förtäckt, det medges! Vän av lakonism är jag knappast: Proust var min första stora läsupplevelse och läromästare, något som stått sig, varför ordmassorna ter sig som som orörda snömassor för en off pist-åkare. Mmmm…ge sig hän var ordet. Och vem vet, kanske finner jag en vän i Åsa Lindeborg. Pennan i hand! Och post it-lappar, nota bene, samt mängder med thé!
Mmm…mats
Off-pist i ordmassor, snyggt, mycket amerikanskt. Good luck! Bokcirkelns Marie Lundström.
Ja nu sitter jag här, har läst de tidigare blogginläggen och 328 sidor i boken. Jag som brukar vara så trögstartad har läst och läst och läst. Men ändå känns det så lite. Varför det?
Att lägga sig en timme tidigare på kvällarna bara för att läsa, och att inte ta med musik på bussen utan i stället ”Blonde” måste vara ett tecken på något. Från och med att jag öppnar boken tills jag stänger den har jag hoppat in i en annan värld, tillbaka sjuttio år, vilket jag gör med stort nöje. Den här boken är ett ganska så ultimat sätt att fly verkligheten för en liten stund (vare sig man vill eller inte) och då flyger bara tiden förbi när jag läser. Jag vet inte om 850 sidor är tillräckligt för mig, vi får väl läsa och se.
Jag vet bara en sak: jag önskar att bussresorna till skolan kunde vara lite längre.
Lisa
Jag tycker det är fascinerande att få möjligheten att lära känna Marilyn, och förstå vansinnet bakom en till ytan så perfekt kvinna. Men det här faktumet att det är en fiktionell berättelse rör till det i huvudet för mig, för hur kan man lära känna en fiktionell person som har funnits i vekligheten. Men Mailyn fanns inte i verkliheten för den riktiga personen var egentligen Norma Jean..
Lisa
Hej Lisa! .. Är du inte helt tillfredställd efter 862 sidor, har Oates skrivit fler riktigt bra sidvändare. Min kompis mamma sa jämt till sin dotter: När du läser öppnar sig en helt ny värld. Min kompis blev först besviken när hon väl lärt sig läsa. Det var inte bokstavligen en ny värld som öppnade sig. Men sedan har hon också förstått. Hur bokstävernas universum kan omsluta den som stiger in. Varmt. Bokcirkelns Marie Lundström.
Nu börjar det bli dags att öppna boken och göra vad jag aldrig brukar göra, det vill säga lägga en bok åt sidan. Jag har precis börjat läsa lady Chatterleys Lover i en underbar liten brittisk pocketversion som inhandlades av mina föräldrar någon gång på 80-talet. Men då det nu är Blonde som står på agendan får den mogna lite under tiden som jag ger mig in i kvinnan, myten och legenden.
Jag vet egentligen ingenting om Marilyn eller Norma som hon från början hette och bestämde mig för att skriva en tankekarta (nu lär vissa lärare älska mig), dock gjorde jag dne i listform.
Marilyn Monroe associerar jag med
1, kennedyklanen
2, en tå för lite, en för mycket? klor?
3, blonda lockar
4, Britney Spears
5, stilikon, vit klänning
6, gamla filmer, some like it hot
7, droger
Med andra ord är min kunskap och mina tankar om denna kvinna ytterst torftiga och jag ser fram emot att få öppna boken och ta del av någonting mer.
/Ulrika
Hej Ulrika! Antalet tår..! Vad synd att inte Oates tar tag i den klon. Men annars lär du stöta på det mesta på din klart inspirerande karta längs vägen. Nja, Britney Spears får man kanske förresten själv läsa in. Michael Jacksons öde är också lätt att tycka sig se i skuggorna av Monroes liv.
Varmt. Bokcirkelns Marie Lundström.
En bok. En bra bok. En storslagen bok – kanske till och med ett mästerverk? Förväntningarna är lite väl höga när jag tillslut väljer att öppna detta gigantiska monster till bok.
– Ja, jag har problem av den grövre sorten när det kommer till att påbörja läsningen av en ny bok. Det är alltid svårt för mig att säga vilken typ av berättelse som jag vill läsa, då jag anser mig som tillräckligt mångfacetterad i mitt intresse för litteratur för att lyckas fastna för nästan vilken typ av skriveri som helst. Men – hur väljer man ut en bra bok? Ska man gå efter recensioners jublanden som prisar böckerna, och alla människor i ens omgivning som intygar en specifik boks ofantligt geniala värde?
– Jag vågar inte göra det. Jag är rädd att mina förhoppningar ska skjuta i taket, och att det resulterar i en enorm besvikelse när boken väl är utläst. Men å andra sidan, finns det verkligen någonting som heter onödig läsning?
Blonde är en av de böckerna som fått stående ovationer och hjärtliga hurrarop. Och visst låter det bra med en bok som sägs vara ”[…]en litterär triumf.”? Nåväl, det kan ju inte skada att försöka, tänkte jag glatt och anmälde mig till att delta i bloggandet om Blonde. Och jag är minst lika glad nu som jag var då, nu när jag har kommit in i boken om Marilyn Monroe.
Jag märker snart att Joyce Carol Oates tycker mycket om upprepningar, och framförallt, en stor förkärlek för aningen långa liknelser – och det är en stor underdrift. Liknelserna, metaforerna, lever i den här boken ett eget liv, och ibland är de lustiga och ibland är de lite för utdragna. Men på det stora hela så roas jag av dem, och jag finner att de är en del av charmen med J. C. Oates berättarstil.
Precis som flera har antytt tidigare, så känns det betryggande att veta att boken är en fiktion som bygger på fragment av verklighet; att den inte är till hundra procent biografisk. Det blir på så vis lättare, känner jag, att ta till mig berättelsens innehåll. Det blir lekfullt och allvarligt på samma gång.
Blonde genomsyras av ett starkt filosofiskt tänkande, där tankegångarna ibland tar över stora delar av berättandet och övergår i allt från funderandet och ifrågasättandet av den mest fundamentala livsfilosofin; till utforskandet av de djupare delarna av existentiell filosofi. Jag tycker att det är väldigt intressant och nästan lite lustigt att författaren valt att, precis efter förordet och precis före innehållsförteckningen, placera ut tre citat; varav det första är skrivet av en man som anses vara något av en grundare till filosofin bakom skådespeleriet, Konstantin Stanislavskij, och det tredje är författat av den man som var en av skaparna av existentialismen, Jean-Paul Sartre.
Precis som Mats ovan skriver, så får vi i skolans svenskkurser lära oss att uppmärksamma introduktionen till en bok; då denna är till för att slå an en ton för hur bokens tema kommer ljuda. – Jag visste redan vid läsandet av Blonds öppnande citat, att det här inte är en bok som kommer lämna mig obemärkt.
Så här långt betraktar jag berättelsen som en biografi om en väldigt intressant karaktär; som gått ihop med ett verk inom modern filosofi, och tillsammans har de skapat fiktionen Blonde.
Simon
Hej Simon, jag tror ju att Sartre är mitt i prick i sitt ljuvligt smarta citat: ”Genialitet är inte en gåva utan ett sätt för människor att under desperata förhållanden tolka livet”. Just så.
Varmt, Bokcirkelns Marie Lundström.
Jag tycker den är trög.
Jag tycker den är smart.
Jag tycker den är tråkig. Så tråkig som bara en tråkig bok kan vara.
Jag tycker den är spännande. I varje fall lite.
Jag tycker ingenting.
Jag vill tycka om den, varför kan jag inte bara få tycka om den?
Jag vill inte alls tycka om den, jag tycker som jag känner och inte som andra får mig känna att jag vill tycka.
Men jag vill tycka. Vad som helst!
Jag tycker den är uthärdlig.
Fast nej jag tycker den är skit. Helt okej skit.
Nej det stämmer inte heller, den är bättre än så. Ibland.
Det är en riktig brottningsmatch att läsa Blonde. De svaga känslor (förutom rastlöshet) som boken väcker hos mig krockar med varandra. Vem är hon? efter 100 sidor vet jag fortfarande ingenting om vem Norma Jeane var. Det är sällan jag tagit med mig så lite från 100 sidor text…
Jocke
Efter 264 sidor faktion känner jag att jag börjat få svar på några av de frågor jag ställde i mitt första inlägg. Nu börjar jag äntligen komma in i boken på Riktigt.
Häromdan gick jag tillbaka i boken och började skumläsa bland de första 60 sidorna, med mina små blåa post-it lappar, och det som slog mig var att Oates redan här refererar till några av de händelser som händer senare i Normas liv.
Jag vet att jag inte får säga något om det än, men en sak jag i alla fall kan peka ut är att på bl.a. sid 36 näms det att ”Norma Jeanes hjärta fladdrade som kolibrivingar”. Det kanske inte tycks vara så konstigt, är man nervös så slår ens hjärta fort. MEN varför har då Oates senare under delen Flickan, döpt ett kapitel till Kolibri? (sid 248) Det här gör mig extremt nyfiken måste jag säga. Vad är det som är så symboliskt och speciellt med just kolibrier? Är det att de är så små, och kan ändå göra sådant som ingen annan fågel kan? Ska de liknas vid Norma, att de är så små (och antagligen väldigt blyga/skygga), men att de ändå är de fåglar som fångar folks uppmärksamhet?
Jag vet inte. Vad tror ni?
Johanna B
Nyss hemkommen från Portugal grips jag av panik över att alla skriver så skönlitterärt. Jag vill kunna bajsa ut orden istället. Får man svära här?
Jag var fjorton första gången jag läste Blonde. Har nu läst ut den igen. Femte gången gillt. För varje gång förstår man lite mer. Nu förstår jag jättemycket. Är ni avundsjuka?
En bok om en snygg sexig brud bangar man ju inte på. Sen är hon ju känd också! Och så är hon blond! Jag gillar blondiner. Men det bästa är den feministiska aspekten. Då kan man glutta utan skam.
I introduktionen handlar det om Döden med stort D. Döden som kommer trampandes på budcykel. Döden som är en finnig skolpojke. Vad är det i paketet? Är det död? Varför välkomnar hon Döden? Hon glömde ge Döden dricks. Det tycker jag var bra.
Oates skriver så jävla snyggt. Det är som rinnande vatten och fast jag lovade mig själv att ta god tid på mig den här gången så har jag sträckläst allt på en vecka. Imponerar jag på er nu?
Bekräftelse, Bekräfta mig, se mig, älska mig, beundra mig! Det är vad Norma Jeane och sedan Marilyn vill. Och det är därför vi älskar Blonde. För att vi känner igen oss.
Varja
Hej Varja,
Döden ska definitivt inte ha dricks, håller med.
Femte gången!
Varför just den här?
Och hur är den att läsa nu jämfört med tidigare varv?
Varmt, Bokcirkelns Marie Lundström.
Ingen aning. Inte egentligen. Helt enkelt för att jag tycker så mycket om den. En bra bok kan man läsa hundra gånger och varje gång bli förvånad över slutet.
Kära Varjen, jag blev så uppeggad av ditt inlägg att jag skulle vilja proklamera min kärlek till det genom att citera några rader från pjäsen vars manus jag så innerligt försöker lära mig replikerna till på teatern:
”Jag tycker du är underbar. Som en frisk fläkt. Det känns som om det gick att andas här inne igen.”
Och härmed ger jag mig i kast med ett eget, om än sämre, ordbajseri.
Sara Josefine
Film.
Norma tittar på film. Bio. Svartvit och technicolor. Norma får aldrig se slutet. Skitjobbigt. Hon somnar eller det blir trassel med rullarna. Kanske kommer det en äcklig gubbe och sätter sig nära och gömmer handen under kavaj i knä. Skitjobbigt.
Film Film Film, Norma är den vackra prinsessan. Publiken den mörka prinsen. Men hon får aldrig se slutet. Skitjobbigt.
Den enda gången i Blonde som slutet nämns är när prinsessan dör. Trist.
Varja
Blonde,
en bok som till en början låg på mitt nattduksbord i över två veckors tid. Jag började med att ge den fem, tio minuter varje kväll innan jag somna in. Blonde resulterade genast i en hackig och osammanhängande berättelse om en kvinna, eller var det ett barn? Ja, jag kan ärligt talat säga att jag inte riktigt hade koll på vad jag läste om. Därför beslöt jag mig ganska kvickt för att byta lästeknik. Blonde är inte en bok som ska läsas i sömnigt tillstånd. Om boken ska läsas ordentligt behöver den också lite tid och engagemang. Jag drog ett streck över påbörjad ”läsning”, och gav Blonde ytterligare ett försök. Blonde fick följa med till landet, och Joyce Carol Oates öppnade denna gång upp för en helt annan historia än vid tidigare läsning. Blonde visade sig vara en spännande, något dyster historia som hugger tag i en och får en att vilja läsa mer. Trots de små ”orden” och närmast obefintliga radavståndet, passerar nu sidorna häpnadsväckande fort. Åtminstone i jämförelse med vad jag förväntade mig, då jag avskräckt slog igen boken på sida 5, sömnig, en sen måndagskväll.
Numera är Blonde med mig överallt…
Anna A
Oj, oj, oj.
Hur ska det gå? Då jag läste om mitt tidigare, och Första, inlägg började jag fundera om det verkligen existerar en sida 5. Adrenalinet sipprade ut sig ut i kroppen. Detta var trots allt mitt första inlägg, rätt ska vara rätt!
Förbrilt började jag leta efter Blonde, var är den? Inte på nattduksbordet iallafall.
Hur ser omslaget ut? Jag hade inte ens tänkt på det…
Där!
På soffbordet, bland dvdfilmer och fjärrkontroller, låg den, vit var den. Det ser ut som att hon är i himlen, Norma Jean allstå.
Juste, sidnummer!
Jag visste det, sida 5 är inte ens utmärkt. Måste springa ner och ändra i mitt inlägg.
Påväg till datorn får jag istället för mig att skriva ett inlägg, detta inlägg, där jag påpekar mitt stora misstag. Bättre så än att någon annan gör det!
När jag nu hunnit till sista stycket, detta, börjar jag inse att detta inlägg var rätt onödigt. Jag tror faktiskt ingen kommer tänka på mitt ”misstag”. Och om så är fallet, tror jag de förstår poängen med vad jag skrev.
Åtminstone kan jag nu försäkra mig om att inte bli tillrättavisad för mitt första inlägg. Då hade det nog inte blivit många fler inlägg…
På återseende!
Anna A
Hej Anna,
Detaljångest är en underskattad energipost.
Däremot är det här med läsarens insats något jag tycker att också litteraturrecensenter borde fundera mer på. För det är ju en ofattbar skillnad mellan att försöka ta sig in i en bok när hela ens existens skriker: Jag vill sova! och att sätta sig pigg och mottaglig för sidorna.
Varmt, Bokcirkelns Marie Lundström.
Nästa gång jag plockar upp Blonde sitter jag i bilen, på väg till Falkenberg. Den här gången väljer jag att behålla boken i handen och inte lägga ner boken i väskan igen. Mentaliteten ”jag ska tycka som jag tycker och inte som man ‘borde’ tycka om sådan här litteratur” hjälpte mig verkligen på traven.
Nästa känsla som slår mig rakt i ansiktet är obehag. Jag kan inte annat än känna medlidande med barnet Norma Jeane, som aldrig kommer att få uppleva en behaglig och trygg uppväxt. Hon, så som jag själv och förmodligen många andra barn, vill bara få bekräftelse av sin mor. Skillnaden mellan oss är att hon aldrig får den.
”Norma Jeane uppför dig! Du är motbjudande.” (Sid 91)
Någonting jag kommer ihåg från när jag var mindre var att mina föräldrar alltid såg till att skilja på handling och person. Det jag gjorde kan ha vart dumt, men jag själv är inte dum för det. Gladys saknar helt den tankegången när hon ”uppfostrar” sin dotter.
Efter dom inledande 123 sidorna, hoppas jag verkligen på en vändning. Prologen och Barnet känns som något man läser för att man inte mäktar med att lämna Norma Jeane ensam med hennes öde och Gladys. Hela tiden tänker jag att ”nu kan det inte bli värre, snart blir det nog bra Norma”. Och kapitlet Barnet slutar just när det är som värst. För det kan ju inte bli värre än när ens egen mor försöker ta livet av en.
Ungefär i slutet av Barnet vände också känslan av att Blonde är någonting jag måste läsa. Nu är det istället en bok jag faktiskt läser självmant. Jag vill verkligen att Norma Jeane ska lyckas i livet efter hennes jobbiga barndom. Dessutom kan jag inte annat än undra hur ett barn med en sådan uppväxt kommer att bli som vuxen.
Carl
Wow. Vilken förändring. Stort. Bokcirkelns Marie Lundström.
Jaha, nu är det dags att skriva förstår jag, lite sent men som brukligt är skjuter man ju upp allt så länge som möjligt.
Än så länge har jag tyckt om boken, även om berättelser baserade på verkliga händelser och personer har en tendens att avskräcka mig lite, jag tror det beror på att de för tankarna till reportage och dokumentärfilmer, dvs utbildande, och inte underhållande företeelser. Det är dock mest ett hjärnspöke hos mig, för jag har läst många fantastiska böcker som varit helt baserade på verkligheten, inte minst bokcirkelförfattaren Åsa Linderborgs Mig äger ingen!!!
I Blonde har jag hittills särskilt slagits av de olika karaktärerna i boken, som inte sällan framställs i en osmickrande dager. Det är ju gott om småaktiga och enfaldiga män i boken, som flickans frånvarande far, den hemske mr Pirig som brutalt våldtar sin egen fru och suktar efter sin ej ännu byxmyndiga fosterdotter, allt så subtilt att det knappt går att hålla honom skyldig, och slutligen Norma Jeanes ofinkänslige make som så hjärtlöst utnyttjar sin unga hustrus dåliga självkänsla. Men jag stör mig också mycket på Norma Jeane – irriterande naiv och så himla oskyldig på ett aningslöst sätt. Hon sprider liksom ut sina behag åt höger och vänster utan att skämmas, och till synes utan någon som helst tanke på hur det uppfattas av omvärlden, i synnerhet då den manliga, depraverade delen. Ja det är inte utan att man tänker att det är rätt åt henne, trots att det är skottpengar på en som tänker så hemskt.
Slutligen gillar jag mycket delen där författaren, liksom helt uppriktigt, beskriver de unga makarna Glazers liv tillsammans som så idylliskt och fint, att man blir övertygad om att ett sådant liv kunde vara riktigt trevligt – samtidigt som den där äckelkänslan smyger sig på…
Unn
På ett ställe i boken, ungefär vid mitten, kan man säga att Marilyn tar/får hjälp genom att tänka tillbaka på en man vid namn Clive Pearce, och jag kan inte för mitt liv komma på vem han var! Var det han som gav Norma pianolektioner som liten flicka, och sedan hjälpte Tant Jess att köra Norma till barnhemmet? Eller har jag helt fel då?
Suck, det är så irriterande att inte bara kunna skriva ett inlägg och diskutera, eftersom händelsen inte sker förrän på sidan 308. Och den delen ska vi ju inte blogga om än…
Johanna B
Hej Unn! Skottpengar var väl att ta i, men vem har inte prövat vad nyutspruckna höfter eller en nybakad rumpa kan göra med världen därute? Det är väl ändå en flickkvinnas rätt? Redan här finns också den där dubbelheten hos hennes sexualitet: Naiv och sofistikerad, het och märkligt sval? Varmt! Bokcirkelns Marie Lundström.
Allteftersom har jag börjat se Norma Jeane och hennes docka som densamma, eller i alla fall Dockan som en del av NJ. Fastän NJ till utsidan är hel och ren, ett ”välmående” barn, har allt det hemska hon upplevt, gjort att hon egentligen inte är så mycket mer än den illa medfarna Dockan – oönskad och ärrad. Dockan speglar helt enkelt den del av Norma Jeane som ingen annan kan se.
Sanna
PS. I övrigt tycker jag att alla vid det här laget borde bläddra tillbaka till Den förlorade (s 94). Det är nämligen ett kapitel som är värt att läsa mer än en gång. DS.
För mig känns det som om NJ har två vänner under ”Barnet”, den ena är ”Dockan”, den illa medfarna dockan med stora lätt dumma blå ögon, som så ofta liknas vid NJ själv. Sedan har vi vännen i spegeln som vill visa upp sig, släppa alla hämningar och att hela världens strålkastarljus ska riktas mot henne. Vad tror du om att Marylin Monroe i själva verket är den spegelvända dockversionen av Norma Jeane?
Emma
Hej Emma, det där med smittan som hennes mamma skriker om är verkligen obehagligt – och intressant. På ett sätt kan man ju inte smitta sina barn och beröring gör ju varken från eller till vad gäller det här, men på ett annat sätt är det kanske föra vidare man skrämmande nog som moder ändå gör: Beteenden går i arv, inte alla, men somliga. Jag tror att en mamma riktigt nere på botten av självförtroendet som förälder kan tänka just så: Om jag bara håller mig undan, så slipper dottern smittas av mig och mitt, som inget är värt att ha. Det är hemskt!
Din fråga om spegelbilden är klurig och något facit finns härligt nog inte. Men absolut, när hon vacklar i sin roll som Marilyn (långt senare i boken) står hon i timmar framför spegeln för att frambesvärja den där Marilyn i spegeln. En del dagar träder hon, Marilyn, aldrig fram.
Varmt, Bokcirkelns Marie Lundström.
Jag hade inte så mycket intresse av Marylin Monroe innan jag började läsa den här boken. Stilikon, sexsymbol, superkänd, slutade leva efter överdos (för jag är skeptisk till konspirationsteorierna), hon var stjärna, ja, men var hon verkligen så speciell, så unik? Jag är skeptisk. Jag var även skeptisk till Joyce Carol Oates, bra författare absolut, men jag var osäker på om hennes nästan kalla språk var något för mig.
Mitt intresse för Marylin ökar sakta, Norma Jeane anser jag nu en vän som jag gärna vill lära känna och J.C.O.? Hon har numera min fulla beundran. Hennes språk känns ofta kallt analyserande, men det är en sovande vulkan med lavan bubblandes under ytan som om J.C.O. småler mot sin läsare, mot mig, med en blick som säger
”vänta du bara”.
Ni som har nämnt film, så går det väl knappast att förneka dess närvaro. Film som religion, filmmusiken som löper genom texten och denna film med Prinsen och Prinsessan (får se vem den slutgiltiga prinsen visar sig vara). Men jag tycke att filmen i den här boken, åtminstone i ”Barnet” har närmast en biroll. Det måste ha varit en tuff audition, men sorry Film, regissören ville ha en annan vinkel på historien, huvudrollen gick till Döden.
Men inte är det en läskig Död som är på väg till Kvinnan 1962. Nej, det är samma Död som både Norma Jeanes mor och mormor pratar om. Den som oundvikligt kommer när det är din tur, och det är inte så mycket att göra åt, det är nästan ”muntert”, ”optimistiskt”, kanske till och med välkomnande.
Jag borde kanske skriva mer om min relation till Norma Jeane, J.C.O. eller Marylin Monroe, men får jag istället skriva några rader om Norma Jeanes mamma, förlåt ”mor”, Gladys Mortensen ville kallas ”mor”.
Jag hatade den kvinnan, så innerligt hatade jag henne. För att hon inte lät sin dotter röra vid henne, för att hon psykiskt och fysiskt misshandlade Norma Jeane, för att hon inte verkade bry sig om hur dottern mådde, för att hon knarkade, drack, var självisk, lät sig utnyttjas. För att hon inte lät någon adoptera Norma Jeane och ge flickan chansen till en bättre barndom, istället för den ”förlorade barndom” J.C.O. skriver om i början.
Men så låter J.C.O. vulkanen vakna till, vid ett tillfälle när Gladys skriker och slår efter flickan så skriker hon: ”Nej! Rör mig inte! Jag skulle kunna smitta dig.”
Ni kanske tycker jag är konstig nu, men den meningen träffade mig rakt i hjärtat. Det kändes som en sjuk och olycklig kvinnas irrationella sätt att försöka skydda sin dotter. Om Norma Jeanes inte rör vid henne kommer hon inte bli som hon, kommer hon inte bli smittad.
Men vad kommer Gladys säga till Marylin Monroe, då? För vi kommer att få säga ”Good Bye Norma Jeane” långt innan Döden tar sin cykel och cyklar mot ”MM”: s bostad den där 3 augusti 1962.
Emma
Om det här hade varit en fotoblogg hade det varit lätt att välja bilder, för Blonde ger mig tusen miljoner bilder i huvudet. Klibbiga bilder. På alla sätt och vis. För känslan Blonde ger mig är precis som fotokopior som klibbat ihop och sedan dragits isär så att bilderna blir alldeles fläckiga.
Så. Bilderna vara närbilder på fläckar; saft, rödmosiga kinder, kiss (!!), brännmärken, kaffesump och små sandkorn som knastrar mellan tänderna när man tuggar. Bilderna av fläckar finns lite här och där i Blonde och för mig är det bilder som är omöjliga att komma ifrån. Jag vet inte ens om jag vill det. För det är så sårbart, vackert och äckligt. Och då känner folk igen sig. Som en kliché.
Jag vill inte att de här ska låta lika banalt som den där Rädda Barnenreklamen som säger ”Amy Diamond föddes nyss på Haiti och hon kommer kanske inte att överleva”. MEN DET ÄR JU SÅ! Att allt är ganska klyschigt och fläckigt. Och jag tycker att det är ganska fint.
Johanna
Hej Johanna,
På tal om foton: Något man bör unna sig medan man läser Blonde och är inne i den här speciella världen som romanen utgör, är att sitta med en fotobok från biblioteket med bilder av Marilyn Monroe. Jag kan titta och titta hur länge som helst. Leta efter svar på alla frågor boken väcker. Försöka utläsa lycka och olycka i hennes ansiktsuttryck och kroppshållning. Hon är så ..onåbar, långt bort, även när hon framträder utan en endaste tråd på kroppen.
Bokcirkelns Marie Lundström.
Nu har jag läst 123 sidor av Blonde, med andra ord Prologen och Barnet, dock skulle jag vila byta namn på Barnet till Dottern för det är för mig vad Norma Jean Baker är mer än någonting annat i detta första kapitel. Jag får inget grepp om Norma Jean, hon bleknar i skuggan av Gladys färgstarka uppenbarelse. Norma Jean ser upp till sin mor, tänker på sin mor och försöker att tillfredsställa sin mor. Hela hennes existens baseras på Gladys likt som det står i boken så existerar ingenting utanför strålkastarljuset, strålkastarljuset som i det här fallet är Gladys uppmärksamhet.
I resten av barnet fortsätter Norma Jean att söka modersgestalter, i tant Jess, doktor Mittelstadt och de eventuella adoptivmödrarna, hon identifierar sig själv som Dottern, inte som Norma Jean.
Citatet ”Det som finns utanför strålkastarljuset finns inte” fick mig att tänka till. jag tänkte på hur hon som stjärna ändå kunde gömma sig, strålkastarljuset fanns där men var inte alltid lika närvarande. Paparazzibilder tenderar att göra mig illamående, detta absurda intrång på människors privatliv. Jag tror att det här citatet lever kvar, men nu är strålkastarljuset på kändisar allestädes närvarande iochmed kändisbloggar, mobilkameror och paparazzis, de får aldrig vara ensamma, allt existerar.
Vad som är verkligt intressant är dock hur vad de i strålkastarljuset försöker undvika anstränger vi andra oss för att uppnå. Vi bloggar, twittrar och lever våra liv genom facebook. Finns det inte dokumenterat någonstans på internet existerar det inte, internet är vårt nya strålkastarljus, på gott och ont.
/Ulrika
Nu så! De sista 30 sidorna var bra. Central Park-läsningen jag ägnat mig åt visade sig vara lönsamt, den vaggade in mig i storyn och jag ser fram emot att fortsätta läsa på vägen hem från The Big Apple.
En liten rolig ankedot från min underbart våriga vistelse här i Världens Huvudstad är att jag i förrgår besökte Lexington Avenue och stod på exakt samma plats och samma (förmodligen inte samma men så samma det kan bli) galler ovanför tunnelbanan där Marilyn Monroe filmades i den välkända secenen när hennes kjol blåser upp och hon blottar trosorna. Jag var för stunden kjollös och fullt påklädd, dessutom tvivlar jag på att någon förbipasserande spanade in mig, men ändå!
Angående Blonde så tycker jag att den avslutande delen av Barnet, när Norma Jeane befinner sig på barnhemmet var spännande läsning. Delvis beror det väl på att Gladys (må hon brinna i helvetet som Edith Mittelstadt, barnhemsföreståndaren, barskt hade uttryckt sig) äntligen försvinner ut ur bilden, i varje fall för stunden. Jag känner mig nu också mera tillfredställd eftersom jag fått lära känna Norma Jeane mera, hon har äntligen börjat prata allt efter som hon blir äldre.
Något som jag gillar starkt och som jag gång på gång ståter på är J.C.O.´s förmåga att få fysiska händelser eller dialog att, utan läsarens uppmärksammande, övergå till ett berättande om tidigare händelser som Norma Jeane plötsligt minns eftersom de påminner henne om situationen hon nu befinner sig i. Sedan knyter J.C.O. Snabbt tillbaka till denna nuvarande situation, och plötsligt har man fått lite infomation som hjälper en att bygga en uppfattning om Norma Jeane.
Det var lite klurigt att sätta ord på det men jag hoppas att ni förstår vad jag menar… Jag ander det vara en förhållandevis enkel och mycket effektiv berättarstil. Det har blivit mer förståeligt att Blonde slagit med sådan kraft nu när storyn äntligen är lockande och eftersom skriveriet håller en väldigt hög klass, mestadels.
Medan Barnet sakta övergår till Flickan så packar jag mig hemåt mot det sannolikt karga Sverige. Blonde ska med i handbagaget, helt klart…
Tack och hej leverpastej!
Jocke
Kapitlet ”Barnet” är ett framförallt väldigt starkt kapitel, det är där NJ formas till den hon senare kommer att bli och det är redan då man fattar att det nog inte kommer gå så bra för henne i livet (psykiskt). Det är också lite konstigt för man vet ju hennes livsöde så därför vet jag inte om det är just det som gör att ”Barnet” blir lätt obehagligt att läsa, eller om det bara är JCOs egendomliga berättarstil.
(Hon skriver på ett sätt att man dras in i boken, det är lite svårt att beskriva med ord, det är mer som en känsla.. Men hon inleder varje litet kapitel med en liten sammanfattning av den kommande läsningen på kapitlet eller någons tanke (bl.a.) och det gör så att man vill läsa vidare för att gå djupare in på vad som händer. Precis som en trailer till en film. Hon skriver väldigt mycket som man tänker och det gör det så intressant att läsa eftersom man kan relatera till det, det blir mer levande och spännande. Till exempel att hon inleder med en sammanfattning för det är väl så vi tänker också, alltså att vi kommer på en händelse eller något någon sa först och sen går vi djupare in på det och tänker ”runt” det. Liite James Joyce över det där att skriva som människan tänker..dom har mer gemensamt än bara namnet)
För om det hade varit så att man trodde att Marilyn Monroe skulle leva lyckligt i alla sina dagar, hade det då varit lika obehagligt att läsa? Jag tror inte det. Det är som att för varje ord man läser är det ett steg närmare döden och det är kanske inte det trevligaste. Bara för att man vet att det kommer obehagligt senare, varför måste det vara obehaglig läsning nu? Dåligt tycker jag.
Lisa
Ps. Jag vet aldrig om jag ska skriva Marilyn Monroe eller Norma Jean, det är svårt det där.
Precis, för varje sida som jag läser, desto längre pushar jag Norma Jeane mot hennes oudvikliga öde. Vi har börjat se på en film, men vi vet redan slutet. Men kanske är det inte själva döden som är det otäcka utan att den kommer att ses som en befrielse, t.o.m. välkomnas av vår olyckliga hjältinna.
Som jag ser det heter vår hjältinna fortfarande Norma Jeane, men Marylin Monroe väntar där inne, under ytan. Ännu en oudviklig sanning; att det lilla barnet Norma Jeane snart kommer bli sexsymbolen Marylin Monroe
Emma
I ”Barnet” handlar det om just barnet, men det är inte barnet som beskrivs utan det är Gladys. Gladys är i centrum eftersom det är hon NJs bardom kretsar runt, det är hela hennes barndom kan man säga, det och filmen verkar det som. Varför hon också är i centrum känns som att på något sätt kanske ”rättfärdiga” hennes beteende eftersom kapitlet går så djupt in i det. Det talas så mycket om de farliga gaserna och vätskorna på studion och män som har betett sig dåligt mot henne (och hon beskriver det genom ett barns ögon och man förstår ändå hur läget var!), och just det gör att man kanske får en liten gnutta medlidande för kvinnan. Dessutom var hon psykiskt sjuk som hon inte kunde rå för. Det rättfärdigar väl inte hennes beteende precis, men man förstår.
Det måste också tilläggas att jag inte känner det som att JCO försöker beskriva Gladys, utan NJ, och det känns som att hon själv försöker förstå hennes mors beteende och handlingar genom att analysera henne. Kanske är det hon som vill rättfärdiga henne?
Att hon inte får kalla sin mamma ”mamma”, det tycker jag är det mest hemska i kapitlet. Jag vet inte varför egentligen, men kanske för att det är ett så kärleksladdat ord (ok det där lät lite cheesy). Men ”Mor” känns väldigt underkastande och strikt, vilket i stort sätt beskriver hela kapitlet..
Ett ord beskriver hela kapitlet för mig, ser man på.
Lisa
Att vända blad i Blonde innebär ett steg närmare det oundvikliga. Precis som Lisa ovan skriver, så närmar vi oss Marilyn Monroes död mer och mer, för vi vet ju alla egentligen hur berättelsen ska sluta. Jag finner en brinnande iver, en rosenrasande längtan att få komma närmre. Jag vill se stigen som Norma Jeane vandrade i sitt liv, jag vill förstå den smärtan som hon fick gå igenom, och jag vill känna det likt en uppenbarelse; känna en full förståelse för varför hennes liv blev så kort. Det är nog det, på det stora hela, som gör läsningen så intressant. För även om vi alla vet hur det ska gå, så vill vi så gärna följa vandringen dit.
Det slår mig lite som känslan av att se på filmen Titanic. Vi vet alla hur det ska gå, vi känner till vad som händer med skeppet som förargar ett isberg och som sedan sjunker ner i havet. Vi vet att majoriteten av de ombord, kommer att frysa till is i det kalla havet och drunkna.
Vi vet att Norma Jeane lever ett liv som leder henne till ikonen, skådespelerskan och sexsymbolen Marilyn Monroe. Vi vet också att hon kommer dö – långt tidigare än nödvändigt.
Det slår mig… Det är aldrig slutet som räknas, inte heller början. Det som verkligen räknas är vägen from start till mål. Det är inte slutet som har störst vikt – nej; det vägvalet dit som har betydelse.
Att läsa Blonde känns som att ta del av ett topphemligt dokument om en sanning så skör, att den hemlighållits och gömts undan i snart femtio år. Så otroligt genuin känner jag att den här fiktionen är. Så berörd blir jag av den.
Simon
Så bygger vi oss ett liv. Ord på ord, sida upp & sida ner.
Jag tänker på det här med att vara någon. Vara någons någon.
Jag tänker på vad mycket skam som ackumuleras i ett barn som fråntas identiteten som någons barn. Vad är fel på mig? Jag tänker på hur livet sen formas till en jakt på den identiteten. Jakten på att duga som Mors barn (”Varför skulle jag bry mig om det? Det gör jag inte”). Jakten på en fadersgestalt. (Bucky Glazer som ”Pappa”). Livet som en Jakt. Hur förödande det är för Barnet (Barnet Norma Jeane, Barnet Mrs Glazer, Barnet Marilyn).
Och samtidigt. När accepterar NJ/Mrs G/M Monroe att vara ett offer för jakten? När väljer hon att fortsätta jaga?
Joanna B.M.
Vaknade upp svettig och febrig; mardrömmar på eftermiddagar är inte hälsosamt. Äckligt – det var den där vidunderliga modern som spökade i mitt fragila undermedvetande. Freud skulle gapskrattat!
Ja, jag vet att vi har gått vidare från Barnet till Flickan, och att den där morsan mer eller mindre är ute ur bilden. Men vad gör det när haggan förföljt mig ända sedan första sidan?
(”För tiden är ju ingenting annat än andra människors förväntningar på oss. En lek vi inte behöver leka.” s, 25.)
Och det är med skräckblandad förtjusning jag förbarmar mig över denna kvinnogestalt; hon har allt man äcklas av och allt man smickras av. Det är överallt i det första kapitlet; hon är smal, hon är snål, hon är vacker, hon är vass, hon är hatad, hon är helig, hon är vämjelig, hon är vamp, hon är förvrängd, hon är ett fantasifoster – i min hjärna, nuförtiden. Hur kunde hon? Hynda!
Jag hatar henne, men jag dras till henne. Är det som det där ”Jafarfenomenet”, dvs de av oss barn som hellre tittade på de onda karaktärerna i Disneyfilmerna för att de hade snyggare färger och för att de var så, mycket mer(!)? Jag känner mig som en nyfrälst romantiker på 1800-talet som fått tag i ett exemplar av Frankenstein. Jag vill ha mer! Det mest skrämmande av allt är väl att det i nyfikenheten finns någon slags identifikation. Är människor innerst inne onda? Skulle jag kunna…? Vad gömmer sig i det mörka psyket hos en kvinna, moder, författare, läsare?
Lyssnar på ”Devil Got My Woman” av Skip James och ryser och njuter om vartannat.
Sara Josefine
Ps. Jan Guillou tycker inte att det passar sig att dricka alkohol medan man läser. Skål!
Det var påsklov. Jag satt på min vänninas balkong och njöt av solen, samtidigt som jag inbilla mig själv att jag skulle få lite färg på ansiktet. Min kompis gick in I lägenheten för att ringa några samtal. Nu satt jag helt själv ute på balkongen. Jag tittade vad jag hade i min handväska och såg att jag hade packat ner Blonde. “Perfekt tillfälle att börja läsa den”, tänkte jag för mig själv, samtidigt som jag tog upp boken och började läsa.
Endast efter 40 sidor, hade jag fått ett intryck av boken. Jag tyckte den var vacker. Jag tyckte allt med boken var vackert. Vackert omslag, vacker kvinna, vacker historia, vacker stil, vackra uttryck och vackra ord.
Jag fick även en känsla. En känsla utav hopp. Marilyn Monroe hade kanske inte världens bästa barndom, men hon lyckadas ändå I livet. Hon lyckades. Hon lyckade inte bara bli känd, en stillikon eller en skådespelarska hon lyckades även bli min förebild för hopp. Att läsa om en kvinna som började från noll och som trots omständigheterna lyckats med att bli en kvinna som de flesta känner till, får jag bara det bevisat att hopp finns. Om Marilyn lyckades, kan varje individ på denna jord lyckas!
Samtidigt, vet jag inte om det var den ljuvliga dagen som fick mig att tycka om boken eller om jag verkligen är förtjust i Blonde. Det återstår nu bara att se.
Lea
Hej Lea,
Jomenvisst är hon en människa som tar sig upp ur ingenting och blir något. DET kan man inte ta ifrån henne. I Hollywoods ögon halkade hon ner, tycktes ha tappat allt och fick sparken. Men myten och skådespelerskan Marilyn Monroe lever ju än. Så de lyckades inte ta kål på henne ändå. Bokcirkelns Marie Lundström.
Boken blir bara bättre och bättre, hittils har jag inte kunnat lägga ifrån mig Flickan! Dessutom verkar hon vara så förbannt läcker, inte bara utseendemässigt utan sådär mystiskt blyg och trollbindande. Mums!
Jocke in love..
Boken inleder med en presentation av döden som kommer med ett paket. Joyce Carol Oates beskriver döden som något ofarlig, och inte alls som något läskigt. Döden beskrivs som något åtråvärt, det är hur jag kan tänka mig att Marilyn Monroe kände inför döden, eftersom hennes död oftast har romantiserats och porträttats som något mystiskt.
Men det här är bara ett skal, boken berättar vad som är den bakomliggande anledningen till den åtråvärda döden: en tragisk barndom som längtar efter sin mammas trygghet och hennes pappas närvaro. Hennes pappa blir huvudrollen i hennes drömmar och tankar. Den romantiserade bilden av hennes pappa känns som en kompensation för hennes, psykiskt och emotionellt, frånvarande mamma. Drömmarna om hennes pappa blir en verklighetsflykt, som sedan förvirrar henne, och gränsen mellan dröm och verklighet blir allt svagare. Drömmarna som hon hela tiden vill återvända till i form av filmen om hennes liv, där en hjälte, hennes pappa, alltid finns med.
Jag tycker att första kapitlet, ”barnet”, är det viktigaste avsnittet i berättelsen om Marilyn Monroes liv, eftersom att barndomen är grunden till hur man sedan utvecklas som människa. Och vi kan redan nu se att Marilyn Monroe, eller Norma Jeane Baker som hon egentligen heter, var ett väldigt förvirrat barn som var tvungen att växa upp för fort. Trots att jag anser att det här avsnittet bör vara det viktigaste, så gör det mig lite irriterad, för att boken är en fiktion, varken Joyce Carol Oates eller vi kan veta eller ens ana hur Marilyn Monroes barndom såg ut.
Sonia
Hej Sonia,
Ett paket som är ett skal som döljer en åtråvärd död – jo, absolut! Det finns ju många som hoppas att i döden få möta sina djupt saknade och älskade. Vem vet, hon kanske hoppas på att döden ska kunna fixa åtminstone en fika med denna bortvända, okända pappa. Han kanske redan är död? Och väntar? När han nu aldrig tycks höra av sig? Ja, kanske tänker hon någonstans så, om pappan som ju verkligen har huvudrollen i hennes drömmar och tankar. I biografierna om MM står det om hur hon ibland drömde att skådespelaren Clark Gable skulle vara hennes far. Gissa om det blev laddat när hon en dag fick spela mot honom på vita duken.
Varmt, Bokcirkelns Marie Lundström.
Jag läser väldigt mycket, jag har svårt att sitta still för att titta på en film eller ett tv-program, jag vet liksom inte vad jag ska göra av händerna. Men att läsa går bra, då jag faktiskt får hålla i boken, lukta på den, bläddra vidare. Ingen bok har hitills lämnat mig oförändrad, jag tror att man alltid lär sig någonting, påverkas på något sätt när man läser en bok, det är ju trots allt en resa varje gång.
Jag tenderar att byta beteende lite för varje bok jag läser, jag blir inspirerad, influerad och böckerna formar sakta men säkert om mig. Vissa böcker får mig att äta annan mat, vissa att prova en ny klädstil eller att prova nya aktiviteter. Jag insåg under morgonlektionen att jag redan influerats lite av Blonde, jag bär idag en kort svart kjol, en t-shirt från ”Madonnas Blonde Ambition tour” 1990, en svart kavaj och i väskan har jag ett rött läppstift vid nman ”Lady danger”. Jag har börjat omformas på grund av Blonde och det lär inte dröja länge förrän jag talar med en purrig beslöjad röst, bleker och lockar håret samt bekänner mig till Christian Science.
Happy Birthday Mr.President!
/Ulrika
Ibland blir jag lite trött på NJ. Hallå, giftermål, nu? Är det så smart?
Men å andra sidan får hon ju en identitet, hon blir en hustru, hon är inte längre barnhemsbarn eller fosterbarn.
Och som hon säger på sidan 187 ”Trots att man är värdelös är man åtrådd.”
Jag tycker allt att hon är lite sorglig.
Astrid
Jag måste ju säga att jag tycker att NJ och Buckys giftermål känns otroligt kortsiktigt.
Och vad gör NJ som hemmafru utan barn hemma i lägenheten hela dagarna? Det verkar ju minst sagt ensamt, och så har hon ju bara deppot och hennes bäbis att umgås med. Och NJ:s man verkar ju inte lite sexfixerad och mansgrisig, nu väntar jag bara på skilsmässan.
Astrid
Varför beter hon sig helt galet (s. 212)? Hon verkar ju helt besatt av sin mans närhet och kärlek.
Jag förstår att han vill ta värvning och åka därifrån.
Jag väntar fortfarande på skilsmässan. Den är nog på gång skulle jag tro.
Astrid
Nu när jag ändå håller på och skriver av mina post its i boken och spottar ur mig inlägg kan jag lika gärna fortsätta.
Varje gång jag ser en bild av Marilyn Monroe får jag för mig att jag faktiskt känner kvinnan på bilden, i alla fall lite grann. Som att jag hittat någons dagbok på tunnelbanan, läst den, försökt förstå, och sedan inser att personen vars dagbok jag läst förekommer på alla möjliga ställen, även nu, så lång tid efter sin död. Hon är ju minst sagt en legend. Men det jag slås av är hur MM/NJ alltid ser ut att vara full av liv och glädje på bilderna, men det överensstämmer ju inte riktigt med intrycket jag fått av henne i Blonde, är det Oates som tagit sig friheter och gjort NJ till hispig eller är hon bara väldigt fotogenisk?
Astrid
Jag tycker att det är leendet hon alltid har på bilderna ser lite läskigt ut, man kan ju tänka sig att hon var en sån som alltid höll skenet uppe, oavsett hur skitit hennes liv var. Det är lite det intrycket jag får från både ”barnet” och ”flickan” i Oates version också, att hon liksom överser med allt det jobbiga, och försöker upprätthålla ett fläckfritt yttre. Därför har jag svårt att koppla samman hennes ansträngda grimaser till liv och glädje? Eller rättare sagt, hon log säkert ärligt men det känns som att hon ler för att hon inte mår bra… typ
Unn
”Norma Jeane var en lycklig flicka, hon log alltid.” (s.145) Så börjar kapitel fem i den andra delen, men det som kommer efter tyder på allt annat än lycka. I skolan var hon en medelmåttig flicka, sökte till olika aktiviteter i skolan utan framgång. När hon sedan får beröm av sin modersmålslärare, upplever jag att Norma Jeane känner både chock och befrielse. Äntligen kom det. Det vi alla söker. Bekräftelse. Vi vill ha bekräftelse. Inte lycka.
Sonia
Sitter och kollar igenom de ställen jag markerat (med rosa små post-its) i kapitlet om Flickan, och fastnar igen för några av de citat jag antingen chockats eller berörts av innan.
I kapitlet ”Lilla frun” så börjar nästan varje ny del med ”Hon ville vara perfekt. Han förtjänade inget mindre.” och jag tycker så synd om Norma Jeane, för det enda hon vill är att vara sin man till lags, att han ska älska henne med samma passion som hon avgudar honom.
Jag håller med dem som sagt innan att Norma nog mer och mer börjar se Bucky som en far – eller som den fadersfigur hon så innerligt letar efter- och jag tycker på ett sätt synd om honom. Hon söker den slags kärlek hon såg på bion som liten, den där Den Mörke Prinsen och Den Vackra Prinsessan kan gå över döden för att få varandra. Hon vill vara Julia, men Bucky kan (eller vill) inte ta på sig rollen som Romeo.
På sidan 205 får man ”se” ett besök han gör hos sina föräldrar, där Bucky säger:
”…Som om hon inte har något liv utan mig. Som om jag var Gud eller något. (..) Jag vill inte vara Gud. Jag är ju bara Bucky Glazer.”
Jag förstår hur Bucky känner, men på samma gång inte. Jag förstår att han känner sig instängd, fastbunden, men på samma gång så har han och hans familj mer eller mindre förbjudit Norma från att skaffa något jobb för ”det kommer inte på fråga att Bucky Glazers fru ska arbeta. Aldrig någonsin.” (s. 177 + 187). Men hur ska då Norma kunna ha ett liv utan honom? Visst, hon kan umgås med de andra hemmafruarna i området, men hennes liv måste fortfarande kretsa kring hushållet. Hon måste hålla rent, laga mat, tvätta osv. osv., och eftersom hon inte har några barn att ta hand om, plus hennes blyghet, väljer hon att fokusera på Bucky. Hon formar sig själv och sin tid kring Bucky för att han ska fortsätta älska henne.
Det finns flertalet citat i det här kapitlet som handlar om kärlek, det här är några av dem som berört mig på ett eller annat sätt:
”Ingenting är så ljuvt som det första äktenskapet, men det förstår man inte då.” (s.177)
”Jag kommer aldrig behöva sälja mig, inte så länge jag är älskad”
”Hon tänkte aldrig ta av sig sina ärvda ringar. Hon visste att det skulle vara samma sak som döden att ta av sig de ärvda ringarna.
‘Det är som att jag kommit till himlen. Och jag är inte ens död.'” (s.179)
”Att vara föremål för manlig åtrå var detsamma som att veta Jag existerar. Uttrycket i ögonen. Erektionen. Trots att man är värdelös är man åtrådd.”
(…) ”Den fundamentala sanningen i mitt liv, om det nu var en sanning eller en parodi på sanningen: när en man vill ha en är man trygg.” (s.187)
(…)”‘Tills döden skiljer er åt’. Vad tror du egentligen att äktenskapet är? En karusell? Att man kan åka med ett par varv, och sedan stiga av för att gå och leka med de andra pojkarna?” (s.205)
Och sedan en av de jag tycker sämst (eller mest) om, jag är ännu inte riktigt säker på vad det är jag tycker om det:
”Tack gode Gud, tack gode Gud, tack Gud. Jag svär att jag aldrig mer i hela mitt liv kommer att tvivla på dig. Och jag kommer heller aldrig att vilja bestraffa mig själv för att jag är oönskad och oälskad.” (s.176)
Johanna B (Blomman)
Jag håller med dig Ulrika i ditt inlägg ”Blonde Ambition” där du beskriver hur du förändras, inspireras och influeras av de böcker du läser. Igår var det sista dagen att anmäla sig till höstens utbildningar till universitet och bland annat anmälde jag mig till kursen ”Film och flärd”. Det går inte att förneka hur orden film och flärd går att koppla till ikonen Marilyn Monroe. Filmen som ständigt är närvarande genom mamma Gladys arbete på studion men också filmen som kom att bli en del av Marilyn Monroes framtid. Marilyn Monroe kom i sitt liv att personifiera flärden. I kapitlet Flickan berättar Joyce om några mindre flärdfulla ungdomsår.
Norma Jean beskrivs i mina ögon som osäker och skör.
”En medelmåttig flicka i fråga om allt utom utseendet” (146).
Agnes Vanessa
Idag snubblande jag över en artikel från den amerikanska tidskriften Smithsonian som handlade om Joyce Carol Oates och hennes relation till staden där hon föddes. Det nämndes i artikeln att hon i tonåren brukade gå ensam på bio men att hon sällan hann se klart slutet. Vänta… Det är ju Norma Jeane i Joyce Carol Oates Blonde som inte hinner se klart slutet av filmen… Jag förundras återigen över vad som är fiktion eller verklighet i boken.
Jag läser inledningen till artikeln igen där ett citat av Joyce citeras:
”We tend to write about what we know. There’s always a feeling of nostalgia”
Agnes Vanessa
Åh! Det bara ligger där under som spöken under sängen när man ska sova på natten. Hade jag en ficklampa skulle jag lysa in i alla läskiga vrår – titta där finns inget! – och krama om NJ. Jag skulle hålla hennes febersvettiga hand tills hon somnade igen. Men jag har ingen ficklampa.
Åh, jag vet att NJ oundvikligt blir MM blir sexvamp blir Happy Birthday blir tragisk Död. Jag vill ilsket skaka om hennes bleka axlar, skrika ‘ryck upp dig! sluta vara ett offer!’ Men så kan man inte säga. Inte till Flickan i alla fall. Inte till hon som ligger i säng full av spöken, hjärnspöken.
Där ligger Skam (”Mellan mina ben ett skärsår. Ett djupt snitt”) & Duga (”Hon ville vara perfekt. Han förtjänade ingenting mindre”) & skavfötters finns Bekräftelse (”Jag kommer aldrig behöva sälja mig själv. Inte så länge jag är älskad”) & Självförakt (”Det du har inom dig passar inte ihop med utsida. Du är ett missfoster”) & Mammasaknad (”Varför skulle jag bry mig? Det gör jag inte”) & Utanförskap (”Det är en snäll flicka. Det verkar så. Men det märks inte alltid när de är så unga./Vad märks inte?/Vad som kan hända senare. Med henne”) & & &
Åh. Det är så trångt där i sängen. Alldeles för trångt för en Flicka.
Joanna B-M
Jag hade en solklar vision av hur jag skulle sitta nere i min källare, med tända kandelabrar och fördragna murriga röda sammetsgardiner och lyssna på Yiruma (bästa läsmusiken). Tillsammans med en kopp kaffe med mjölk skulle jag författa grymma texter om Blond och bara ha det bra. Ni vet hur man alltid ser framför sig hur allt flyter på så himla lätt och smidigt, men sen aldrig riktigt blir som man tänkt sig. Det hela slutade istället med att jag missade deadlinen för att jag hade så fruktansvärt mycket att göra i skolan och inspirationen hamnade på noll. Jag orkade inte ens dra för gardinerna och kaffet lyckades få inte bort dimman för hjärnan. Nu däremot är kaffet drucket, så jag tänkte sätta igång.
Efter att ha läst första delen av boken och en liten del av andra, börjar jag lära känna Norma Jeane. Handlingen om Norma Jeane fortskrider hela tiden, den som Joyce Carol Oates berättar. Men det bästa av allt är att man fått en liten insikt i Norma Jeane, personen. Pusslet byggs på hela tiden tack vare de kursiverade inslagen där man får, titt som tätt, glimtar av Norma Jeane – den riktiga personen – och inte bara historien om henne.
Vi vet att denna flicka kommer att bli ikonen Marilyn Monroe som för evigt kommer finnas bevarad på Andy Warhols tavla, som sexsymbol och på filmduken. Men redan som den unga Norma Jeane levde hon i en egen filmvärld. Den mörka prinsen och vackra prinsessan på filmduken är hennes ständiga följeslagare, vart hon än går. Men som det ser ut så kanske den mörka prinsen har blivit verklig, Bucky Glazer blev hennes kärlek vid första ögonkastet. Filmen som började så mörkt verkar bli ljus och mysig. Men jag bara väntar på att det ska återgå till att bli mörker. Eller när den ljusa idylliska utsidan börjar spricka och den mörka tragiska insidan börjar trassla sig fram och förstöra det liv Norma Jeane skapat åt sig. För en så mörk början har en tendens att alltid lyckas slingra sig fram och förstöra idyllen.
Malin Lindqvist
Det hela började med att Blonde var helt vit och fin – oläst, orörd, ouppmjukad och tung som en tegelsten. Det var en plåga att lyfta upp den. Men nu har den fått karaktär! Den är inte längre helt vit, inte längre helt platt, inte längre en vanlig bok, nu har det den blivit min bok och inte längre en tegelsten!
Malin Lindqvist
Hej Malin,
När jag hade läst Anna Karenina frågade min man vänligt: Är det inte lika bra att du gör hundöron på de sidor du INTE vill märka ut..? Så kan du tänka dig hur den boken såg ut. Ja! Min.
Bokcirkelns Marie Lundström.
Här sitter jag med min chailatte (så himla L.A., jag vet!) och har läst ut Flickan. Än en gång anser jag mig ha en alternativ titel, någonting i stil med ”frugan” men flickan passar faktiskt riktigt bra. För trots att Norma Jean i detta kapitel tar steget ut i vuxenvärlden på många sätt är hon fortfarande bara en liten flicka som vill vara alla till lags, och det är där det krockar. Hon vill behaga dem på barnhemmet, sina fosterföräldrar, sin make och sedan sin ”upptäckare” och sin agent. Det enda hon vill är att göra alla nöjda och det är där hon själv hamnar i kläm, när hon försöker uppfylla alla sina beskyddarfigurers viljor tappar hon bort Norma jean och lär få allt svårare att hitta henne igen.
En notering till ett av mina tidigare inlägg är att hon nu inte endast identifierar sig som dottern (även om Gladys finns kvar i bakgrunden) utan att hon i en stor del av kaptilet identifierar sig som frun, Bucky Glazers fru. Det här är ett beteende som helt ärligt skrämmer skiten ur mig, jag är livrädd för att förlora min identitet på det sättet och vad som gör det extra skrämmande är att vi alla har människor i vår omgivning som lever på detta sätt, som någons något.
/Ulrika
Jag håller helt med dig, det är verkligen läskigt hur Norma mer och mer börjar tappa sig själv för att kunna behaga de andra runt omkring henne. Hon försöker bli som en kameleont, och anpassa sig till alla de olika krav som folk har mot henne, av rädslan för att bli övergiven igen.
Man får ju läsa några av de tankar som Bucky Glazer hade om Norma när de var gifta. På sidan 185 säger Bucky:
”Om hon hade varit bättre på att laga mat, och inte så känslosam så skulle det kanske ha fungerat.”
Norma Jeane var bara barnet när hon gifte sig, hon ville ha kärlek som han antingen inte ville, eller inte kunde ge. Han ville ha en fru som tog hand om honom, och hon ville ha en far som älskade henne, som hon kunde lita på. Det var troligtvis därför hon hade så många äldre män hon gick ut med innan hon gifte sig. Männen drogs till henne, tyckte att hon kunde se rakt igenom dem (s.142), och de som redan hade barn såg henne nästan som en egen dotter.
Hon synade männen för att se vilka de var, om de skulle kunna klara av att axla den tunga rollen det innebär att vara far till ett faderlöst barn.
Blomman
När jag läste Blonde för första gången var det höst och jag satt i en lägenhet på någon av alla avenyerna i the Big Apple med rasande taxibilar och pysande ångor inunder mig. I denna lägenhet i ett skåp med snygg patinering hittade jag bland diverse typografiböcker en bok om Marilyn Monroe. Den var dammig och jag bläddrade och hjärtat slog hårt för där fanns alla de där bilderna. Sir! Swank Pix The Stars and Stripes Peek. Det blev på något sätt outhärdligt verkligt.
NJ/MM var död långt innan jag föddes. Jag var lyckligt ovetande om NJ den där hösten med Blonde; hade inte sett MMs filmer, inte läst om henne, egentligen inte vetat mer än något om en födelsedagssång och sett färgglada bilder signerade Warhol och hört det där sexiga Mmmmari-lyn Mmmmon-roe. Därför var Blonde för mig främst en roman, en fiktion. Ända tills det där patinera skåpet med den dammiga boken.
Jag minns bilderna när jag läser Astrids inlägg. Jag minns att jag också slogs av leendet. Men att det ändå, ändå var något litet annat där. Någonting i blicken som inte alltid stämde överrens med vad munnen lovade. Något frånvarande, sorgset?
”Norma Jeane var en lycklig flicka, hon log alltid.” Det känns så fruktansvärt ironiskt. Är man lycklig för att man ler? Kanske man bara intalar sig själv att man är lycklig? Som ett mantra, något magiskt som blir sant bara för att man upprepar det tillräckligt ihärdigt.
Jag är så lyckligt! Jag är så lycklig. Jag är så lycklig?
Joanna B-M
Så, då blir flickan tillslut kvinnan Norma blir Marilyn. Boken är ganska underhållande nu, men det är snabba svängar, vissa delar är, precis som förut, rätt trista. Men generellt så lockas jag av Marilyn och hennes oskyldighet och jag kommer på mig själv med att vända blad efter blad för att få veta mer om den lite naiva men för all del förnuftiga ( inte alltid) flickan.
Jag vill bara att det ska gå bra för henne, men eftersom jag vet hur ”sagan” slutar så är det så hemskt att läsa hur hon blir lycklig över någonting och hoppas av hela sitt hjärta att det kommer gå bra för henne medan man sitter där med vetskapen om alla tragedier som komma skall. I boken är hon en positiv person som intalar sig själv och uppskattar att hon är lycklig och jag är rädd för att det karaktärsdraget kan komma att blekna när motgångarna och svårigheterna blir allt fler och större. Missbruket är ju redan vid 18 års ålder ett oundviligt öde för Marilyn Monroe.
Något som kom väldigt plötsligt var återföreningen med Gladys. hade trott att den skulle vara oerhört mycket mer dramatisk och långdragen. Jag han knappt förstå att mor och dotter träffats igen innan det hela var över.
Jag gillade de sista sidorna skarpt, skönt att läsa i första person, dessutom hände mycket snabbt, den ”Oatska” tendensen att skriva så förbannat mycket slutade upp tvärt för ett tag. Skönt…
Hm… Kvinnan…
Jocke
Vänta va? Norma Jeane missbrukade ju inte när hon var ung? Vi läser ju många gånger att eftersom NJ var troende i Christian Science kyrkan så tror hon inte på att smärta och liknande är verkliga, eftersom det enda verkliga är Den Gudomliga Kärleken (136+145). När hon bodde hos Mr och Mrs Piring vägrade hon ju ta några tabletter när hon hade mens, och även senare när hon jobbade på olika event för Otto Öse vägrade hon. Missbruket kom inte förrän senare.
N’est-ce pas?!
Blomman
Under Otto Öse-perioden knaprar Monroe piller som bara den… Sid 231, ”hon tog Bayers aspirintabletter mot smärtan och feberkramperna. När det inte räckte började hon ta starkare tabletter (kodein? vad var egentligen kodein?)”
Detta utdrag kommer från en del i boken då Monroe var 19 år gammal.
Alltså ter det sig som ganska självklart att det var redan under unga år som Monroe grundade sitt missbruk, i varje fall om man ska tro J.C.Os halvfiktion Blonde.
Jocke
Malin inspirerade mig att skriva mitt första möte med boken, vilket var på ett plan på väg till Paris. Min syster hade inte en egen bok så vi läste den tillsammans, och under resan bråkade vi över vem som skulle läsa den innan vi la oss. Jag vann alltid med argumentet ”jag -måste- läsa den för att det är en skoluppgift”, det må vara sanningen, men jag det är inte andledningen till varför jag läser den. Boken handlar om MM, myten, kvinnan, legenden. Jag tror att hur mycket vi än läser eller pratar om MM, kommer vi aldrig riktigt få grepp om henne…
En liten rolig grej som hände i Paris var att när vi var i en butik så hittade min syster ett par näthandskar och skrek DE HÄR SKA JAG KÖPA!! Min andra syster trodde hon skojade och brydde sig inte om att fråga varför.. men vi vet svaret till den frågan.
Sonia
Om man har någonting negativt att säga, har man en åsikt. Är man däremot positivt inställd är man bara naiv. Seriöst, tänk på det: är det inte lite finare att risa än att rosa, lite enklare att vara elak än konstruktiv? Så har i alla fall jag uppfattat det. Med det sagt tänkte jag göra det här inlägget lätt för mig:
Norma Jeane är en bimbo och ett offer.
När jag började läsa Blonde trodde jag att jag skulle få se en annan bild av Marilyn Monroe än den dumma blondinen, men hittills har Oates faktiskt mest stärkt min nidbild av ikonen. Det hela börjar med delen Barnet, där NJ byggs upp som en bräcklig och oerhört tragisk, men inte desto mindre intressant, karaktär. Allteftersom hon växer upp förlorar hon dock det mesta av sitt djup och i Flickan känns NJ mest som en snygg och oerhört godtrogen tjej som inte verkar ha särskilt mycket innanför pannbenet utom Christian Science-kyrkans läror.
Hon är helt enkelt oerhört blåögd och gränslöst irriterande.
Norma Jeane har provocerande lågt självförtroende och drivs av jakten efter den mörke prinsen, den försvunne fadersfiguren. Denna jakt gör att hon ständigt hamnar hos män som hon låter sig utnyttjas av (Bucky, Otto Öse m fl) . Eftersom hon ser alla dessa mansfigurer som högre stående, gör hon knappt något åt sin egen underordnade ställning. Den totala avsaknaden av feminism är väl tidsenlig, men jag hade önskat att författaren hade kunnat ge Norma någon form av inre styrka. Det är ju en fiktiv berättelse, trots allt, så det borde väl inte vara så svårt?
Trots mitt nuvarande ogillande av huvudpersonen måste jag ändå säga att jag verkligen uppskattar boken, vilket jag tycker att Oates åtminstone borde få lite cred för. Det är inte varje författare som kan fängsla, huvudpersonens personlighet till trots. Och visst är tolkningen av den tonåriga Norma Jeanes osäkerhet, bekräftelsebehov och den nyfunna sexualiteten till viss del genialisk, men i alldeles för stor utsträckning känns den platt och generaliserande och gör att jag vill ställa mig upp och skrika: Men herregud, ta dig samman kvinna och sluta vara ett sånt offer!
Sanna
Fotnot: Det här kommer med största sannolikhet uppfattas som en väldigt onyanserad tolkning av Flickan och det kan jag redan i förväg hålla med om att det är. Till mitt försvar säger jag helt enkelt som Fredrik Strage: ”Problemet med krönikor är att man måste vara kategorisk och lite oresonlig för att få ihop en bra text”. Det går att skriva sida upp och sida ner om alla ’om’ och ’men’, men jag tycker att den här texten är lång nog som den är.
Jag håller helt med! Jag tyckte mest bara synd om henne i ”Barnet” för hon hade inte kontroll och hon kunde inte välja vad som var bäst för henne, men i ”Flickan” har hon faktiskt ett val vad hon vill och kan göra (även om det var ett mansdominerande samhälle), och i stället gifter hon sig och nästan låtsas att det är hennes pappa. Hon har ju helt klart daddy-issues..
Fast å andra sidan gjorde hennes uppväxt till det hon blev (blyg, dåligt självförtroende, klänging, kärlekssökande, naiv, obetydelsefull enligt henne själv) och den kan man egentligen inte heller välja, så jag vet inte om jag bara ska tycka synd om henne eller se henne som en dum och barnslig blondin.
Så jag håller delvis med i alla fall!
”Gränslöst irriterande” var ett bra sätt att uttrycka det.
Lisa
Sanna,
när jag läste ditt inlägg kände jag ett behov av att svara dig. Jag kan hålla med om att MM faller i en gammal faderkomplex-klyscha, men jag tror att just det är hennes styrka. Hennes sökande efter prinsen, hennes styrka drivs av ett mål, om man kan uttrycka sig så. Det tycker jag ger karaktären det djup som du kanske tycker att hon saknar.
Det känns som om jag hade mer att säga… jag får återkomma.
Sonia
Det är lustigt hur lilla NJ av början av ”Flickan” tycks vara en sorts Kulla-Gulla eller Anne på Grönkula. Bara det att de två var små snälla flickor som mötte prinsen och sedan levde lyckliga i alla sina dar. NJ försöker vara snäll och vara alla till lags, hon verkar vara naivt omedveten om sin egen skönhet och hoppas, hoppas, hoppas att hon också ska belönas med ett lyckligt slut.
Lilla Norma Jeane som varken kan sjunga, dansa, spela teater eller vara hejarklacksledare. Som bara vill känna sig trygg, som vill vara älskad och älska. Men ingen tycks älska henne tillräckligt. Inte mor Gladys, inte tant Jess, inte tant Elsie, inte Mr. Harring och allra minst NJ själv. Hon väntar fortfarande på prinsen, den mörka prinsen från bioduken och trots att hon är gift har hon ännu inte hittat honom.
”Jag kommer aldrig att behöva sälja mig själv. Inte så länge jag är älskad” (s. 179) Hur olycksbådande är inte det citatet? För vi vet, men NJ har inte sett den här filmen förut, hon vet inte. Hon lever med hoppet om att alltid vara älskad, för nu är hon gift, nu är hon i hamn.
Åh! Vad jag älskar när JCO blinkar åt oss mellan raderna, vi som vet hur filmen kommer utveckla sig. Det är nästan sadistiskt.
Emma
..om NJ var troende i Christian Science Church som blomman skrev. Jag sitter och bläddrar lite i boken och hamnade på s. 54: ”jag blev döpt till den kristna tron eftersom min mor var en vilseledd själ, men jag är inte dum. Jag är agnostiker. Jag tror att vetenskapen kanske kommer att rädda mänskligheten. [..,]”
Sonia
men jag tror att det var Gladys som sade det?
Ulrika
I P1s premiärprogram med bokcirkeln fastnade jag för Jan Guillous uttalande om Joyce Carol Oates metaforer. Guillou är kritisk, men samtidigt förundrad över varför Oates använder sig av medvetet ”dåliga” metaforer. Likt ett trick, eller kanske som ett slags ticks dyker dessa upp, menar han. ”Lyckan var så stor så att den kändes som krossat glas i Norma Jeans mun”. Guillou ställer sig genast frågan, hur känns egentligen lyckan av krossat glas i munnen? Själv reagerade jag på samma sätt då jag läste den meningen. Det var något som inte stämde.
Vanligtvis ger metaforer en tydligare bild av en känsla, den ger en bild av något man kan relatera till och känna igen sig i. Men Oates väljer istället att gå i motsatt riktning och målar upp metaforer med bilder som, antagligen, de flesta läsare har problem att leva sig in i. Enligt mig finns det en otrolig fördel med dessa icke självklara metaforer. Oates liknelser ger läsaren lite ”mothugg”. Själv blev jag tvungen att stanna upp och fundera en stund över vad hon egentligen menade. I och med att jag tog mig tid, på detta sätt, att verkligen fundera över känslan som Oates beskriver, tog jag också till mig ”bilden” på ett helt annat sätt.
Därför håller jag med Åsa Linderborg och Carin Mannheimer, eftersom de ansåg att Jan Guillou var hård i sitt uttalande och att dessa ”dåliga” metaforer satte igång vår fantasi. På sida 78 finns en liknelse som, för mig, etsade sig kvar. ”Hennes parfym var söt och kraftig, som halvruttna apelsiner i deras oftast isfria kylskåp”. Det första som slog mig var frågan hur luktar egentligen halvruttna apelsiner? Jag funderade över om dem ens luktar överhuvudtaget.
Till saken hör att denna metafor inte var helt lätt att relatera till. På så sätt stannar man upp och funderar på den bild Oates målat upp, och den etsar sig fast på ett helt annat sätt. Åtminstone för mig. Därför vill inte jag kalla metaforerna i Blonde för dåliga, jag ser dem hellre som fnurror på tråden som lyckas att få mig som läsare att bli engagerad och stanna upp för att tänka, vilket ger liv åt läsningen.
Jag tror att Joyce Carol Oates inte har ett ticks, utan gör ett medvetet snyggt trick.
Anna A
Jag håller med dig Anna, jag tycker de där metaforerna är roliga, inte för att jag är någon litteraturkritiker då, så jag vet ju inte så mycket om hur metaforer ”ska” vara, och jag kanske är konstig men jag kan precis tänka mig hur lyckan smakar om den känns som krossat glas i munnen, sanningen är att jag tyckte om den metaforen väldigt mycket.
De här metaforerna som det är så mycket prat om bidrar på något sätt till den sneda, skeva känsla som hela boken inger. Allting är liksom lite konstigt, känns lite som hopknycklad folie för att illustrera med en dålig metafor.
Unn
Precis det ni diskuterar tog jag upp i mitt första inlägg!
Jag kan hålla med er om att det finns fördelar med att använda sig av svårförståeliga metaforer eller liknelser eller bildspråk beroende på vad man nu vill kalla det. Man stannar ju upp och tvingas tänka till. Men det är precis det jag irriterar mig på. När man läser har man ju ett slags Flow, och mitt Flow avbryts hela tiden av dessa metaforer. Visst, man tänker till och det etsar sig fast i minnet men vad som etsar sig fast är själva metaforen och inte vad den metaforerar. (metaforerar… Nytt ord? Det ska in till Svenska Akademin!)Känns detta möjligen igen?
Känner inte ni också att ni blir avbrutna i läsandet. Jag måste känt detta starkt eftersom jag numera hoppar över de metaforer jag inte förstår i Blonde och då tappar man ju hela poängen!?
Jocke
Unn, känns bra att någon tänker i samma banor. Då är man åtminstone inte helt ute och cyklar.
Men precis som med allt annat är det en smaksak vad man gillar och inte gillar då det kommer till litteratur och sätt att skriva på.
Jocke, jag förstår precis vad du menar med att man stannar upp i texten. Och att det kan kännas ”irriterande”. Men, jag ser det hellre som att man tar en paus i ”flowet” och får tid att reflektera.
Men, som sagt, smaken är som baken. Vissa föredrar det på ett sätt, vissa på ett annat. Och är det inte just det som är så intressant?
Anna A
Antal sidor lästa har ökat dramatiskt under den senaste veckan. För en vecka sedan var Martina Lowden, författare av boken Allt, på besök i vår skola. Hon talade mycket om att man kunde läsa en bok på olika sätt. Hon menar att man kan vara en bra eller dålig läsare till en specifik bok.
När jag läser Blonde är jag nog en tämligen dålig läsare med tanke på att jag uppslukas och knappt hinner reflektera. Det slog mig nämligen, när jag kommit till sida 429 i boken, att avsnittet flickan faktiskt slutade för ungefär 200 sidor sedan. Dessutom insåg jag att den enda notering jag gjort om avsnittet är på baksidan av kvittot till boken, där det står nedklottrat ”sid 145, man blir löjligt lycklig för hennes revansch.”
Utöver det kommer jag från avsnittet ihåg två saker väldigt tydligt. Det första är att Norma Jeane börjar beskrivas som en sådan där tjej som man knappt kan slita ögonen ifrån. Inte bara för att hon är ovanligt vacker att titta på, utan även för att hon har en mycket speciell utstrålning. Det här fascinerar mig mycket. Jag kommer ihåg att jag kom på mig själv med att på tåget sitta och fantisera om hur fantastisk Norma Jeane måste vara för att kunna trollbinda sin publik på det sätt som beskrivs i boken. Till historian hör att jag inte ens hade Blonde med mig vid det här tillfället, vilket kanske innebär att hon trollbundit mig också, trots att hon vart död i snart 50 år.
Den andra saken jag minns från avsnittet Flickan är kapitlet Kolibri och hur J.C.O. har valt att skriva det. Jag tycker inte alls om det, till skillnad från många andra jag pratat om det med. Jag tycker det går alldeles för snabbt, jag ser orden men inte sammanhanget. Det slog mig också att jag faktiskt läste kapitlet mycket snabbare än något av de tidigare, förmodligen just för att texten får ett så mycket högre tempo. Det är klart att det kanske är smart att efter 248 sidor byta stil på texten, men tyvärr föll den nya stilen mig som sagt inte i smaken.
Flickan blir nu kvinna. Det blir intressant.
Carl
Redan innan vi ens bestämt oss för att läsa Blonde vet vi hur den slutar. Vi har inte de exakta orden, nej, men vi har vetskapen om själva Ödet. Vetskapen om det som oundvikligen ska ske. Och JCO vet att vi vet. Det ligger ett intressant förhållande däri. Något olycksbådande. Men också psykologiskt intressant – om vi vet historien & slutet, vad är det då som driver oss att läsa vidare?
Redan i prologen spelar JCO på vår vetskap. En specialleverans till ”MM” boende på 12305 Fifth Helena Drive, Brentwood Kalifornien, USA, ”Jorden” överlämnad av självaste Döden – och genast susar våra hjärnor iväg. Så finurligt att få sin död levererad på budcykel – för visst är det väl det som Döden kommer med? MMs död i paketpapper?
Redan här spinner JCO intrikat fast oss i nätet. Paketet ska ju öppnas och vår nyfikenhet vill ju få sitt när pappret slits upp och vi får veta innehållet (jag visste väl det!). Här mystifieras Ödet (Döden), vetskapen om slutet höljs – för vi kan ju inte så noga veta vad som skramlar däri specialleveransen även om vi vill tro att vår gissning är kvalificerad.
Redan som spädbarn är Ödet äckligt knutet till NJ. ”Jag skickades runt i det blå rökdiset. Tre veckor gammal, insvept i en filt /…/ Män tittade och flinade. ‘Det är en liten flicka, va? Som en sidenpåse där nere. Mjukt.’ Som barn finns Ödet där i form av de mörka biosalongerna (med de äckliga männen att akta sig för), i Filmens ständiga närvaro och i den blinkande RKO-skylten. Som flicka kommer Ödet som trånande mans- & pojkblickar efter NJs fina lilla rumpa, som försöken till teater (”Jag tvivlar på att mr Thornton Wilder skulle ha sätt det på det sättet”) och som Otto Öse. Till kvinnan skapar Ödet Marilyn Monroe och ger henne män i kvadrat. Det är som vore allt förutbestämt bara för att Blonde bygger på ett Öde där vi vet slutet.
Rakt igenom serverar JCO små kursiverade smakbitar av Ödet; ”I mig ser ni löftet om mänsklig glädje” ” Jag kommer aldrig behöva sälja mig själv. Inte så länge jag är älskad” ”Älska mig. Kommer du att älska mig? Och rädda mig”. Så ironiskt. Så utstuderat briljant. Vi vet att Hollywood, USA, världen kommer öppna famnen för det där löftet, det där blonda idealet. Vi vet att MM kommer att sälja sig själv. Vi vet att MMs bön om att älskas och att räddas sjungs för döva öron. Så jäkla fräkt! JCO rullar ut röda mattan och låter Ödet spatsera fram genom romanen – och vi står där med våra fotoblixtar och knäpper av.
Rakt igenom utnyttjar JCO oss. Rakt igenom använder hon kunskapen om hur förhållandet mellan NJs böner & önskningar & livslögner och vår vetskap om Ödet påverkar oss att läsa vidare. Det är som en skvallerblaska i litterärt format. Fast oändligt mer intrikat, välgjort, fantastiskt, genomlysande. Och med jäkligt snyggt språk.
Joanna B-M
Ja, men låt oss för en gång njuta! ’Flickan’ börjar visst med en säregen styvmors krav på ett giftermål som både är krystat och konstgjort och konstlat, och fel och fel och fel. Moralkakan inom oss skriker av vrede; låt kvinnan få vara självständig! 00-talaren får svårt att andas och det rinner lite svett i tinningarna vid blotta tanken på att gifta sig i så ung ålder. Men (!) jag är inte den som delar filosofin om att ” är man däremot positivt inställd är man bara naiv” som ovanstående skribent så fint uttryckte det. Som denne också skriver är det lite enklare att vara elak än konstruktiv. Det är inte bara enklare utan också så lätt att förkasta saker som råkar vara lite sötare, mjukare och enklare än vad våra komplexa och analytiskt tränade VRG-hjärnor är vana vid.
Jag vill hellre påstå att det är under detta avsnitt jag faktiskt börjar uppskatta Oates mästerliga författarhantverk på riktigt. Hon är så underbart mångfacetterad; hon skildrar allt som går att skildra om lilla fröken Monroe, och det med bravur! Detta, just detta, amerikaniserade, florsockergarnerade, materialistiska, ketchupdränkta, kommersiella, sexglorifierade, jordgubbsdoftande och ungdomssprudlande äktenskapet var, låt mig säga är, ett slående inslag i den heltäckande bilden. Har ni glömt bort hur fantastiskt sublimt det var att leka bröllop med sina blonda och orealistiskt perfekta barbiedockor? Visst, jag kan vara cynisk jag med; skilsmässobarn och sarkastisk snorunge som jag är, men det här andrummet av ohållbar lycka var precis vad jag behövde. Kalla mig narcissist, oäkta eller orealistisk som ibland blir tillfredsställd av att fantisera om den sortens unga och hämningslösa kärlek, toppad med Banoffiepaj och spetsiga negligéer.
Sara Josefine
Det räcker inte bara med att jag läser en bok om henne varje dag, utan hon följer mig även utanför läsningen. När jag i helgen gick in på Aftonbladets hemsida för att läsa mer om vad som hade hänt på Island, dök Marilyn upp. Såklart, med nyfikenhet var jag tvungen att titta vad det hela handla om. Det var ingen artikel utan ett videoklipp som prata om att man kunde köpa Marilyns privata röntgenbilder på auktion i Los Angeles. Det jag tyckte som var mest intressant var mannen som sålde röntgenbilderna kommentar, han sa att närmare Marilyn kan man inte komma.
Hans kommentar fick mig att börja tänka lite. Hur kommer man egentligen nära Marilyn? Genom att ha hennes privata röntgenbilder hängandes hemma på en vägg eller genom ett annat sätt? Tyvärr kom jag inte på något bra svar, men jag kunde i alla fall med lättnad pusta ut och känna att jag var på god väg att komma närmare Marilyn med tanke på Blonde.
Jag länkar även videoklippet om någon är nyfiken att titta.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article6962306.ab
Lea
Lea,
när jag läste ditt inlägg blev jag genast sugen på att ”googla” vidare på Marilyns namn.
På Youtube hitta jag ett videoklipp där hon sjunger ”Diamonds are a Girls Best Friend”.
För det första hade jag ingen aning om att hon var så duktig på att sjunga!
Men, det som först och främst slog mig då jag tittade på videoklippet var att jag egentligen inte riktigt kunde fokusera på hennes uppträdande. Med ett ”glatt” målat leende och vacker galaklänning tippar hon runt på scenen, men jag kunde inte låta bli att fundera över vad som föregick inom henne. Vad tänkte hon på? Gladys? Hennes pappa? Eller hur hon ska hitta kärleken? Någon speciell gäst ute i publiken?
Jag känner att jag borde kunna sätta mig in, och kunna föreställa mig vad hon tänker på, åtminstone lite grann.
Men, än känner jag att det är långt kvar…
Anna A
”Nejnejnejnejnej, inte än!” tänkte jag när Norma Jeane alldeles för hastigt och lustigt lämnar bakom sig barndomen fylld med drömvärldar som enbart kretsade kring den Mörka Prinsen, en tom filmduk och den fläckiga dockan. Det hade känts tryggare om hon hade talat rövarspåk, lekt med hemliga kompisar i stället för en spegelbild eller vad som helst som inte var någon annans. Då hade hon kanske fått vara barnet Norma Jeane några sidor till. Det hade känts tryggare för flickan Norma Jeane ger mig skuldkänslor.
Jag känner mig äckligt klibbig varenda gång jag stänger Blonde och jag kan inte sluta tänka på den. Joyce Carol Oates kanske ville att man skulle lära känna Norma Jeane på riktigt och inte bara Marilyns tomma leende, men jag känner fortfarande att jag inte har lyckats med det. För om man skulle försöka se henne i ögonen, skulle de vara alldels blanka och avtrubbade. Jag ser upp till Norma Jeane, ser ner på Norma Jeane och som om det inte vore nog så känner jag med henne. Men jag förstår inte.
Johanna
Nu har Norma Jeane för länge sedan lämnat BARNET bakom sig och hon har precis passerat delen av sitt liv som den lilla FLICKAN. Hon står precis på branten till att bli KVINNAN. Och så här långt har vi fått se mycket av det oskyldiga, blyga, nervösa och stammande flickebarnet Norma Jeanes förvandling mot att bli hela världens favoritlegend, Marilyn Monroe.
Det som slår mig som väldigt förvånande är att Norma Jeane (hädanefter refererad till med initialerna NJ) var så starkt bunden till hennes tro på Gud, men framförallt hur det påverkar hennes dagliga liv fram till den vuxna kvinna hon har blivit. Nu ska jag ta ett exempel från BARNET:
Jag fångades av J.C.O. skildring av NJ’s första menstruation. Okej, själva händelsen i sig är inte särskilt fantastisk, snarare kändes det lite otäckt och obehagligt som kille att försöka förstå den situationen. MEN, och här är ett stort men, NJ’s besvärande känslor mot denna prekära händelse är väldigt intressant. Även fastän hon visste väl att det hände de äldre flickorna på barnhemmet, så kändes det fel att det skulle hända henne. Och när vi glider in på delen FLICKAN så är det tydligt att NJ vägrar äta smärtstillande, eller tabletter över huvudtaget.
Hon säger sig vägra dessa gifter, vägra att bli som sin ”mor”, och valde istället att tro på att Gud skulle hela henne om hennes tro bara var stark nog. Det är förstås förståeligt att NJ har påverkats av Gladys leverne, och tagit henne som ett dåligt exempel på hur en människa ska vara. Men det intressanta kommer när jag funderar över hur stark henens tro till Gud verkligen är? Utan att gå händelserna för mycket i förväg, för i denna fiktion så kan J.C.O. valt att ha avslutat berättelsen med valfritt avsked till NJ; om hon så tog livet av sig eller blev mördad är svårt att förutse i denna berättelse. Men jag är helt säker på att NJ inte kommer att stå fast vid sin starka tro till henens Gud särskilt länge till. Vi har redan sett hur hon börjar äta aspirin för att orka med att bli fotograferad varje dag, så att henens värk inte ska ta över henne. Detta tror jag är en början på en färd som NJ kommer färdas, där hennes tillgivenhet åt den stora Guden kommer att ge med sig, och aspirin-tabletterna kommer onekligen att utvecklas till starkare droger.
”Man behöver egentligen inte Gud lika mycket om man har en äkta man” säger Norma Jeane. Jag ser hennes tillgivenhet gentemot Gud som något hon fyller ut förlorade delar i sitt liv med, och den utfyllnaden räcker gott och väl när ingenting annat finns till hands, men så snart som något viktigare i NJ’s liv dyker upp så får troheten stå sitt kast i mörkret, och vänta där tills NJ behöver den igen.
Det som jag förundras mest över är NJ’s relation till hennes man – och framförallt – hur de tilltalar varandra. Det känns nästan sjukligt att hon säger ”Pappsen” till honom, jag har helt enkelt väldigt svårt att kunna ta in det utan att känna avsmak. Det känns snarare som en kärlek, en längtan till mannen som ”far”, än till mannen som ”make”. Men det är då en tolkning som J.C.O. valt att göra – att ge NJ ett Elektrakomplex, då hon för alltid genom historiens lopp försöker fylla ut rollen som den förlorade fadern med andra mansfigurer.
Slutligen så funderar jag mycket över hennes känslor gentemot Gladys. Genom berättelsens alla händelser så väljer Norma Jeane att skicka kort och brev till sin inspärrade mor, även fastän det var många år sedan hon fick något svar. Det slår mig att hon kanske känner skuld för att hennes mor sitter där, eller bara en väldig saknad. I vilket fall som helst så har Gladys haft ens tor betydelse för NJ och hennes liv. Även fastän hon om och om och om igen upprepar orden som ett mantra när hon tänker på sin mor.
”Varför skulle jag bry mig om det? Det gör jag inte.”
Simon
Det förvirrar mig att Oates gång på gång säger att Norma gråter så mycket att hon inte har några tårar mer. För sen gråter hon igen, och torkar, och kan inte gråta, och gråter igen.
Är det stämning som försöker fångas eller är det helt enkelt ett lite klumpigt misstag?
Varja
Blickar från pojkar, män, gubbar, flickor, kvinnor, tanter men mest från män, äldre män.
Klibbiga blickar som inte går att skydda sig ifrån. Klibbiga blickar som klär av. Det spelar ingen roll hur mycket kläder du har på dig. Du kommer ändå aldrig sluta vara naken. De kommer inte sluta stirra, sukta, dräggla, runka, drömma och förakta.
Norma blir granskad oftare av andra än sig själv. Jag tror att det är där problemet startar. Jag tror att det är därför spegelvännen så småningom kommer att försvinna, besegrad. Om du inte kan få något obehagligt att sluta så får du lära dig att gilla det. Det blir lättast så.
Varja
Jag tror att det är så. På ett sätt är det kanske en lättnad om det är så enkelt. Det är i alla fall lite deppigt att tänka att hennes leende nog ofrivilligt alltid kommer att finnas kvar på Google…och egentligen alla andras också för den delen.
Johanna
Är det det som har hänt med Jenna Jameson och hennes kollegor? Att de lärt sig att gilla det? För det verkar ju onekligen som om vissa människor kan hantera det bättre än andra. Vissa människor tycker helt enkelt om den sortens blickar. Norma Jeane är, än så länge, inte en kvinna som kan hantera sådan uppmärksamhet särskilt bra. Kommer hon lära sig att ta kontrollen över det? Eller kommer hon aldrig göra det? Det är ju därför man tycker så synd om henne, för att hon är så fruktansvärt sårbar. Fel person på fel plats känns det som. Fast sen ställer hon ju upp på nakenbilder så hon får skylla sig själv.
Unn
Så nu lämnar vi alltså flickan bakom oss och träder in i kapitlet om kvinnan. Jag tycker indelningen av boken är otroligt bra gjord av J.C.O. Rubrikerna barnet, flickan, kvinnan, Marilyn och senare i livet, ger en klar bild över hur den 860 sidiga boken är strukturerad. Men indelningen markerar även på ett djupare plan viktiga övergångar i Norma Jeans liv.
Spännande blir det i skiftningen mellan flickan och kvinnan för det är vid den tidpunkten Norma Jean får sitt nya namn Marilyn Monroe. Det är vid detta skede som Norma Jean träder in i rampljuset och tar en ny identitet eller snarare får en ny identitet av Mr X och Mr Shinn. Jag ställer återigen frågan jag gjorde i mitt första inlägg: är det lättare att träda in i rampljuset med en ny identitet?
J.C.O. skildrar otroligt skickligt Norma Jean och de roller hon har, som dotter och fru men också yrkesroller, som skådespelerska och modell. Bilden av Marilyn Monroe är väldigt erotiskt, sensuell och sexig på fotografier och på vita duken. Medan bilden av Norma Jean i boken, hittills i alla fall väldigt ofta beskrivs som Åsa Linderborg påpekade i det senaste bokcirkelprogrammet, nämligen som asexuell och oskuldsfull. Jag håller med Åsa Linderborg, Norma Jean känns oerhört oskuldsfull och någon direkt njutning av det sexuella umgänge hon har beskrivs inte ofta. Men som Carin Mannheimer uttalade är det svårt att beskriva paradiset.
Norma Jean skriker enligt mig efter trygghet och att ta identiteten Marilyn Monroe verkar vara ett sätt för den lilla flickan som nu blir kvinna att skydda sig med, att vila axeln emot, i den stora vida världen hon nu träder in i.
Agnes Vanessa
Jag kommer ihåg när jag först fick boken. Det första jag gjorde var att bläddra i den och då såg jag även att boken var indelad i flera olika delar så som barnet, flickan och kvinnan osv.
Men jag förstod däremot inte riktigt vad jag skulle få läsa om i dessa delar men det fick jag reda på så fort jag hade läst klart barnet och börjat läsa flickan. När jag började läsa flickan förstod jag vad jag hade framför mig och det gjorde det hela mer spännande. Nu vill man inte lägga ifrån sig boken eftersom man vet att man har ett nytt, mer fängslande och fräckare del som väntar på en.
Jag håller även med Agnes och Åsa Lindeborg att Norma Jean känns väldigt oskuldsfull och asexuell, fast bilden av Marilyn Monroe är erotisk, sexig och sensuell men jag tror däremot att det kommer att ändras. Jag tror att vi snart kommer få lära känna den ”riktiga” Norma Jean.
Nu återstår det bara att se om Norma Jean kryper ur sitt oskuldsfulla skal och uppfyller våra ideal av den riktiga Norma Jean.
Lea
Lea
Det är inte bara Marilyn Monroe som har vuxit, utan bokens storhet växer mer och mer hos mig. Den här delen är den bästa hitills, bara i början fick man lära känna MM ännu mer, inte bara utifrån hennes tankar utan utifrån andras också. Dock är det ingen chock att hennes omgivning ser att hon är mer än bara en vacker människa, men det stör mig oerhört att det inte kan behandla henne efter det också. Men, vad kan man begära? en vacker kvinna som dessutom är SMART måste vara ett hot mot männen. Trots att Otto Öses nedvärderande av Marilyn Monroe, kan jag inte hjälpa att tycka att han är bland de mest intressanta karaktärerna hitills, jag vill veta mer om honom, och hoppas i hemlighet att Öses och MMs relation utvecklas ytterligare.
Något som jag kanske bör inflika är att jag har börjat använda mig av post-its i boken, något som jag har tagit efter mina bloggkollegor, dock funkar det inte så bra för mig, det finns för mycket jag gillar och märker med en post-its i boken, jag tror inte att jag kommer orka skriva om allt, men jag är iallafall på väg. Fortsättning följer..
Sonia
Jag tror att Oates försöker att fånga en stämning när hon skriver att Monroe gråter så mycket att hon inte har några tårar kvar. Ibland när man gråter mycket på en gång brukar det ta stopp, men om man börjar gråta på nytt, så brukar det inte vara några problem att få fram tårar.
Sonia
Sitter här, klockan är tolv på natten och kollar igenom de sidor jag denna gång markerat med orange små lappar, och hittade där ännu en av alla våra kära metaforer om det krossade glaset.
På sidan 343 så berättar MM om mötet med W, där han ska avgöra hennes framtid, om huruvida han vill ha henne som sin motskådespelerska, eller inte i rollen som den galna barnvakten Nell.
”Män blev ofta förvånade över Normas egendomliga sinne för humor, det väntade man sig inte av ‘Marilyn’ som tycktes vara en rar, dum blondin med samma intelligens som en något brådmogen elvaåring. För hennes sinne för humor liknande männens. Bitande, skärande, som att sätta tänderna i en godsak och märka att den är gjord av krossat glas”.
Jag gillar det här citatet, och jag kan ofta tycka att det stämmer in. Killar har oftare än tjejer väldigt rå humor, och tjejer blir lättare stötta av någon kommentar som fällts.
Killar slåss med nävar, medan tjejer slåss med ord.
Blomman
(en väldigt vissen sådan…)
Jag blir arg när man säger att tjejer slåss med ord och killar med nävarna. I dagens metrosexuella Sverige så tycker jag inte riktigt att man kan applicera den fördomen. Fast det är klart… Marilyns Amerika är ju en helt annan femma.
Och ack vad sant med förvånade karlar när flickorna pratar om kåthet och blod. I Normas fall tror jag dock att det rör sig om ännu ett knep för att bli älskad. Jag läste en artikel i Bang nyligen om just det här syndromet att som kvinna säga ”jag hatar tjejer, de är så känslosamma och lättstötta, tacka vet jag manliga vänner som är raka och vågar säga vad de tycker, jag hade bara killkompisar när jag var liten, var liten av en pojkflicka faktiskt”.
Hur många gånger har vi inte hört just dom orden? Att som kvinna ställa sig och förtala sina systrar i hopp om att bli accepterad på samma villkor som en man, vara en i gänget som lever på bättre villkor. Jag har själv varit där. När jag som liten var så arg över att jag inte hade snopp för att killarna fick göra allt det roliga på rasterna som att leka med pinnar och skjuta laser. Fem år gammal och ännu ovetande om begreppet genus.
Att som kvinna prata skit om andra kvinnor för att bli accepterad är ungefär som invandrare som röstar på Sverigedemokraterna för att äntligen få kalla sig svenskar och kanske tillochmed få ett jobb.
Varför pratar jag om det här?
För jag tror att Blonde är en bok om feministisk kamp.
Varja
Norma Jeane är i den här sagan en flicka som drömmer om den där sanna och eviga kärleken, precis som många verkliga människor förmodligen gör. Och man (jag) hoppas ju ända från början att hon någon gång ska finna den (och därmed bli lycklig), samtidigt som jag vet, att det aldrig kommer hända (för vi har ju facit i hand). Jag vet redan i förväg att denna berättelse omöjligt kan innehålla någon återgivning av sådan ”äkta kärlek”.
Sedan passerar männen i Norma Jeanes liv, en efter en. Och Oates beskriver dessa förhållanden så fruktansvärt bra. För ju fler av Norma Jeanes kärleksförhållanden/förbindelser jag läser om, desto mer förstår jag något jag alltid misstänkt: sann kärlek existerar icke. Om ni trodde det, kan jag härmed sakligt förklara att så ej är fallet. Nu tänker ni säkert att jag bara är bitter, att detta brutala uttalande är färgat av mina egna känslor. Det är fel. Tvärtom är jag kallt och objektivt rationell! Visst finns det skildringar av kärlek i boken, som omskrivningar för maktutövande, bekräftelsesökande, trygghetstörstande, sexuell åtrå etcetera etcetera. Men lika krasst kvarstår det faktum, det konstaterande som Oates föraktfullt kastar i ansiktet på oss: äkta villkorslös kärlek existerar helt enkelt inte. För det finns ingen kärlek i Blonde. Inte på några nivåer, inte i några relationer. Eller finns det det?
Unn
Jag tror faktiskt inte att det går att, som du säger, vara ”objektivt rationell”, för det är omöjligt att passera opåverkad genom livet. Alla åsikter man som person har, är trots allt färgade av någonting, fastän det kan vara svårt att urskilja exakt vad. Med detta påstår jag inte att ditt uttalande skulle vara baserat på dåliga erfarenheter, men din uppfattning av ämnet är ändå helt och hållet subjektiv. Oates kanske bekräftar din åsikt i Blonde, men det beror nog mer på att hon delar din övertygelse – inte att hon sitter inne med en absolut sanning.
Sanna
Jag vet! Jag kände mig tvungen att ironisera lite över det där 😛 Du har så rätt – och ja, Oates bekräftar min åsikt.
Unn
Jag tycker att det är fascinerande hur kvinnan Norma Jeane klarar sig i Hollywood. Hon slungas fram och tillbaka mellan vackra män. Och låter sig mer eller mindre utnyttjas för att få klättra högre. Men, trots detta, måste jag ändå säga att N.J. har en tydlig inre kompass och låter sig inte styras. Ur Norma Jeane växer nu även ännu en kvinna fram. Skådespelaren, sångaren, artisten och kanske framförallt ikonen Marilyn Monroe. Personen Norma Jeane och karaktären Marilyn Monroe får som två olika kvinnor numera leva parallellt med varandra. Det ska bli intressant att se hur detta utvecklar sig.
Anna A
sida. 435
”Den där kvinnan på affischen är inte jag. Men hon är det arbete jag skapade. Jag förtjänar att vara lycklig.”
Norma Jeane
Anna A
Nu tänker jag vara personlig precis som alla andra:
När jag lyssnade på Bokcirkelns program om ”Flickan” var det lite som (förlåt snälla rara om jag använder en så trivial metafor…) att få en hink med vatten slängd över huvudet. I Bokcirkeln hamnade nästan allt fokus på huruvida Norma Jeane uttrycker sin sexualitet och alla ämnen däremellan som boken berör. Jag, från mitt lilla hörn av världen, har däremot läst Blond på ett annat sätt. Visst, jag har känt äckel för varenda man som har skildrats i boken, för filmindustrin och så vidare. Men det finns andra delar av Blonde som har berört mig mer, inte minst i ”Kvinnan”.
När jag var liten lekte jag ofta en speciell lek. Jag lekte att jag var en valp i en hundmammas mage. Ungefär så som Joyce Carol Oates beskriver hur Norma Jeane känner sig som en liten dockas avbild i en större mammadocka. Hur som helst, minns jag hur jag hade en filt över mig som var röd och ljuset lyste igenom och sedan låg jag bara där och tittade nära, nära ut på allt det röda. Det var tryggt och jag tänker at trygghet är nog det viktigaste som finns.
Det finns tusen skildringar av barn som söker sina föräldrars blick men aldrig får möta den. Maria Wines självbiografi Man har skjutit ett lejon är ett exempel. Maria Wine beskriver hur främmande hon kände sig inför sin mamma och hennes önskan att riktigt kunna krypa in i någon och vara trygg där. Det är otroligt viktigt att som barn ha en liten trygghetsficka att krypa in i, och har man inte det så kommer en trygghetshunger driva för resten av livet. Norma Jeane likaså.
När jag läste ”Kvinnan” förundrades jag över Norma Jeane och Cass relation, hur de lyckades vara lika mycket syskon som älskare. Det var också genom deras relation som jag fick det bekräftat för mig. Hur viktigt det är med trygghet. Och hur fint det är när man hittar något som kan ge trygghet. Även om Cass också är motsatsen ibland…
Johanna
Poängen med förra inlägget del två:
Häromdagen fyllde min kompis år och hennes pappa höll ett tal som egentligen var den finaste kärleksförklaringen jag någonsin har hört. Jag tänkte det såklart inte direkt, men jag tänker det nu: det hade ju verkligen varit tiptop om Norma Jeane någon gång under sitt liv hade fått höra något så fint. För det är som sagt viktigt. Det där med trygghetsfickor alltså.
Johanna
Bucky Glazer var ”pappsen”.
Och nu har pappsen ersatts men en bror. Egentligen inte bara en bror utan en tvilling och själsfrände.
Norma Jeane har blivit kvinnan Marilyn Monroe. Trots hennes eget missnöje över namnet finner hon sig i, som hon själv äger, rollen som Marilyn. För det är vad det är, en roll. En roll som mottogs med förakt från producenter, det var ett billigt namn och i boken skrivs det inom citationstecken. Dock mottas hennes lilla medverkan som Angela men ovationer. Vem är blondinen? Marilyn Monroe var inte längre ett billigt namn. Det blev ett riktigt namn. Den lilla Norma Jeane har blivit den lite större Marilyn Monroe, som i sin tur har blivit den stora Angela. Tillslut kommer nog den lilla Norma Jeane att tappas på vägen. liksom Norma Jeanes docka. Det är egentligen sjukt att det krävs ett blondare hår och ett mjukare namn för att det ska börja gå bra För Norma Jeane.
Trots hennes uppmärksamhet behöver hon en bror i bilden. Egentligen inte bara en bror utan en tvilling och själsfrände – en älskare. Älskaren Cass Chaplin Jr har bytt ut mannen pappsen. Man börjar allt se ett mönster. Vem hon än är, Norma Jeane eller Marilyn Monroe så trånar hon efter någon som kan omfamna och vara hennes egen att luta sig mot. Denna någon som inte funnits där under barndomen.
Malin Lindqvist
Det enda som finns i Norma Jeanes liv är egentligen män och hennes egna osäkra gestalt. Det har inte nämts många kvinnliga vänner som varit en viktig del av Norma Jeanes liv. Särskillt inte nu när hon blivit äldre och inte bor på barnhemmet eller i fostefamilj. Jag önskar att hon hade någon att bara öppna upp sig för. Sitta i en soffa, dricka kaffe, och bara ha ett hederligt tjejsnack. Tjejsnack är guld värt! Hur många män vet hur det är att ha mensvärk, vilka knep man kan ta till? Inte så många.
Det finns inget bättre än att ha en vän, en vän som man mer sig själv tillsammans med än vad man är när man är ensam. Denna vän som ibland känner än bättre än vad man känner sig själv och när en blick kan få än att brista ut i galen skrattattack. Jag säger inte att män inte kan vara denna vän men jag tror att Norma Jeane verkligen skulle behöva en nära vän och inte någon som hon försöker göra till en fadersgestalt.
Malin Lindqvist
Efter att ha plöjt igenom mer än hälften av innehållet mellan Blondes vita pärmar börjar jag känna mig lite matt. Jag är trött på Blonde.
Blonde känns just nu lite efterhängsen. Den är överallt.
På Nattduksbordet.
I skolväskan.
På tv-bordet.
På köksbordet.
Men, det är inte bara den fysiska boken som förföljer mig. Konversationen och diskussionen om Blonde är snäppet ihärdigare. Det är inte bara i skolan bland klasskamrater vi pratar om Norma Jeane. Utan även i bilen på väg till skolan, vid middagsbordet, i tv-soffan. Det är nämligen så att min mamma och syster också läser boken. De är, som jag, otroligt fascinerade av boken och vill ständigt dela med sig av sina nya tankar och aspekter av läsningen.
Att läsa en bok, speciellt som Blonde, tillsammans på detta sätt med vänner och familj har hittills varit väldigt roligt. Väldigt annorlunda. Men också lite utmattande. Ett komprimerat liv kastas i famnen på en. Och Blonde är trots allt ingen genuint glad historia. Utan en bok som tär på en.
Nu börjar jag känna mig lite matt, lite mätt. I alla fall för en stund. För jag vet att jag vill läsa mer. Men, det skulle vara skönt med en paus.
Anna A
”Hon hade klätt av sig naken och förödmjukat sig i hopp om att ifall Otto Öse såg henne naken, hennes vackra unga kropp och hennes vackra, unga, längtande ansikte, skulle han inte längre kunna låta bli att älska henne […}” (s. 283)
Hur långt är vi villiga att gå för att bli sedda? hur långt var Marilyn Monroe villig att gå för att bli sedd? väldigt långt. Det gör ont att läsa dessa sidor, för att den här berättelsen skulle kunna handla om vem som helst, vilken tjej som helst snarare. Men nu handlar dessa sidor om Marilyn Monroe, och vi tycker att det är intressant, kanske kul att läsa. Det gör jag iallafall. Men det är inte det enda jag tycker. Jag tycker att det är sorglig, och väldigt tragiskt. Om jag inte satt på tunnelbanan när jag läste dessa sidor, så kanske jag hade gråtit. Nej inte kanske, jag hade gråtit. Gråtit ett tag, och sedan insett att jag gråter över en bok. Jag skulle torkat mina tårar och gått vidare. Det är lätt att gå vidare med sin vardag när man inser att det ”bara” är en bok. Men det är inte bara, boken skildrar vår verklighet, och kanske Marilyn Monroes verklighet..
Sonia
En ny man, tänkte jag. Men nej, inte den här gången. ”För att han skulle älska mig som en bror. En tvilling.” s. 285
Min favoritsida, jag skulle inte kunna peka ut en mening som mitt favoritcitat.
Jag älskar alla meningar på den sidan, och vägrar favorisera.
Sonia
På sidan 405 finns den här tanken nedskriven, det är under kapitlet Tvillingarna där vi får följa med i några av de händelser Tvillingarna är med om efter MMs ankomst när hon varit och spelat in Niagra.
Det har bloggats mycket om hur Norma går från man till man i jakten på Förhållandet med stort F, Unn skriver: ”För det finns ingen kärlek i Blonde. Inte på några nivåer, inte i några relationer.” men det tycker inte jag stämmer. I slutet på avsnittet Kvinnan blir Norma Jeane gravid med tvillingarna (man vet inte vem, eftersom inte ens Norma eller tvillingarna vet det), och när detta sker mår hon helt plötsligt bra. Hon är lycklig, kan sova om nätterna och behöver inte ta någon av Cass ”magiska” tabletter mot sömnlösheten.
Kärlek är för mig att må bra, att ha en glad känsla i kroppen om man är med personen, och det är ju onekligen Norma Jeane. Så jag håller inte med dig Unn, även om det här inte är en relation mellan Norma Jeane och någon man i hennes liv, så är det kärlek mellan henne och hennes ofödda baby.
Blomman
”Det fanns alltid mer i dem än vad man skulle ha kunnat tro. En rad gav en annan, ett ord gav det nästa, det var som en sagogåta som förde en allt längre inåt, och sedan ännu lite längre” (327)
Åh det är så jag känner för Blonde just nu, jag vill spendera resten av denna härliga söndag i en fåtölj och bara läsa…
Jag tycker om kapitlet ”Det krossade altaret” trots att det inte slutar särkilt lyckligt med Norma Jean som springer ifrån poesikursen och aldrig mer återvänder. Men det finns en sorts glädje i det här kapitlet. Norma Jean som går på poesikurs, poesin som hon så innerligt älskar.
Vem är berättaren i detta kapitel egentligen? Någon från poesikursen, men vem? Det är i alla fall någon som berörts av Norma Jean och inte kunnat släppa minnet av henne.
Jag citerar ur boken:
”Ett ensamt hjärta.” Flickrösten uttalade orden. ”Ett ensamt hjärta är en sådan sten.” Vi som befann oss i klassrummet den kvällen skulle aldrig i hela livet glömma de orden. November 1951. Det var länge sedan. Herregud. Man vill inte tänka på hur få av oss som fortfarande är i livet. (331)
Agnes Vanessa
(Skrev även ”Om Poesi…”)
”Jag behöver inte sälja mig så länge som jag är älskad” tänker Norma Jeane. ”han skulle inte ha åkt om han älskade mig” Tänker Norma Jeane när hennes man tar värvning och åker iväg.
Men han är borta, fram kommer en fotograf och plötsligt är hon pinuppa. Hon förlorar sig själv, Marilyn Monroe skapas, av Hollywood, inte av NJ, och för att Marilyn ska existera måste Norma Jeane offras.
Så när Shinn på sidan 367 skriker att Marilyn var hans och NJ hade ingen rätt att förstöra för henne, kunde jag inte låta bli att tänka ”Men vaddå, Marilyn är ju allt hon har, hon har offrat allt för henne, utan henne är hon ingenting”
Precis som när hon spelar sina filmer, fast hon spelar inte, utan hon blir någon annan, blir sin karaktär. Offrar sig själv för att vara den som filmen kräver. Hon blir sinnessjuka Gill med stor inspiration från Gladys, hon blir förföriska Rose, som för mig var en kombination av unga Gladys och tvillingarna.
Och ju längre fram i boken vi kommer desto svårare blir det att veta vem hon är, när hon spelar eller är någon annan, vet hon ens själv? Här måste jag gå tillbaka till Sannas inlägg ”Bimbo”, för NJ håller sakta men säkert på att bli Hollywoodklyschan Marilyn ”too fast to live, too young to die”
Hon söker prinsen, hon har friare, Öse säger tidigt (s279) att hon borde ta sig ur branschen medan hon kan, men så blir det inte, hon dras bara djupare ner. Nu har hoppet återigen väcks med en graviditet. Men vi vet hur det går, vi vet hur det slutar. Sadistiskt, tragiskt eller bara kliché?
Tillåt mig besvara min egen fråga, för hon var en verklig levande människa, vilket gör det hela ytterst tragiskt.
Emma
Det slog mig. Hur många NJ jag möter. Osäkra (”Stackars barn. Man hade klätt ut henne som en för stor docka för att hon skulle se glamourös och sexig ut, och nu gömde hon sig darrande här”). Bekräftelse drivna (”…sälja sin ungdom i utbyte mot publikens applåder”). Rädda för att bli avslöjade (”Han kände mig, tiggarflickan. Alla kände mig”). Presterande (”Snälla, låt mig försöka igen. Jag vet att jag kan bättre”). Det slog mig. Som en kulturbetingad epidemi. Och jag tänkte:
Om vi bytte namn, Norma Jeane, skulle ingen kunna särskilja oss. Vi är som tvilingar, Norma Jeane, som själssystrar. Man hittar oss med armarna skurna över frukostborden och åskmoln runt ögonen. Vi gör femtioelvatusen armhävningar och sväljer metallsmak varje kväll. Vi håller varandras hår, hårt, när vi spyr ner i avloppen. Vi sitter på fik och våra ord krockar med smulorna mellan oss medan vi själva petar i maten. Vi äter godis till tungan svider. Marlboropaketet har vi bränt för länge sen, vi var barfota när vi fimpade glöden. Vi sprider foton av oss lite överallt, Miss Golden Dreams, vi vill finnas i era drömmar. Somliga av oss kunde byta namn, Norma Jeane, och man kunde inte särskilja oss. Vi är som tvillingar. Barn av samtiden, du & jag.
Joanna B-M
I det första kapitlet i avsnittet Kvinnan gör Norma Jeane något som slungar henne rakt in i vuxenvärlden. Utan att jag som läsare var helt beredd på det går Norma och klär av sig framför kameran. Hon gjorde kanske liknande saker med Bucky i avsnittet Flickan, men det var trots allt privat. Det första som slog mig var att det här är ett fruktansvärt misstag, att det här kommer att få oerhört jobbiga konsekvenser för henne. Men i samband med fotograferingen händer istället någonting annat. Hon får nämligen Cass Chaplin, en man som kommer att betyda väldigt mycket för henne, presenterad för sig.
Cass är en ganska lustig karaktär. Han går på droger, är fullständigt galen och verkar vara en riktig sexmissbrukare. Det blir dessutom bara bättre när man får reda på att han är bisexuell och har en älskare. Ett inslag som jag både tycker om och ogillar.
Cass är en frisk fläkt, ett skönt avbrott från det tidigare i Blonde. Samtidigt blir jag lite orolig för Norma Jeane (som vid det här laget ofta kallas Marylin av folk som inte känner henne) eftersom jag insett att jag tagit på mig papparollen för henne när jag läser boken. Det är kanske bara jag som tänker så när jag läser boken, men det känns som att J.C.O. medvetet skrivit så att man ska känna ansvar för Norma på något sätt.
Något jag också tycker J.C.O. har lyckats väldigt bra med är hennes sätt att skildra hur Norma identifierar sig med sina rollfigurer i filmerna hon spelar. Hon ÄR alltid någon hon känner när hon spelar och tar det verkligen på allvar. Ett exempel är när hon tar efter sin mor när hon spelar Nell, hur hon imiterar sin mors ”rastlösa händer”. (sid 361)
Hon hinner även bli gravid i avsnittet, någonting som hon blir jätteglad för, men som gör mig som läsare väldigt bekymrad. Detta eftersom det gör att jag även måste axla ”morfarsrollen”, då Norma inte är säker på vem av tvillingarna som är pappa till barnet. Och även om hon hade vart säker på vem som var pappan känns det inte som att varken Cass eller Eddy G är mogen för att bli far.
I övrigt tycker jag att avsnittet är lite för långt. När jag ögnar igenom det för att påminna mig själv om allt jag läst (då jag som sagt är en dålig läsare som ofta glömmer anteckna) slår det mig hur mycket som känns som onödig utfyllnad. Avsnittet är ungefär 150 sidor, jag tror J.C.O. hade kunnat klara av det på 100 sidor istället.
Nästa avsnitt är betydligt längre än så. Om det är värt sina ca 280 sidor återstår att se.
Carl
s. 284. ”… han hade redan gett henne de femtio dollarna, de låg i tryggt förvar i hennes plånbok. Hon hade redan skrivit på kvittot.”
NJ signerar kvittot och säljer sig själv. Hon äger inte bilderna, de äger henne.
Det är så fruktansvärt hur exploaterad NJ blir. Hon får 50 dollar och män kommer göra sig en förmögenhet på dessa bilder. En dålig deal från Norma Jeane, om du frågar mig.
Astrid
Sitter här och äter två söta, goda chokladhjärtan i en liten ask. De försvinner sakta bit för bit.
Medans detta inser jag plötsligt att hjärtana har en lite märklig kopplning till boken…
Det näst sista kapitlet ”Tvillingarna” i avsnittet ”Kvinnan” var det första i avsnittet som väckte känslor, innan tyckte jag mest att Norma Jean var en osäker, rädd, barnslig och ”kvinnor är till för att utnyttjas” -kvinna, men sen kom detta kapitel. Det är först här som citatet på baksidan av boken ”…bakom myten: yrkeskvinnan, poeten – och till sist offret Monroe.” Visst tycker jag fortfarande att hon är rädd och osäker, men nu ser jag också tydligt att hon blir utnyttjad av männen i hennes liv och att hon faktiskt blir ett offer fast hon inte själv vet om det. Cass och Eddy G, blir i kapitlet helt plötsligt onda varelser som vill åt henne för publicitet eller sex eller popularitet eller… Visst visste man innerst inne att det var så från början, men jag ville så gärna tro att det var något bra på gång, kanske precis som NJ (naiv, lycklig, dum). Men där ligger det onda och gror, och någon gång måste det komma fram. I ”Tvillingarna” var när den känslan kom hos mig, också kanske lite för NJ. Känslan för Cass och Eddy G förändrades och det som syns på ytan är inte allt. Det goda försvinner sakta från Cass och Eddy G och snart finns inget kvar. Tomt. Bitterljuvt. Två hjärtan som sakta försvinner för mig.
Lisa
Cass och Eddie G, två pojkar med alldeles för mycket pengar, tid och kontakter. De kommer aldrig växa upp eller ta något seriöst, för de behöver de inte. Eller vill inte, för de kommer misslyckats, misslyckats i den meningen att de aldrig kommer leva upp till sina fäder. Inga Hollywood juniorer lyckades ju riktigt (kanske Geraldine Leigh Chaplin då).
Men Cass och Eddie är för mig två libertiner som inte behöver leva i verkligheten och gör det därför inte. Inte ens när de ska bli ”fäder”.
Emma
Vad drivs NJ av?
Jag förstår att hon måste försörja sig, men om det är där skon klämmer hade hon ju lika gärna kunnat gifta sig eller skaffat sig ett annat jobb. Väljer hon Hollywood för att hon inser att hennes utseende och attraktivitet är hennes största tillgång, eller har hon en större motivation och passion än så?
Astrid
Är NJ självständig och en kvinna att se upp till och beundra, eller är hon bara sorglig, och karriären bara ett sätt att få mäns uppmärksamhet och på så sätt bli gift och omhändertagen?
Astrid
Vem är Marilyn Monroe?
Hur mycket av Marilyn Monroe är Norma Jeane och hur mycket är studion? Norma Jeane säger att hon inte tycker om namnet Marilyn Monroe eller kläderna som Marilyn bär, men är inte Marilyn Monroe den hemliga flickan i spegeln som är modigare än Norma Jeane och som vågar blotta mer av sig själv.
När kommer Norma Jeane bli beroende och i symbios med Marilyn Monroe, och Norma Jeanes liv tomt utan den glamorösa och modigare (tuffare) Marilyn?
Hela konceptet kring olika namn, och olika personligheter kopplade till namnet är otroligt intressant. Jag tror att Marilyn Monroe är en utklädnad Norma Jeane använder för att kunna visa mer av sig själv. Hm, förstår ni hur jag tänker?
Astrid
s. 321. ”Norma Jeane sa undrande: ”V-valt? Har vi? Att bli skådespelare, menar ni? Åh, jag – jag har aldrig sett det på det sättet.”
Nej, NJ valde inte att bli skådespelerska. Det bara blev så.
Jag tror att NJ:s mammas filmdyrkan plus yttre omständigheter, som NJ:s utseende och hennes vilja att arbeta ledde till en karriär, som blev en karriär i Hollywood.
Men samtidigt: Hollywood finns för att beundra, och förundras över, vilket NJ sedan hon var liten gjort.
Astrid
Håller helt med dig Astrid!
Hollywood är till för att beundras och förundras över (som Gladys som praktiskt taget skänkte sitt liv åt filmbranschen). Så tror jag att NJ känner att om hon blir en del av Hollywood, låter sig uppslukas av monstret, garanterar det att hon förundrar och beundras. Och med ett krampaktigt tag klänger hon sig fast för (som vi läste redan på sidan 23) finns det ingen mening med livet vid sidan om filmberättelsen, utanför biografens spotlight
Emma
Jag tänkte på det Emma sa om citatet på sidan 23, ”det finns ingen mening med livet vid sidan om filmberättelsen” och det påminde mig om sidan 388. Tvillingarna retas med Norma Jeane efter det brutala uppvaknandet Norma får efter skandalen ”Miss Golden Dreams” . De kallar henne pryd för att hon inte känner sig trygg om inte lägenhetens fönster täcks för av buskage eller stängsel:
”’Vad jag är rädd för är att någon ska ta bilder. Jag skulle inte bry mig om ifall de bara såg med ögonen.’
Världens ögon och öron. En dag kommer det att vara din enda tillflyktsort, men inte riktigt ännu.”
Är det någon som förstår vad det är Oates försöker säga med de här meningarna? Jag förstår Norma Jeane när hon säger att hon inte skulle bry sig om det inte fanns kameror som granskade henne, utan bara bilden som betraktarna får när de ser henne där och då. I dagens samhälle med all denna teknik kan alla de bilder som, på ett eller annat vis, hamnar på internet för alltid stanna där. Man kan aldrig veta säkert om någon kopierar, och manipulerar din bild till något annat.
Men sen kommer nästa mening: ”En dag kommer det vara din enda tillflyktsort, men inte riktigt ännu.” Vad menas med det? Menar Oates att senare i Normas liv, när det är fyllt av kaos och droger (”’Bara en till, bara i kväll’” s. 506), kommer bli den enda platsen hon kan slappna av utan några ”magiska piller/drycker”? Att det kommer bli den enda platsen hon får visa både för sig själv, och för världen, vem Marilyn egentligen är?
Blomman
Bilder och filmer på Marilyn Monroe, otaliga bilder, visar en leende flicka som utstrålar en skinande karisma. Hon ser så lycklig ut, kanske nästan för lycklig.
I boken är hon så olycklig, och så ser man bilder och videoklipp på henne, och jag skulle ha trott att det var helt annan person om jag inte visste. När man läser ‘Blonde’ kan jag inte hjälpa att bli nyfiken på hur hon ser ut på foton och hur hon beter sig, så jag sätter mig och googlar på ‘Marilyn Monroe’ då och då, bara för att se att de bilderna av henne inte alls stämmer överens med läsningen.
För några veckor sen när jag precis hade börjat läsa, hittade jag en bild på google som för mig inte var särskilt speciell just då, men nu efter kapitlet ”Flickan” och ”Kvinnan” ser jag bilden på ett helt nytt sätt, kanske är det bara fantasin och orden i boken som gör att bilden får ett helt annat uttryck, men det är där och jag kan inte ignorera det, och snart hittar jag det i de flesta bilder på Norma Jean. Den leende flickan och de glittrande, men oerhört sorgsna ögonen. Om ögonen verkligen reflekterar själen, ser jag då hennes själ väldigt tydligt. Jag ser en olycklig människa genom ögonen.
Reaktionsbildning – en psykologisk teori om en av människans försvarsmekanismer. Reaktionsbildning är när man omvänder en känsla som man har till det motsatta och jag tror det är precis vad Norma Jean gör hela hennes liv. Hon är rädd för att alla ska se hennes sanna jag, så hon sätter på en mask och låtsas att allt är bra. En försvarsmekanism som hjälper henne att hatera konflikterna i hennes sinne.
Som sagt, jag vet inte om jag bara inbillar mig på grund av JCO’s sätt att beskriva Norma Jean (hon kanske inte alltid var olycklig), men jag tror mig verkligen se sorgen i hennes ögon.
Kolla själva om ni ser det jag ser:
Lisa
s. 321. ”Norma Jeane sa undrande: ”V-valt? Har vi? Att bli skådespelare, menar ni? Åh, jag – jag har aldrig sett det på det sättet.”
Nej, NJ valde inte att bli skådespelerska. Det bara blev så.
Jag tror att NJ:s mammas filmdyrkan plus yttre omständigheter, som NJ:s utseende och hennes vilja att arbeta ledde till en karriär, som blev en karriär i Hollywood.
Men samtidigt: Hollywood finns för att beundra, och förundras över, vilket NJ sedan hon var liten gjort.
Astrid
I början av kvinnan får Norma Jean sitt nya namn Marilyn Monroe. Jag blev däremot väldigt besviken när jag läste om hur hon fick sitt nya namn. Jag hade förväntat och önskat att hon hade fått det på ett mer glamourösare och vackrare sätt än det sättet hon fick det på. Med tanke på att detta hände i början av kvinnan och att jag redan var missnöjd, förväntade jag mig inte kvinnan skulle vara vacker och upplyftande som de två tidigare delarna, barnet och flickan.
Såklart, blev jag bara besviknare och argare under läsningen av kvinnan. Jag blev först och främst väldigt uppretad över att Marilyn vek ut sig. ”Var hon verkligen tvungen att vika ut sig?” Var en fråga jag hela tiden ställde mig själv under läsningen. För efter jag hade läst klart kapitlet ”Miss Golden Dream” 1949, där Marilyn viker ut sig, förändrandes hela min bild utav denna kända vackra kvinna.
Min bild utav Norma Jean var denna snälla, rara och oskuldsfulla tjejen som aldrig skulle skada någon eller göra något dumt men efter kvinnan visades en helt ny sida utav denna flicka. I och med namnbytet blev hon någon helt annan, hon hade först och främst bli kvinna och dessutom en ensam kvinna, hon hade inte längre någon vid sin sida.
”Man kan inte åter bli den man en gång var”, sida 272.
Däremot tror jag att hon vek ut sig och umgicks med män som hade dåligt inflytande på henne för att hon just var helt ensam. Hon hade inga kvinnliga väninnor, ingen mamma, ingen ”låtsas” mamma eller pappa, ingen mormor och ingen pappa. Marilyn levde dessutom själv, inte undra på att hon gjorde (i min mening) dumma och korkade val. Däremot trodde jag att Marilyn var starkare som person en som fattade vettiga beslut, men så var tyvärr inte fallet.
Nu hoppas och ber jag att ”Marilyn” delen kommer kunna ändra tillbaka min bild utav Marilyn som jag hade från början.
(En upprörd, besviken och sorgsen) Lea
Usch, kaptilet kvinnan var för mig svårt och kämpigt att komma igenom. Jag satt mest och blev bitter över att hon anpassar sig efter sin omgivning precis hela tiden, inte ens när man först tror att hon gör något för sig själv gör hon det på riktigt. Detta bekräftelsebehov som vi alla har blir verkligen uppfläckt genom Norma Jean och jag känner att jag vill slippa se det, både i henne, min omgivning och mig själv.
Hur hon ställer upp på olika bilder, ibland påklädd, ibland avklädd för att behaga andra, visst pengarna spelade säkert in men de utgjorde inte hela motivationen. Männen kommer och går och hon väljer att ge oralsex åt en hel styrelse. Jag och Emma diskuterade den informationen idag, hur smidigt den flöt in i texten men ändå kom som en smäll på käften. Jag vill mest ropa ”Varför Norma, VARFÖR?” Från att ha varit en oskyldig liten blåögd flicka som är närmast omedveten om sin sexighet utnyttjar hon nu den till fullo, det ger mig rysningar, jag var inte redo för att hon skulle ”växa upp” och komma närmare och närmare slutet…
Det här med att vilja behaga alla är dock det som gör henne till en så duktig skådespelerska, hon har alltid tagit sig rollen som andra vill att hon ska vara och nu kan hon ha det som jobb…
/Ulrika
Så blir då Blonde mer & mer ett tidsdokument, en skildring av ett samhälle förhäxat av sina egna myter. Som om ”Marilyn” vore två – den lilla flickan NJ i alltför tajta klänningar & de hundratusentals drömmarna i världens (männens?) hjärnor när de ser Sunset Boulevards nattupplysta affischer. Som vore Marilyn en kollektiv dagdröm.
Som vore Marilyn svaret på ett svultet samhälles desperata jakt efter verklighetsflykt. Det är efterkrigstid. Det är upplopp inför kalla krig. Det är ett samhälle av polarisering. Av patriotism & förräderi. Angiveri. Svartlistning. Mäns makt. Och det är Marilyn, måttanpassad efter samhällets behov (som en mindre docka, som passar perfekt i hålrummet inuti en större?)
Konstruerad. Som om lager på lager på lager av tunn hud sytts fast. Och därunder, det florstunna skelettet av ett litet barn. Alla män som konstruerar dig, NJ! Genom sina blickar, sin ord, sina (sexuella) krav. Som vore de allsmäktiga! De döper dig på nytt. De äger ditt nya jag. De har din framtid i sina händer. Du är skyldig dem allt.
It’s a man’s world. Och NJ får vackert ikläda sig kostymerna de syr – tajta, genomskinliga, åtsmitande. Vackert vara deras drömmar personifierad, vare sig hon önskar eller inte. Något fint att titta på, mellan besluten om pengar hit & pengar dit, politik & intriger. NJ försöker bryta sig loss (”…hon var färdig med ’den där människan på vita duken som inte är jag’”) men samhället suger henne oundvikligt tillbaka (”MARILYN MONROE ÅTERVÄNDER TILL HOLLYWOOD /…/ MARILYN ‘HEMMA IGEN & LYCKLIG’”) & kräver mer av henne (”Den gamla ärevördiga amerikanska traditionen att ‘höja moralen‘ hos de inkallade /…/ Hur skulle den blonda skådespelerskan kunna säga annat än ja?”) & trånar efter henne som i trans (”Mon-chan! Mon-chan! Mon-chan!”).
Och så ger samhället/männen/JCO också NJ fler & mer identitetsbefriade namn. Norma Jeane blir till Marilyn Monroe, ”Marilyn”, ”Mon-chan”, den blonda skådespelerskan etc.etc. Plus Nell & Rose & alla de andra identiteter hon bär. Alla på ett eller annat sätt konstruerade för & av ett samhälles behov.
Och det blir mer & mer oundvikligt, det där slutet som komma skall. Oundvikligt & man vill inget hellre än att ändra det (”Skulle det kunna finnas ett timglas där tiden löpte åt motsatt håll? /../ om en ljusstråle hade kunnat vändas åt andra hållet?”)
Det där slutet. Oundvikligt & Olycksbådande. Förträngt framför NJs oseende blekblå blick:
”Det var som om jorden skalv under hennes fötter. Som om hon blivit lurad till att tro den inte skulle göra det, men vad annat kan man förvänta sig här i södra Kalifornien?”
Joanna B-M
Två tankar som väcktes när vi under dagens lektion i det svenska språket lyssnade på gårdagens bokcirkel:
Jan Guillou sade att han skämdes över sitt kön, det gör jag också när jag läser den här boken. Den är inte skönmålande för något kön, någon människa, någonstans. Jag får inte en positiv bild av en endaste karaktär.
Det ponerades om att Oates skulle ha velat att Norma Jean läste mer för då hade hon kunnat skriva och kanske tagit sig ur misären, men jag har fått intrycket över att hon läser mer än de flesta?
/Ulrika
Skulle Norma Jeane, eller Marilyn Monroe som hon ny kallas när vi är inne på det nästsista avsnittet, varit lyckligare om hon skrev? det var något som uppmärksamades under gårdagens bokcirkel.
Jag tror att saker du gör, bidrar till din lycka, men det som gör dig lycklig är inte vad du gör utan vem du är. NJ har haft det svårt sen hon var en liten flicka, kanske yngre, och det är något som har följt med under hennes uppväxt.
Jag tror inte att hennes yrke är det som bidrar till hennes lycka, utan för att bli lycklig, så är det enda arbetet som räknas är det arbete hon lägger på sitt inre.
Sonia
Är nyss hemkommen från den första, sista och enda föreställningen av mitt 100- poängsprojekt, och känner mig helt uttömd på energi. Repetitioner sen kl 10.00 fram till 18.00 med både feber och halsont.. Känner att jag nu förstår hur Norma kände sig efter en sådan dag med repetitioner och sedan premiär, för att sedan ha en middag ”som gavs till hennes ära” (s.507).
”Benzedrin i små doser för att ‘lätta upp en dyster stämning’, för att ‘skänka snabb och värdefull energi’ var något en utarbetad skådespelerska verkligen behövde. Nembutal i små doser för att ‘lugna nerverna’ och skänka ‘en uppfriskande, drömlös sömn’ var något en utarbetad sömnlös skådespelerska verkligen behövde.”
Det här är från det sista stycket i 3e delen/kapitlet på sidan 492 där hon berättar om sina tabletter hon fått utskrivna från doktor Bob, och känner att jag lugnt skulle kunna hålla med henne om detta. Jag skulle under dan idag behövt svälja några Benzedrin tillsammans med gruppen för att jobba effektivt (fel, effektivare) under dan, för att sedan nu bara kunna lägga mig ner i min säng och sova till klockan ringer imorgon bitti utan några störnings moment.
Visserligen tror jag inte att jag behöver några tabletter, jag känner redan hur adrenalinet hållet på och sjunker undan ur kroppen och att den ”uppfriskande, drömlösa sömnen” kommer allt närmare.
”Livet är beroendeframkallande. Men man måste ändå leva.”
Blomman
Pseudonymen Marilyn Monroe’s väg till identitet – Norma Jeane är nu blott en skugga.
Det är idag den 28 april 2010, och enligt lässchemats bestämmelser så är vi alla inne på delen av boken med titeln ”MARILYN”. Eller åtminstone, vi ska alla vara där. Jag skrev aldrig något förra veckan, och det är kort sagt för att jag inte haft tid till att varken läsa ut ”KVINNAN” eller än mindre skriva om dito. Men nu, NU har jag läst ut förra veckans del, och är därför relativt tidsenligt ”rätt ute”.
Mycket slår mig i denna del, hur NJ så aktivt söker bekräftelse och kärlek, för att inte säga en slags uppmärksamhet, från män i allmänhet (och i synnerhet i hennes närmaste omgivning). Hur hon klär av sig för denna Otto Öse i hopp om att han ska älska henne när hon står naken inför honom. Det skrivs också kort att NJ skulle ”[…] vara allra lyckligast med en impotent man. Det visste hon”. Är detta in indikation på att hon inte är helt bekväm med hennes sexuella del av livet, inte akten ”att ligga” i sig är vad hon söker; att det endast är den fysiska närheten i som hon söker?
Men det som jag tycker är så oerhört skickligt gjort av J.C.O. i fråga om miljö, är hur hon lyckas integrera den fyrtio- och femtiotalistiska samtiden i berättelsen om Norma Jeane. Inte bara världskrig, utan även den oron som finns bland landets invånare. Ta en sån sak som jakten på kommunister inom Hollywood; något som för övrigt Arthur Miller har skrivit om i sitt dramatiska verk The Crucible (Häxjakten på svenska) som framställer den absurda svartlistningen, jakten och utpekandet av ”landsförrädare” och sökandet efter ”Icke Amerikanskt uppförande” – med andra ord: kommunism – inom Hollywood.
Slutligen så reflekterar jag väldigt mycket kring NJ / MM’s (vart går egentligen gränsen mellan pseudonymen MM och identiteten NJ?) liv som skådespelerska. Med en blick på Marilyn Monroe så hade jag aldrig tänkt mig att hon var en person som tog allting så allvarligt, med sådana extrema prestationskrav. Men det är väl en del av mysteriet med henne, att utsidan som blev beundrat bara var ett skal, och att vi egentligen inte vet någonting alls om henne som person.
Hursomhelst, hon läser böcker om skådespeleri och om rollen som skådespelare, och hon tycks få en mycket god och klar insikt om vad det egentligen innebär att vara skådespelerska. Hon imponerar till och med på mig, stundvis, med hennes förståelse för dito. Det är, kort sagt, imponerande.
Nu bävar jag inför de nästkommande 286 sidorna i delen om ”MARILYN”. Jag ska inte säga att jag ser fram emot det; ty det vore att ljuga tungan svart och blå. I sanningens skönhet kan jag bara säga att jag mår illa av hur många sidor jag måste vända innan denna del är över. Hur i helv**e ska jag hinna?
Simon
Nu är jag tillbaka efter en liten dipp. Tappade helt motivationen plötsligt och vad det beror på är ju inte svårt att lista ut.
Den är så himla LÅNG! Jag förstår inte varför den är så lång, jag hade jättesvårt att ta mig igenom ”kvinnan”, allt är så omständigt och det är så mycket runt omkring hela tiden.
Men nu har jag ungåtts en del med ”Marilyn” och det känns lite bättre nu. Efter att ha lyssnat på Bokcirkeln del 3 så tycker jag att Åsa Linderborg, helt klart min favorit bland författarna i bokcirkeln, hade en intressant åsikt. Jag har tjatat mycket i mina inlägg om att man aldrig kommer in under skalet på Norma Jeane. När man läser en biografi så är den känslomässiga resan genom livet viktigare än den fysiska. Händelserna runt omkring kan man ju läsa om på Wikipedia, jag vill veta vad och hur någon tänker. Det tycker jag att man fortfarande inte fått chans till, jag skulle till och med vilja gå så långt att säga att man blir snuvad på chansen. I vilket fall så Tog Åsa Linderborg upp detta i det senaste programmet och förklarade att anledningen till att J.C.O. skriver så förbannat långt och detaljerat kan vara att hon kompenserar för all utelämnad tanke- och känslobeskrivning rörande Norma Jeane. Jag tycker att Linderborg slog huvudet på spiken där!
BTW, var det någon som uppmärksammade att det i början av ”Marilyn” förekom väldigt mycket stavfel? Jag undrar om det är ett medvetet skrivsätt som J.C.O ligger bakom eller om översättaren, precis som jag, tröttnat lite. Vad säger Marie Lundström, våran bokexpert, om detta?
Hej på er!
Jocke
Jag har inte tänkt på, eller sett, några stavfel under de första 100 sidorna av Marilyn som jag läst, däremot så för det tankarna tillbaka på Kvinnan när Norma kämpar med rollen som den galna Nell.
På sidan 348 så pratar Norma om karaktären ”Jed Towers”, medan på sidan 350 och framåt heter karaktären ”Jed Powers”.
Någon som vet varför?
Blomman
Till en början kändes det avsiktligt, ett av Oates kännetecken är trots allt att hon personifierar olika karaktärer genom att skriva som dem. I Barnet blev det därför naturligt med lite felstavningar här och där, fastän jag måste erkänna att jag själv aldrig tänkte på dessa. (Däremot funderar jag fortfarande ibland över varför Gladys en gång blev kallad Gloria). Men fortsatta stavfel känns väldigt omotiverade – NJ är trots allt närmare trettio i Marilyn och därmed en vuxen kvinna. Man skulle säkert kunna motivera denna företeelse med en oerhört djupgående analys, men jag skulle nästan vilja påstå att t.o.m korrekturläsaren tyckte att boken var lite för lång och därför skumläste ett parti eller två.
Sanna
Hej Jocke! Vilka stavfel tänkte du på? undrar Marie Lundström.
Önskar Man att Man var Man?
s.165 ”Jag önskar att jag också kunde. Jag önskar att jag var man.”
Ku Klux Klyscha
s. 286 ”[…] ett Hollywood original som avskydde Hollywood men som behövde Hollywood för det finansiella stöd som möjliggjorde hans känsliga och dyrbara filmer.”
s. 287 ”[…] medan den andra (Förenta Staterna) var kristendomens och demokratins enda hopp bland världens alla problemtyngda nationer.”
Sara Josefine
Jag ser Marilyn varje dag. I form av vänner, artiklar, reklam och kändisar. Oates Norma är inte en person utan samlade kvinnor under patriarkalt förtryck. För visst är det ett förtryck. Det går inte att förneka. Det spelar ingen roll om jag som person känner mig jämställd med mannen och fri att skapa min person utifrån mig själv och inte från min fitta. Omvärlden kommer ändå alltid se mig annorlunda. Värdera mig. Jag betvivlar att jag som man skulle få höra orden ”okej, du är insatt i politik, men kan du skaka rumpa?” och sedan vara skön och skämta tillbaka ”klart jag kan”. Eller på krogen när man frågar hur bartendern mår får svaret ”kåt”.
Det är som en stor orgie av en monoton önskan ”knulla”. Problemet Marilyn har är att hon formas av denna önskan. En mans önskan. En mans önskan om en kvinna, ett knull. KNUULLAAA.
Och samtidigt är man en såndär skön tjej, en del av grabbarna som vågar prata orgasmer och mens högt. Fan vilken ball tjej ändå. Marilyn är ju rolig!! En komedienn!
Och samtidigt blir jag arg. För att de böcker om kvinnokamp jag läst av Oates alla utgår från att kvinnan är ett offer. Offret Norma. Bara för att jag är förtryckt är jag inte ett offer! Kvinnor i kamp är inte offer! De är kämpar! Kämpar med knutna nävar och livsfarlig tunga. Det skulle jag vilja se mer av i Blonde. Mer skrik som i ”De Missanpassade”, mer knutna nävar och slagsmål. Jag vill höra Marilyn be filmproducenterna slicka fitta.
Varja
Skulle Marilyn Monroe passa in i vårt samhälle idag? Skulle hennes utseende, agerande, livsstil och synsätt på saker och ting funkat i dagens samhälle? Om Marilyn hade levt idag, skulle hon bli klassad som en Oscars vinnande skådespelerska eller som en b-skådespelare? Skulle man förknippa hennes utseende med Paris Hilton eller Charlize Theron?
en nyfiken Lea
Hej Lea,
Ingen kan ju veta, men jag får för mig att hon hade levt under helt andra premisser idag. Kolla vilka feta kontrakt skådespelare i hennes klass får idag – och inte behöver de ligga med lika många producenter och kollegor för att få stålarna heller. Dessutom tror jag att hon hade haft större chans att fixa sin trasiga livmoder idag och kanske få till det där barnet hon drömmer om. Så: En superrik megastjärna med babysitter, det är mitt tips på vad hon skulle varit om hon levt i vår tid. Men kanske hade hon ändå varit olycklig. Bokcirkelns Marie Lundström.
Ibland sägs det att ”allt redan är gjort”. Det är svårt att vara banbrytande och nytänkande idag. Vanligare är det istället att man tar inspiration av tidigare ikoner, lägger till eller tar bort något, och gör det till ens eget. Man kan se hur de personer som står i rampljuset idag tar efter och inspireras av personer från förr, inte minst Marilyn. Men, var det tiden och slumpen som gjorde att Marilyn fick detta otroliga strålkastarljus på sig. Eller var hon en genuint originell karaktär, en oersättlig karaktär? Skulle hon då utan tvekan slå igenom på samma sätt idag? Eller skulle hon vara ett av de ”offer” som ständigt söker sig efter platsen på scenen, men aldrig riktigt lyckas ta sig upp. Skulle hon leva sitt liv i uppförsbacke, kämpandes, osäker. Utsatt för medias hårda kritik. För skandaler har trots allt inte varit ett problem för Marilyn.
Jag kan inte bestämma mig. Jag vill tro att Marilyn är den oslagbara, oersättliga, unika, karaktär som hon är erkänd för att vara. För originalitet är väl ändå något som är oberoende av tid och rum. Nej, jag tror på Marilyn. Hon hade gjort succé, även idag. Åtminstone vill jag tro det.
Anna A
Och så var vi där igen. Vi får läsa om hur Norma blir tillsammans med Den före detta idrottsmannen, och senare gifter sig. Norma får ett brev från mannen som skulle kunna vara hennes pappa, och får plötsligt ett meddelande under premiären av Herrar föredrar blondiner att ”någon mycket speciell person kommer att vänta på er” i hennes hotellsvit (s.488). Norma blir då övertygad om att det måste vara hennes far, hennes Riktige far som kommit för att ge sig tillkänna.
När hon kommer upp till sviten sitter en man och väntar på henne (s.506), och hon utbrister ”pappa” och kastar sig i hans famn. Dock så är det inte han, utan hennes älskare den före detta idrottsmannen. Jag trodde att hennes utbristande skulle orsaka en pinsam scen emellan dem, men icke. Norma har nämligen börjat kalla honom för ”pappsen”, och han henne för Baby. Känner vi igen det?
Och inte nog med det. Senare när Norma har rymt från Hollywood för att lära sig bli en ”riktig” skådespelerska (s.580 och framåt), blir hon tillsammans med Dramatikern. Han kallar henne för älskling, och hon honom för Pappsen.
…”Men ville han verkligen vara mentor/far till den här kvinnan eller ville han vara hennes älskare? För den blonda skådespelerskan var dessa två kanske identiska. För Dramatikern var det nästan perverst att vara båda delar.” (s.615)
Han säger att han ser att hon spelar samma roll hon tagit på sig många gånger förut, att hon troligtvis blivit belönad för det beteendet: hon är den lilla flickan i behov av skydd och ömhet, och han är den äldre mentorn som kan skydda henne.
Något som slog mig, är att Norma ofta talar om att männen har så vackra händer. Hon kysser dem och berömmer dem ”‘Du har så vackra händer’, viskade hon. ‘Du har så väldigt vackra händer'” (s.638). Kan detta vara något hon på sätt och vis letar efter hos en man? En man som har stora, vackra händer som kan skydda henne? Ska händerna symbolisera faderskap och trygghet? En skyddande hand på din axel eller kring din midja som håller dig till sig, och en annan som håller omvärlden borta?
Hon kysste mr Shinns händer, hon kysste den före detta idrottsmannens händer, hon kysser Dramatikerns. Kysste hon någonsin Buckys? Han hade visserligen stora, starka händer, men med tanke på att han även hanterade lik med dessa, och kunde aldrig riktigt på bort lukten av kemikalier från sina fingrar, kanske hon aldrig gjorde det?
Blomman
Tänkte inte på det förän nu, men i första delen pratades det också om Gladys händer. Vackra händer som blivit förstörda av kemikalier. Mycket av Norma Jeanes beteende tycker jag kan härledas tillbaka till Gladys, så kanske även det här?
Emma
s. 430
”‘ När man har miljoner dollar, då har man miljoner vänner’. Norma Jeane skulle aldrig få miljoner dollar, men ”berömmelse” upplevdes som ett slags förmögenhet som man kunde handskas nyckfullt med. ”Berömmelse” var som en skogseld ingen kunde kontrollera”
s. 476
”Musiken trängde in som en glasskärva rakt in i hennes hjärta”
s. 486
”‘ Vi älskar varandra, det är dags att vi gifter oss.'”
s.488 – när hon får höra att någon väntar på henne i hotellsviten
”Glasskärvan i hennes hjärta. När man är underbart, fladdrigt berusad av benzedrin, är så gott som allt som sägs till en laddat av betydelse, som ett plågsamt, ljuvt hugg i hjärtat.”
s. 511
”Marilyn befinner sig på ständig smekmånad. Sök inte upp henne & avbryt den inte.”
s. 537
”Ingen man hade rätt att gifta sig med henne och försöka förändra henne. Som om han genom att säga ‘jag älskar dig’ också kunde säga ‘jag har rätt att ändra på dig.’ ‘Vad är det för skillnad på mig och honom, då han stod på toppen? Som idrottsman. Man har bara ett begränsat antal år.'”
”‘Man skänker bort sitt hjärta till världen, för det är allt man har. Och så är det borta”
s. 539 – The paradox of Acting
”På samma sätt som evigheten är en sfär var centrum finns överallt och vars omkrets inte finns någonstans, upptäcker den sanne skådespelaren att hans scen både finns överallt och ingenstans.'”
s. 580 – Buildig a caracter
”‘ I den kreativa processen finns fadern, pjäsförfattaren; modern, skådespelaren som är havande med rollen; och barnet, den framfödda rollen'”
s. 585
”‘Jag hade bara en enda klar tanke i huvudet: Om jag misslyckas nu är det vinter här och frostgrader. Då skulle det väl inte vara så särskilt svårt att dö?'”
s. 587
”‘ Försök inte förstå mig alltför fort'”
s. 595
”‘Du är författare, för att det inte räcker för dig att vara den du är. Jag måste vara skådespelare, för det räcker inte med att vara mig själv.”‘
s.602
”‘Jag har ingen begåvning, ingen gåva. Jag har en arbetshästs flämtande idoghet. Men med tiden blir till och med en arbetshäst uttöttad.”
s. 604
”Marx hade som alla visste förklarat att religionen var som opium för folket, nu var det Berömmelsen som var folkets opium trots att Berömmelsens kyrka varken utlovade frälsning eller himmelrike. Dess gudatempel var en sal med skrattspeglar.”
Blomman
Så har jag läst Marilyn, ett riktigt köttstycke till kapitel. Som den ibland i överkant strukturerade person jag är lade jag upp en läsplan över vilka delkapitel jag skulle läsa per dag för att hinna med hela kapitlet på en vecka. Det fungerade riktigt bra och jag har nu påbörjat det sista kapitlet. Det hemska är att jag inom mig väntar på upplösningen, slutet, lösningen på gåtan. Men den kommer ju inte att komma? Marilyn/Norma/Rose/Nell/och så vidare är fortfarande ett mysterium och döden kommer att komma farande på sin budcykel och boken kommer att ta slut och jag kommer fortfarande inte att ha fått svaret på mina frågor. När andra har frågat mig vad jag tycker om boken har jag svarat att det är en bok som jag bär med mig, om inte in fysisk form i väskan så i bakhuvudet. Under vardagliga såväl som mindre vardagliga händelser ”poppar” den upp i huvudet 0ch jag försjunker i tankar och frågeställningar om den, Blonde har blivit en del av mig.
Gällande själva kaptilet Marilyn anser jag det handla om Normas vidare förfall, hon omvandlas till Marilyn än mer samtidigt som hon blir svårare att ta fram. Hon försöker växa ifrån Marilyn med äkta män och förhoppningsvis barn men ändå återvänder hon alltid till Marilyn. Någonstans i kapitlet står det något i stil med ”Skådespelaren är endast lycklig när hon står på scenen” Jag är för lat för att orka leta upp rätt sida och citat men jag tror att det var Stanislavskij som skrev det först. Jag hoppas med Marilyn varenda gång det verkar gå bra men det skiter sig alltid. Det är inget kapitel man blir glad av, men jag tyckte mycket om det.
/Ulrika
Bloggen är dagens svar på dagboken brukar man säga. På samma sätt som dagboken tidigare gjorde, fyller nu bloggen det ”mänskliga behovet” av att skriva av sig. Föra det man gjort under dagen på pränt. Jag håller med om ovanstående. Men, det är en viktig skillnad mellan dagboken och bloggen. Dagboken är en bok du har gömd under sängen, den kanske till och med är försedd med ett litet lås som skyddar innehållet från att läsas av andra. Dagboken är privat. Bloggen däremot, kan läsas av alla från din elaka granne till en nyfiken äldre man i Kina. Via bloggen ”blottar” du ditt privatliv. Det låter negativt och hårt att man ”blottar sig”. Men, bloggen har en fördel som dagboken inte har. Bloggen är en oersättlig källa till bekräftelse. Allt man gör får en mening, ”det ska ju upp och läsas på bloggen”, ”mina läsare bryr sig i alla fall”. Jag skulle vilja påstå att Marilyn kan stå som representant för en urtypisk bloggare. Hela sitt liv sökte hon efter bekräftelse. Av sin mor, av män…
Bloggen skulle befria Marilyn. Hon är en känslosam och kreativ person, och bloggen skulle vara ett ultimat forum för Marilyn att uttrycka detta i. Och på köpet skulle hon få den efterlängtade bekräftelse hon ständigt sökt.
Undra vad hon hade skrivit om?
Anna A
Hej Anna, jag tror också att bloggandet hade passat henne. Till hösten kommer tydligen en ny bok ut i USA med exempel på några av MM:s försök att skriva. Boken ska visst heta Fragments – och det är väl just diverse fragment som finns att publicera. Bokcirkelns Marie Lundström.
Om Norma Jeane hade bloggat tror jag hon hade bloggat som en roll. Jag tror inte hon hade klarat av att vara så ärlig som hon, delvis, är i sin dagbok. Hon hade hittat på ett liv för andra såväl som för henne själv. Frågan är om hon ens skulle märka om hon skrev något som inte var sant.
Emma
Nu går de äntligen bra för ”Marilyn”, hon får många roller och blir kändare i Hollywood. När ”Marilyn” får en roll, går hon verkligen i sin roll, nästan för mycket anser jag. När hon får en filmroll känns det som om hon byter identitet, personlighet, utseende, tankesätt och m.m. Personligen blir jag rädd när hon plötsligt byter roller från Norma Jean till Rose/Nell/Marilyn. Då börjar man verkligen undra vilken roll som är hennes sanna (jag) roll?
Om man ser det från ett annat perspektiv, är hon kanske bara en duktig skådespelerska som verkligen går in i sina roller för att levandegöra hennes roll så mycket som möjligt. Hon kanske spelar sin roll bättre om hon verkligen går in i rollen till hundra procent. Jag hoppas på att det är så och inte att hon har flera identiteter/personligheter.
Lea
Jag upplever det som att många som söker sig till teatern, gör det för att de vill uppleva hur det är att vara någon annan. De har tröttnat på rollen som sig själva och vill försöka sig på något nytt. Men att vara skådespelare innebär inte att man blir någon annan, det handlar snarare om att man är sig själv. ”Man måste alltid spela sig själv, men med oändlig variation”- Stanislavskij (s 475)
Alla Norma Jeanes olika roller, från sexiga Marilyn till galna Nell, är därför en del av henne. Hon spelar egentligen alltid sig själv, fast med just en oändlig variation. När det behövs förstärker hon helt enkelt en viss del av sin personlighet och resultatet förvånar både henne själv och mig som läsare. Visst kan hennes förändringar vara obehagliga till viss del, men jag tycker framförallt att Norma Jeanes roller och alteregon gör henne mer mänslig och intressant.
Sanna
Men jag orkar inte just nu. Jag hade en massa spektakulära idéer och fantasier om ”Marilyn” alldeles nyligen, och var redo att klottra ner alltihop i ett fantastiskt, fabulöst inlägg här på bloggen som skulle Spränga Språkets Skiljelinjer och få radiopratarna och alla andra att falla ner i ett djupt hål av lingvistisk frustration. Det var planen.
Men jag vill inte längre. Jag är så trött, så trött, så trött på denna blonda plastdocka att jag inte vill tänka på henne längre. Min morfar dog idag och jag fällde inte en enda tår för jag kände inte honom alls, men det är inte mig det angår. Det är mamma. Hon kom hem för några minuter sedan med rödsprängda ögon och blött ansikte, uttalandes orden, ”nu har han dött”, och föll ner på soffan. Jag tänkte på livet; vad bisarrt allting kan te sig, när man inte gråter över en död morfar och när man kan trösta sin mamma med orden ”jag vet hur det känns” och faktiskt mena det. Det känns nästan orättvist att hon haft sin pappa så mycket längre än vad jag haft. Men så kan man absolut inte tänka, förstås, det vore grymt.
Men stackars lilla mamma. Hela hennes liv har demolerats på grund av denna frånvarande fadersgestalt, och nu har han plötsligt försvunnit för gott. Och hon tyckte verkligen om honom innerligt, det märktes, trots alkohol och skilsmässor och besvikelser efter besvikelser över denna så kallade fadern. Vad ska jag säga till henne? Jag tänker på min barndom och gråt i sängen och pappa, en pappa som jag aldrig får tillbaka, någonsin.
Men är det inte vad hela den här Monroeblaskan försöker säga oss? Eller åtminstone anspelar på? Far, fader, älskare, kärlek, män, pojkar, pappa; jag är så trött på allt. Det bara river och förstör inombords, lyckas aldrig blir rätt. Kanske är hennes liv lika demolerat som mammas, och kanske mitt, bara för den enda anledningen att pappa aldrig kom hem? Jag är så trött, så trött, så trött på att läsa och livet och allt. Fördärvade själar är vi som sliter och kastar oss omkring för att försöka komma nära det där som vi aldrig får tillbaka; en stunds lycka i någons armar väger aldrig upp, och så blir det mer smärta än hjärta ändå. Känslosamma dalar, upp och ner, aldrig tillbaka, vart är jag? Jag kommer inte ihåg. Marilyn visste lika lite.
Men det här är absolut inte rätt forum för sådana här utvikande emotioner. Jag känner mig naken, och ändå gör jag det – blottar mig, publicerar den stackars flickans oklädda innanmäte, precis som Norma Jeane.
Sara Josefine
Sluta aldrig skriva Sara
Hej,
Stort tack för dina ord – de går rakt in i sin läsare. Min död är min. Så är det. Ändå påminner en död om alla andra dödar (jaja, dödsfall, men nu menar jag dödar). Min egen och allas. I litteraturen är den tyngsta upplevelsen både högst specifik, privat – och allmän. Jag läser din avklädda skildring och känner igen mig, kan koppla till mig och mitt, samtidigt som vi inte delar minnen eller liv.
Rent praktiskt är det många i min bransch som får vardagliga problem när de har akut sorg. Jag kunde inte läsa tjocka romaner när min pappa hade dött och jag har just nu en kollega som undrar hur hon ska kunna utföra sitt jobb. Begravningen ägde rum för en månad sedan och hennes boktravar växer. Jag kunde bara läsa lyrik en lång tid efter min pappas dödsfall – och kunde lyckligt nog göra program om sådan litteratur under den perioden. Jag tror att man ska vara rädd om den känsligheten, om man nu har den. Inte tvinga sig själv mer än man absolut måste, inte äta bokstäver om man inte får ner dem. Men jag är ju inte lärare, så därför kan jag väl säga sånt.
Varmt. Bokcirkelns Marie Lundström.
s. 463.
Nu är Norma Jeane i stort sett Marilyn, de är inte två olika, enskilda individer längre, utan en och samma.
Är det för att Norma Jeane blivit mer som Marilyn, har hon vuxit in i rollen hon blev tilldelat, och spelat den så länge och så noga att hon tillslut tappade bort sig själv, eller har den hårda filmvärlden format Norma Jeane och gjort henne mindre oskuldsfull och mer våghalsig?
Astrid
Åh jag tycker det var så romantiskt det där kapitlet! När hon går på sin första riktiga dejt (man kan nog inte riktigt kalla de väldigt icke sexuella mötena med de mycket äldre männen när hon fortfarande gick i skolan dejter). Två blyga människor möts för första gången i en romantiskt dunkel levande ljus-upplyst restaurang. Aaah.
”Den före detta idrottsmannen och den blonda skådespelerskan: Träffen”, namnet säger allt men inget om det här kapitlet egentligen, det är sakligt och det beskriver stelt handlingen, men innehållet är däremot så mycket mer. Det är här Marilyn (ja nu tänker jag säga Marilyn, eftersom hon är Marilyn nu) har sitt egentligen första romantiska ögonblick, eller åtminstonde chansen till det. Tidigare har det liksom bara hänt och det har inte kännts som hon hade någon kraft över det, men nu är det hon som sitter på de högsta korten, eller så känns det i alla fall för mig. För personerna och samhället i boken är hon ju bara en hora som gör vad som helst för pengar och jobb. Men jag vill att det ska vara annorlunda, och det här kapitlet ingav lite hopp om att hon faktiskt har en egen vilja och kan bestämma hur hon känner och agerar. Men det slog mig helt plötsligt att man aldrig riktigt får veta vad hon känner.
JCO beskriver aldrig riktigt Marilyns känslor på riktigt, den är mer som hon beskriver hennes dåliga självförtroende och hennes generella ståndpunkt om och om och om igen, aldrig de där ”här och nu”-känslorna, och jag måste säga att jag börjar störa mig lite på det nu. Man är ju trots allt lite nyfiken på hur hon känner, särskilt i det här kapitlet. Jag vill veta vad hon känner, tycker om honom, ser i honom. Det kanske är det som är grejen med JCO, att det ska finnas en mystik kring Marilyn Monroe ..eller så vill hon helt enkelt inte tolka en annan människas specifika känslor och åsikter, hon kanske inte helt vill blåsa bort det som är spännande med Monroe, det där lite dolda och hemliga, hon kanske vill lämna något till läsarens fantasi (lite tråkigt om ni frågar mig, eller snarare frustrerande). Det kanske är så att hon helt enkelt inte vågar?
Lisa
s. 524 ”Var inte större delen av livet aldrig och ingenstans och oåterkalleligt förlorat om det inte registrerades och bevarades av en kamera?”
Genom linsen syns Norma Jeane. I filmen och på bilden syns hon, och därmed finns hon.
Hennes förvrängda verklighetssyn bottnar dels i ett bekräftelsebehov – hon får ett värde i och med bilden, men hon får också ett kvitto på att hon existerar, för ibland känns det som att Norma Jeane tvivlar på sin egen existens.
Astrid
Det är onekligen som du säger, Astrid. Också detta fick jag bekräftat när vi såg filmen där Marilyn spelar; kändes det inte som att man faktiskt kom henne ännu mer under skinnet när man såg henne genom kameran än när man läser boken? Som om hon faktiskt levde lite mer på vita duken än i verkligheten. Där är hon, som någon sagt tidigare, nästan för exponerad, för inne i sin roll, att man inte vet om det är skådespeleri eller inte.
Sara Josefine
”Hon kallade henne ”Marilyn”. Tja, varför inte? För studion var hon Marilyn. I filmernas eftertexter var hon Marilyn. I den värld som var så skimrande stor att den skulle kunna vara evigheten var hon Marilyn.” (s. 463)
När Oates berättar om Marilyn Monroe refererar hon till henne som Norma Jeane, men när andra personer i boken pratar med henne är hon Marilyn. Den här boken, och speciellt det här kapitlet, har förvirrat mig. Jag tänker inte på Marilyn Monroe som Marilyn Monroe, utan för mig är hon Norma Jeane. Vem tyckte hon att hon var? Eller hon kanske var två personer? Norma Jeane var hennes känslor och tankar medan Marilyn Monroe var ”ansiktet utåt”.
Men för mig är hon Norma Jeane. När jag lärde känna henne var Hon Norma Jeane. Jag gillar Norma Jeane bättre.
Sonia
Nää, det är så fruktansvärt mycket som händer nu. Jag har ingen lust men något alls. Bevis: låg hemma och somnade framför en film på valborg istället för att vara en tonåring och fira mösspåtagning och valborg med en massa öl, musik och vänner ute på en kompis landställe. Kan tyckas jättetråkigt från mig sida. Men det var så skönt.
Så när man inte orka vara tonåring utanför skolan är det inte helt konstigt att man inte heller orkar med skolan. För mig är det i alla fall ofrånkomligt att inte bara bli tom och lite gråtfärdig så fort ett arbete ska in, eller när ett prov närmar sig.
Jag vill inte.
Med Blonde är det deadlines varje vecka+ Det är så galet mycket att läsa= Boken är inte riktigt min vän just nu. Så jag vill helst bara få läsa boken i min takt, min snigeltakt, och utan att precisera mina tankar på en blogg utan att de får stanna blurriga i mitt huvud. För jag tycker verkligen om boken så jag vill inte förstöra läsningen med min enorma skoltrötthet.
Malin Lindqvist
J.C.O rabblar verkligen upp ord, ord, ord, namn, namn, namn.
Ibland blir jag lite trött på det… Hon tappar läsaren på vägen,
i alla fall mig.
Agnes Vanessa
Äntligen har jag fått ordentligt med tid att läsa Blonde. Jag åkte tåg idag, det var en och en halv timme försenat men det gjorde inget… Det är mysigt att åka tåg när man har en riktigt bra bok. Just nu tycker jag att Blonde är en riktigt bra bok. Med bara några få sidor kvar av delen ”Marilyn” ser jag i det stora hela att detta kapitel har varit det mest:
Älskvärda, avskyvärda, spännande, tråkiga, tragiska, sorgliga, och bästa delen av boken hittills.
Det kan bero på att jag i princip sträckläste hela delen under ett och samma tillfälle. Men nej, så är det inte, det är Joyce Carol Oates som lyckats trollbinda mig. Hon skildrar Marilyns karriär på alla sätt och vis. Det är den längsta delen i boken och J.C. O skildrar de åren då Marilyn Monroe verkligen slår igenom och gör stormkarriär i Hollywood.
Marilyn pratar ständigt om ”den lyckligaste dagen, kvällen, månaden, året i hennes liv”. Ständigt sökande efter lycka. Men hon blir inte lycklig, hon blir alltmer olycklig för varje sida jag läser.
”Den blonde skådespelerskan log ständigt, men utan värme, känsla eller det sammansatta andliga tillstånd som kallas ”djup”. ” (503)
”Där hennes hjärta hade funnits fanns nu ett timglas med sand och det silade nedåt”. (519)
Agnes Vanessa
Det känns verkligen som giftemålet mellan den före detta idrottsmannen och Marilyn Monroe eller Norma Jeane (jag har inte riktigt förstått vem av dem som gifter sig med honom, det känns mer som att det är Marilyn än Norma Jeane) är lugnet före stormen hennes ”detta är den lyckligaste dagen i mitt liv” kommer absolut att försvinna efter smekmånadsfasen. Marilyn kommer att komma tillbaka till sin ständiga rädsla för att misslyckas och den kommer snart ta över. Som hon själv säger: ”Jag får inte misslyckas. Om jag misslyckas kommer jag dö.” Det tillsammans med hennes ”bara en till, bara ikväll”(tabletter) kommer bli, som vi vet, förödande.
Jag har mer och mer tänkt på hur bra J.C.O. skiftar berättarperspektivet. Det glider mellan Norma Jeane, Marilyn, Den före detta idrottsmannen, någon åskådare på en restaurang till en ickekaraktär som berättar, utan att man riktigt märker det. Men utan att bli förvirrad. Mycket skickligt tycker jag .
Malin Lindqvist
Jag kanske, i mina tidigare inlägg, har hakat upp mig på sidantal. Hur fantastiskt mycket J.C.O. kan skriva utan att få någonting konkret sagt. Det känner jag, efter avsnittet Marilyn, att jag förmodligen kommer att göra genom hela Blonde.
Att försöka reflektera över ett 280 sidor långt och väldigt varierande äventyr är precis lika svårt som det låter. Att nämna varenda liten händelse skulle innebära att blogginlägget själv skulle motsvara åtminstone 140 sidor i en bok, och därför får man nöja sig med lite utdrag.
I avsnittet Marilyn finns det kapitlet jag gillar bäst i boken hittills, det jag kommer ihåg bäst av alla. Nämligen kapiltet ”Kan inte få nog av polsk korv”. Kapitlet är lite kortare än en sida och det som berättas är namnen på ett antal av Marilyns (som hon efter kapitlet har gått till att vara) älskare står nedskrivna. Förmodligen är det närmre 90 namn som är listade, tillsammans med kommentarer som ”samt ett halvdussin andra”, ”och åtskilliga andra” och ”och det var bara fram till 1953, då var hon 27 år gammal!”.
Tillsammans med det här kapitlet försvann känslan av ansvar för Marilyn. Det kanske låter hemskt men så var det, dessutom träffar hon ju sin nästa äkta man, vilket gör att jag känner att nu får Marilyn klara sig själv, oavsett om hon är kapabel till det eller inte.
Norma Jeane försvann allt mer under det här avsnittets gång, vilket jag tycker är tråkigt. Men det är bara att bita ihop och läsa vidare, nu närmar det sig slutet för Marilyn Monroe.
Carl
Sara Josefin,
på en tusentusentusendels utrymme gör du med mig vad Blonde inte gjort på tusenfalds mer. Det var så naket att det gjorde ont, men ändå aldrig utvikande, självuthängande. Det stack hål på alla pretentioner som flyger runt som heliumballonger (i mig, i Blonde, på bloggen).
Fan, om det var svårt att skriva innan så vad är det inte nu. Om det var svårt att läsa innan så vad är det inte nu. Får jag skriva såhär? Jag som egentligen inte känner dig, får jag skriva om det som du öppnar, blottar?
”Min död är min. Så är det. Ändå påminner en död om alla andra dödar. Min egen och allas.” Jag kan inte annat än hålla med. Jag känner inte döden så som du gör. Inte så som Marie Lundström gör. Och ändå gör jag det. För att det är mänskligt. Och så jävla läskigt.
Nej, Sara, sluta för guds skull inte skriva. För du gör med mig, vad Blonde inte gjort.
Sticker hål på mina ballonger. På min hud.
Och du når hela vägen in.
Joanna B-M
/S.J
Efter att ha avverkat långt över halva boken, har jag ännu mer problem med att sätta Marilyn på kartan än tidigare. Jag förstår mig alls inte på henne. Jag förstår inte alls hur hon fungerar. Det är som om det finns någon sorts slitning mellan hennes… låt oss kalla det ”själsliv”, och hur hon fungerar i praktiken. Sedan är det alla minnesluckorna, av vilka boken är sprängfylld, man får aldrig reda på hur det ligger till, vad hon egentligen har gjort och vad hon tänker om allt. Man får bara ana det ena och det andra tills man blir knäpp. Det är nästan som om Marilyn själv har filtrerat sina tankar för att bara visa oss det hon tycker vi ska se, tar bort det ruttna och allt som gör för ont. Det är kanske därför man luras att tro att hon är godheten själv. Moraliskt oklanderlig. Hon är så ren, som ett litet barn i tankarna.
Jag förstår inte hur hon är som person. Men det är ju i själva verket helt rimligt, för det finns ju ingen människa man helt och hållet kan förstå hur den ”är”, knappt sig själv en gång. Tänk då om vi hade förstått oss på Marilyn efter att ha läst den här boken! Vilken förolämpning! Samtidigt: är inte det lite av syftet med att skriva en sådan här bok? Att försöka förstå en person. Och förklara densamme. Blotta tanken är ju vedervärdig. Oates vet ju ingenting om Marilyn egentligen. Försöker hon göra henne rätta? Det är ju ett oerhört förödmjukande porträtt. Nu är inte bara hennes kropp exploaterad, utan även hennes sinne. Hon äger ingenting längre. Det är verkligen brutalt. Men jag antar, och tröstar mig med, att man måste se henne som någon sorts symbol, stackarn.
Unn
”Varför ville alla knulla med Marilyn? Varför ville hela världen knulla knulla knulla med Marilyn? Varför ville världen som ett stort svullet svärd klämma in sig ända till det blodiga svärdsfästet i Marilyn?” (s, 718 )
Varför. Varför! Varför?
De knullade henne till döds. Hon knullade sig själv till sin egen död. Eller, döden knullade henne. Eller, livet blev knullat av döden.
”Vem vet vilken magisk drog som injicerades rakt in i hjärtat […]”
Dessa stuckna ord får mig att darra. Vid första anblicken är det kärlek hon beskriver, kanske inte medvetet, men ändå. En så fullständigt komplett förklaring av det omvälvande och vidunderliga i att älska. I sitt sammanhang,
”[…] där i enrum i stjärnans omklädningsrum som en gång tillhört Marlene Dietrich.” (s, 720)
är det något annat; fasansfullt. Död och hat och förvrängda, kvävda skrik inombords på den sjuka människan som bor i Monroes kropp. En hydra, precis som modern. Och varför ligger det något romantiskt i droger? Jag hatar mig själv, och alla, för att det är så.
Sara J
Kära mor & far,
om man aldrig fått vara barn, får man då bli vuxen? Vad är att ’bli vuxen’, hur gör man? Är det att sluta vara barn, att förlora barnet i sig? Är det att fylla myndigt & flytta ut ur tiden & in i kroppar med vuxnare former? Och om man aldrig fått vara barn på riktigt, hur ska man då veta vad ‘vuxen’ är?
”För vi är inte de man talar om för oss att vi är, om man inte berättar det för oss. Är vi det?” Och vi är inte barn, säger man. Norma Jeane är inte barn, inte heller Mmmari-lyn. Man berättar för oss vad vi är. Vi är vuxna, vackra. Vi ska leva. Vi får inte längre vara barn. Men om vi aldrig varit ’barn’, kan vi då bli vuxna?
För Norma Jeane fick aldrig. Kladdiga fingrar. Fel i mors handskhänder. Fel på pianot. Fel. För Norma Jeane hade en mor som nog aldrig heller riktigt fick. Skållheta bad. ”Vi är så smutsiga. Båda utanpå & inuti”. Och sen hann kroppen ifatt & talade om för oss vad vi var. Pubertet. Mens. Rumpa, bröst. Var vi vuxna då?
Och det där lilla barnet jag bär i mig? Om hennes existens aldrig varit berättigad?
Och mor & far, kära ni, så länge ni finns är jag barn? Och om ni finns i mig, som skuggor i min kropp – hur kan jag då sluta vara barn?
Mitt hem. Min resa. Allting börjar med er. (Mor & Far. Oförmögen mor. Far med ögon som stirrar från väggen) Allting slutar med er (oförmögen mor, far med ögon från väggen).
Kan jag inte få stoppa tiden en liten stund? Jag har växtvärk.
Joanna B-M
När jag såg Norma Jeane som Rose i filmen Niagara såg jag varken Norma Jeane eller Rose utan Marilyn Monroes kalla skal om ni förstår. Jag mådde nästan lite illa av hennes uppenbarelse. Marilyn Monroes blick var så himla tom där vankade fram i sin rosa dräkt och pärlhalsband. Hur vacker hon än var och är så är det fortfarande något surrealistiskt över hennes vad ska man säga, aura, som påminner mig om att vara förföljd eller utelämnad och doften av ruttet clementinskal. Och jag gillar det inte.
Johanna
På senaste har jag haft svårt att känna sympati med Marilyn. Innan har jag alltid gjort det, men numera så känner jag mig lite avtrubbad, som om känslorna slagits in i gladpack. jag når dem inte riktigt, nåt hindrar mig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är…
Den tidiga delen av ”senare i livet” är lite förvirrande. Jag hänger inte riktigt med i Marilyns rally bland inspelning, smink, tabletter, karlar, gråt, ånger, nya tag, plötslig premiär och studions hets. Dock tror jag att det är medvetet av J.C.O. Hon kastar in läsaren i känslan som Marilyn befinner sig i under denna tid. Hon låter oss, precis som Marilyn, vandra omkring i en medicineradd dimma där allt som sker runt omkring flyter ihop och enskilda händelser är svåra att greppa. Mycket effektivt!
Samtidigt genererar detta en svårighet att orientera sig i Marilyns liv. Jag vill ju trots allt följa henne till slutet (även fast det inte alltid varit en dans på rosor) eftersom vi genom läsningen ändå byggt upp något slags förhållande, tyvärr fortfarande mycket ytligt eftersom J.C.O envisas med att inte släppa in oss under skinnet på Norma Jeane.
Man känner så otroligt tydligt nu att döden nalkas, förutom att J.C.O hintar om det i språket med jämna mellanrum så känns det i stämningen att nu är det inte långt kvar. Snart kommer Döden komma susande nedför boulevarden, det är ett som är säkert. Jag hoppas innerligt att Marilyn innan dess, åter igen får känna en strimma hopp eller lycka. Annars vore det helt enkelt för hemskt.
Lycka till Marilyn!
Jocke
I avsnittet MARILYN så grips jag av den mycket mycket korta delen om Norma Jeanes abort. Tänk att ett sådan betydelsefullt beslut (för att inte säga livsavgörande) om att göra abort såväl som utförandet av denna kan passera förbi på så snabbt. J. C. Oates har ju genom hela den här boken visat sin enorma förkärlek till långdragna liknelser och extremt detaljerade metaforer och beskrivningar, och att när det verkligen kommer till något så betydelsefullt som en abort; då springer författaren genom det hela. Utan någon som helst reflektion eller vånda från Norma Jeanes håll. Utan någonting över huvud taget. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt… Men. Det är mycket snyggt gjort.
Jag tycker nästan att det är lite lustigt hur NJ har så svårt för sociala situationer. I henens tankar rör sig så mycket liknelser vid teatern, manuset och filmen som helhet; nästan som att hon ser sitt liv som en del av en uppvisning, en film för allmänheten. Hon är så osäker och hon vet verkligen inte hur hon ska vara för att människorna runtomkring henen ska acceptera henne. ”Hon [Norma Jeane] trivdes bättre med att lyssna än med att tala, för när man lyssnar behöver man inte improvisera”. Det finns en sådan rädsla inom henne när det kommer till att öppna truten och tala inför människor när det inte finns ett förskrivet manus för hur allting ska gå till. Är hon kanske ett kontrollfreak? Hon tycks i alla fall inte trivas med sin omvärld och dess obestämdhet. Ett manus där allt är förbestämt. Där scenerna är styrda av en regissör och skådespelarna är fria att ta om varje scen till dess att regissören är nöjd med dem.
NJ har genom den här delen utvecklats till en långt mer krävande och egoistisk person än den som hon lät oss följa tidigare. I hennes tredje giftermål, den här gången med ”Dramatikern” Arthur Miller, så får vi se mycket av den krävande Norma Jeane. Jag tycker faktiskt att hon behandlar honom lite som en omhändertagande fader, mycket mer än som make. Jag tycker att det känns som ett osunt förhållande, en osund balans mellan dem, där han hela tiden förväntas av NJ att ta hand om henne och göra allt som känns mörkt och svårt lite ljusare och lättare. Arthur Miller är faktiskt den första mannen i NJ’s kärleksliv som jag känner att jag kan respektera, för han behandlar verkligen henne väl och med ömhet. Men visst har han sina brister, både som person och i sitt bristande yrkesliv, men han är i alla fall väl omhändertagande.
Jag har känslan av att det nu går utför väldigt snabbt. VI är ju alla medvetna om att slutet ligger bara runt hörnet, ytterst en liten del av denna långa bok återstår att läsa. Och det finns fortfarande så mycket som jag undrar över, sånt som jag hoppas få svar på innan sista bladet är vänt. Men vad jag kan säga som avslut på detta inlägg och delen om MARILYN, är att jag känner hur karaktären NJ kommer närmare mig. Jag har svårt att separera tankarna. Är det Norma Jeane , eller är det en fiktiv person som jag kommit så nära och vars liv och tankar som jag känner så väl?
Simon
Nu är jag klar, det känns bitterljuvt att säga (skriva det). Trots bokens 862 sidor känner jag mig inte tillfredsställd. Just nu klibbar linserna fast i mina ögon och jag vill mest av allt sova efter en lång dag men å andra sidan måste jag skriva mitt slutord nu, utan vidare genomtänkta analyser utan rakt ur hjärtat. Jag tänker inte skriva hur boken slutar för alla är nog inte klara än men jag säger att JAG INTE ÄR NÖJD. Jag tycker att det sista kapitlet var bra fram till sida 857, jag tyckte att boken var bra fram till sida 857. Nog sagt om det.
Det här blir ett kombinerat slutord och inlägg om ”senare i livet” så håll till godo.
Skarpskytten var ett av mina favorit ”del-kapitel” i boken och det handlade inte ens om Norma-Jean, bara ett konstaterande.
Jag vill numera skriva Monroe istället för Norma-Jean då namnet används mer och mer desto längre man kommer i boken, men av ren respekt tvingar jag mig att skriva Norma-Jean samtidigt som jag upprepar namnet för att påminna mig själv. Att tilltala någon eller något vid dess rätta namn är för mig ett tecken på respekt.
Jag beundrar Oates författarkonst då hon på sida 817 åter igen introducerar budcykeln som jag väntat på sedan det första kapitlet, sedan kommer den igen på sida 820 och sedan ännu en gång . Hur hon leker med oss, denna författarinna, för jag tror inte att det bara är jag som genast börjar läsa mer koncentrerat och tänker ” nu kommer den, äntligen, DÖDEN!”
Nu kommer vi återigen till slutordet, när Mats först introducerade denna uppgift kände jag att det här måste jag få göra, i min ungdoms glada dagar har jag med vänner till och med haft en bokklubb där vi just skulle blogga om böckerna. Det kändes därmed självklart att anmäla sig och jag har verkligen uppskattat momentet. Det och boken har på ett säreget sätt verkligen nästlat sig in i mitt liv och hjärna. Jag och mina vänner har diskuterat den på bussen på väg till skolan eller så har vi mitt i ett samtal slutat diskutera våra egna liv och istället fokuserat på Norma-Jeans. Det har med andra ord varit ett skolprojekt som lämnat skolans salar och tagit sig in i mitt liv på en annan nivå än simpel läxläsning.
Känslomässigt skulle jag säga att det har varit väldigt omtumlande, i alla fall vad gäller själva läsningen och boken. Vissa böcker påverkar mer än andra och den här får mig att känna det som om jag åkt ett par varv med Marilyns vita sidenklänning i torktumlaren och nu kommit ut och försöker ruska av mig och stå på stadiga ben igen, mina egna ben.
Vad gällande mitt bloggande vet jag inte riktigt hur det blev, om jag hittade min röst. Jag känner att jag kunde formulera mig och få fram mina känslor men att jag nog inte hittade den där rösten som man som författare måste hitta. Jag skulle vilja säga att jag nog provade på flera olika röster men min lillasyster som gick in och läste bloggen informerade mig raskt om att hon kunde se vilka inlägg som var mina utan att läsa namnet, så jag var nog inte så experimentell trots allt…
Höjdpunkten har faktiskt varit just att få djupläsa en bok på det här sättet, att få läsa den i ett raskt tempo, tänka till, blogga och sist men inte minst läsa alla andras inlägg. Jag tycker att det har gett min egen läsning och mina egna resonemang mycket att få läsa vad andra tycker och tänker. Jag som främst ”upptäcker” mina egna åsikter då jag diskuterar med andra för jag sitter helt ärligt inte och tänker och reflekterar så mycket för mig själv utan brukar ofta komma till insikt just genom samtal med andra. Då fungerar bloggande optimalt, jag få läsa, hålla med, inte hålla med, förundras, förfäras och sedan skriva ner mina egna tankar och åsikter. Men det är även där som svårigheten har legat, alltså i fördelarna, kravet på att läsa i raskt takt, att blogga och att läsa alla andras inlägg som känns så himla mycket bättre än mina egna. Men då jag är en obotlig optimist ser jag glaset som halvfullt och detta som ett lyckat projekt.
Jag anser detta vara en värdig ”slutscen” för oss treor, att inom ämnet svenska få både läsa och författa själva utan särskilt många krav har varit väldigt givande och det känns som ett förtroende att få arbeta så självständigt men så publikt, att blogga via P1 känns helt galet att få göra i en så ringa ålder och har varit någonting jag i hemlighet varit himla stolt över. Både boken och bloggen flödar över av språk och läslust vilket är vad jag tycker att Mats lyckats förmedla och inviga oss i under dessa tre år, tack!
Nu med boken precis utläst så anser jag den vara något av ett ”konstverk” ett fult, illaluktande, klibbigt, stundtals förförande konstverk. Jag har kastats in, äcklats, förfärats, tyckt synd om, hatat och älskat Norma Jean. Men framförallt har jag känt någonting, jag har fått resa, upplevt någonting annat bara genom att vända blad och det är min egna högst subjektiva åsikt att det är vad som gör god litteratur, att få upptäcka någonting nytt, vara någon annan. Om en bok lyckats få mig att glömma bort mig själv på det sätt jag gjort under läsningen med Blonde anser jag den vara fantastisk, trots de sista sidornas besvikelse.
Några ord jag tog till mig under resans gång var den upprepade frasen ” Det här är den lyckligaste
dagen i mitt liv”, en gång följs den av, ”nu kan jag dö lycklig” men själva grunden tycker jag att vi borde anamma oftare. Norma Jeans liv var ofta skit men hon kunde ändå se det från den ljusa sidan och säga ” det här är den lyckligaste dagen i mitt liv”. Och nu väljer i alla fall jag att följa hennes spår i alla fall den här gången och trots en dag fylld med skit säga:
” Det här är den lyckligaste dagen i mitt liv”
/Ulrika
Likt Marilyn Monroe vill vi alla bli älskade och få bekräftelse på att det vi gör är bra nog. Vi lever för det. Vi pluggar för att komma in på en bra utbildning som sedan leder till ett bra jobb. Och om vi lyckas med det kommer vi att bli omtyckta. Vi kommer att få en klapp på axeln för att vi har gjort ett bra jobb. Vi har lyckats. Och är det inte det vi strävar efter? Det är det Marilyn Monroe strävar efter. Arbetar och arbetar för att bli erkänd, för att bli bekräftad.
Hon kunde mycket väl levt idag. Varit en av oss.
Hon kunde mycket väl gått på VIktor Rydberg.
Sonia
Joanna Baerk-Meer existerar inte. Hon är lika lite av kvinnligt kurvig verklighet som Marilyn Monroe. Fast å andra sidan – så länge någon tror att man finns, finns man inte då?
Joanna Baerk-Meer är ett luftslott. Hon är en tajt, åtsmitande dräkt som jag sytt in mig själv i. En större docka som döljer en mindre dockas prestationsångest & otillräcklighet.
Joanna Baerk-Meer är en pseudonym. Hon är ett anagram, en tvillingsyster till Norma Jeane Baker. Med Marilyn Monroes figur, men gömmandes därunder någon lika klumpigt malplacerad.
Joanna. Är hon drömmen om Den Vackra Prinsessan? Vägen till Duga, Bekräftelse, Perfektion? Eller är hon ’Prinsessan’ – ett pussel av lögner för att dölja den smutsiga tiggarflickans bluff?
Sara. Skoglund. Så läskigt! Nu tog jag visst död på fiktionen. Sprängde luftslottet, stack hål på bubblan, pös luften ur ballongen. Nu tråcklade jag visst upp min åtsmitande, florstunna dräkt & därunder fanns – ja, vad då?
Något litet? Ett barn? Ett barn som presterar sig till självacceptans. Som duger genom att duga åt andra. Som döljer sig bakom pretentioner – pretto!pretto!pretto! – jag vet jag är obotlig. Att blogga var att bli publik (& samtidigt, varför skulle någon vilja läsa?) & att bli publik är att bli bedömd & att bli bedömd är att bli synad & då blir man avslöjad. Alltid finns det någon som ser sömmarna & börjar sprätta. ‘Titta! Hon var ju bara en bluff!‘
Så syr jag mig istället mer hud, lager på lager med dolda sömmar. Joanna var bara det senaste. Ett sätt att skjuta misslyckanden i stäv. Men så blev hon kanske mer & mer verklig, såsom Marilyn Monroe blev mer & mer verklig. Blev min röst på bloggen, såsom Marilyn blev Norma Jeanes röst i världen. Blonde blev som en fiktiv saga där tematiken likväl kunde rört mig (men jag vill inte göra mig till ett offer, vara ett).
Att blogga & läsa Blonde har varit lite som att krypa upp i en fåtölj & titta i ett fiktivt fotoalbum över en potentiell framtid – inte ikoniseringen, nej, utan domedagsdomen över den som jagar Bekräftelse & Perfektion. Det har varit intensivt! Det har varit som att köra en elvisp genom tankevärldarna.
Och så var det just det med bloggen som form – snudd på lika direkt som ett samtal men anonymt som en skarpskytt i den skumma marginalen. Ibland rusar fingrarna iväg med en, och så står man där & undrar vad i hela friden man tänkte med om man nu tänkte alls.
Slutord – det låter så ödesmättat. Avskedsord – åh de reser sig som mastodonter över mig!
Det sista jag skriver, det allra allra sista, då vill jag ju. Vill ordna orden ordentligt & få till en slutkläm & sensmoral & förbluffande tack & hej. Och så sitter jag där igen & syr & syr & gömmer mig. Men nej, inte nu, inte den här gången. Det enkla kan vara det fina.
Sara Skoglund
Jag satt och läste på tåget idag när jag plötsligt fick ett infall, jag ville träffa Norma Jeane. Jag har aldrig reflekterat kring det tidigare, skulle jag vilja träffa henne? Vad skulle man säga? Vad skulle man känna?
Ponera att du skulle få chansen att möta Norma Jeane eller Marilyn Monroe vetandes allt som vi nu läst om henne (låt oss bortse från det fiktiva och i situationen utgå från att det vi fått berättat för oss i Blonde är sant). Vad skulle du göra? Vad skulle du känna?
Jag skulle trösta eller vilja trösta. Fast jag skulle känna mig otillräcklig och förmodligen springa och gömma mig.
Jag skulle försöka få henne att prata. Fast jag skulle inte vilja lyssna, empatin skulle vara för stor.
Vad skulle man göra?
Jag har nog tappat hoppet…
Jocke
Klockan är kvart i ett och jag är ledsen.
Men så skulle man skriva slutord om Blonde. Jag vill säga hejdå Marilyn.
Så. Hejdå Marilyn och hejdå Norma. Jag tror inte att tvillingarna ville döda dig. Inte egentligen. Du ville dö. För du förstod inte livet.
Varja
Ibland vet man inte vad man håller på med, nu skriver mina fingrar av sig själv medan tiden förlamas allt mer. Det går inte att sätta stopp för det, man kan bara flyta med i detta sällsynta ingenmansland.
Hjärtat kan vara tomt och ömtåligt, som spunnet socker. Hjärtat kan också vara hårt och hatande som en smäll på käften. Men det värsta är när hjärtat är avlägset, när man inte känner något. Alls. Som om hela ens existens är inkladdad i en ogenomtränglig smet genom vilken man inte ser något förutom sitt eget konstanta trampande utan fart framåt.
Att känna så, är vidrigt. Avsmak. Som om jag torkar på insidan, jag blir en lös skinnbit som står stilla i luften.
Men man kan inte fly från det självmant, man behöver någon eller något som rycker en ur det så snabbt att känslan blir kvar i smeten.
Något gjorde det ikväll. Jag upplevde en av de största känslomässiga omställningarna hittills.
Ett jävla inlägg.
En ärlig nakenhet.
Tack Sara Josefine
Jocke
Någon sa till mig att man är mest levande när man känner smärta. Marilyn kände smärta. Hon kunde inte vara mer levande. Men hon valde bort livet.
Var hon för levande för att leva?
Sonia
Jag måste få kommentera slutet. Jag ska dock försöka göra det utan att avslöja något.
Vi vet alla hur boken skulle sluta. Ni kanske inte vet att ni vet men när ni har läst slutet kommer ni att veta att ni visste. Vi visste hur Marilyns liv slutar. Ja det gjorde vi. Det jag inte visste var vägen till slutet. Men nu vet jag. Det gör mig lite ledsen att boken slutade som den gjorde. Men den slutade iallafall lyckligt(?). Jag upplevde iallafall en känsla av lycka. Eller lättnad. Jag brukar blanda ihop dem två känslorna.
Jag hatar inte slutet. Det kommer kanske många göra. Men jag älskar inte det. Det kommer kanske många göra.
Sonia
Slutord. Det sista jag skriver i Svenska. Är jag redan där? slutet. Det låter väldigt sorgligt, trots att det är en av de stunderna jag har längtat efter. Men det är som man säger: man vill ha något så länge man inte kan få det, men när man väl ha fått det fylls man av tomhet. Det är sant, jag fylls av tomhet. Men mitt slut var iallafall ett värdigt slut, ett slut jag fick kämpa till, ett slut i litteraturens värld. Ett blonde-igt slut.
Blonde har varit en krokig väg fylld med prestationsångest, trots det bjöd den på många uppgångar. Att läsa en bok, att läsa Blonde på det här sättet har varit väldigt annorlunda. Jag brukar inte tycka eller tänka något om en bok förrän jag har läst ut den. Så var det inte med Blonde. Jag tyckte ock tänkte om boken hela tiden, i och med att jag bloggade om den. Det har varit både på gott och ont. Jag har fått chansen ge flera delomdömen, så om jag endast gillade vissa delar, behöver jag döma hela boken som dålig.
Marilyn Monroe kommer aldrig att vara Marilyn Monroe för mig igen. Varje gång jag läser eller hör hennes namn kommer jag att tänka på Norma Jeane. Norma Jeane Baker. Den här boken har varit naken, brutalt naken. Jag har emellanåt kunnat identifiera mig med Norma Jeane. Många av de gånger som jag har skrivit i bloggen har jag utgått från mig själv. Mycket av det som Norma Jeane gick igenom, har jag någon gång upplevt. Osäkerheten, sökandet efter bekräftelse och perfektion. Dock inte på samma extrema nivå som Norma Jeane. Jag har inte heller behövt ta till samma extrema åtgärder som henne för att få bekräftelse.
Bloggandet var desto svårare. Varje gång jag läste boken hörde jag min egen röst i huvudet som kommenterade det jag just läst för att komma ihåg att skriva det, så jag tror att bloggrösten etablerade sig ganska fort. Men att kunna formulera sig för andra ska kunna förstå vad man vill säga har varit svårt, samtidigt som jag har låtsats att jag skriver för mig själv och att ingen annan läser. Jag har alltid varit lite rädd för att vara offentlig och aldrig föredragit att någon annan ska få läsa det jag har skrivit. Det har varit en utmaning – en givande sådan. Jag har sakta men säkert vunnit över min rädsla, och nu i slutet skrämmer inte offentligheten mig lika mycket. Kanske för att det är slut.
Sonia
Hej Sonia och alla andra,
Det har varit helt otroligt att få läsa er, jag har hängt på bloggen varje dag, även om jag inte alltid har skrivit själv. De lyssnare
jag har hört ifrån är imponerade av hur engagerade ni bloggare är, hur
fascinerande djupt somliga har sjunkit ner i boken och hur mycket den
väcker hos er skrivande läsare.
Tisdag 25/5 kl 13.15 kommer jag och hälsar på er, det är pirrigt och väldigt roligt att tänka på. Om ni har några särskilda frågor ni vill ha svar på, får ni gärna skriva ner dem här. Annars tar vi det som det kommer. Varmt! Bokcirkelns Marie Lundström.
Nu är det inte många dagar kvar tills Blondes pärmar ska vara slutna och boken följaktligen får ta plats i bokhyllan. Blonde har under antalet veckor fått en alldeles speciell och faktiskt ganska stor plats bland mina tankar. Lite som en vän. Och vad händer nu, ja vad händer nu med denna speciella plats? Ska den lastas av och parkera i en fyrkantig och dammig bokhylla. Det känns sorgligt på något vis.
Men så kom jag att tänka på Varjas inlägg i upptakten av bloggandet, ”Vi känner igen oss”. I vilket Varja beskriver hur hon i samband med denna bokcirkel läst ut Blonde för femte gången. Detta innebär att Blonde inte är en bok man någonsin blir klar med. Det är en bok som aldrig riktigt parkerar i bokhyllan, den stannar bara till, lite kort, för att vila.
Anna A
Jag håller med dig Anna, Blonde har varit en ständig följeslagare under några veckor och plötsligt känns det lite underligt att snart lämna den ifrån sig rent fysiskt. Men som du säger, Blonde kommer tillbaka. Det är en bok man klart kan upptäcka något nytt i för varje gång man tar den till sig. Det är ju trots allt en berättelse om en människa, ett liv.
Agnes Vanessa
Slutord. Det sista vi ska skriva i svenskan. Någonsin. De sista sidorna av Blonde som långsamt men säkert tagit oss fram mot slutet, både vårt eget och Norma Jeanes. Vi har följt henne genom sorg och glädje, äckel, vämjelse och succé. Vi har bevittnat hennes längtan över att få barn, den fullständiga lyckan över att vara gravid, som jag visste skulle bli krossad eftersom MARILYN inte hade några barn. Men ändå, någonstans långt inne ville och hoppades jag verkligen: ”Det kanske går den här gången, hon kanske lyckades dölja sitt barn för världens ögon”. Men inte. Vi ser från Dramatikerns ögon hur Norma fallit ner i jordkällaren, brutit ben i hela kroppen och förlorar det barn hon så länge önskat sig.
Vi har följt Norma Jeane från barnet som förundrat såg Den Vackra Prinsessan där på bioduken, till kvinnan som själv fått rollen som Prinsessan, som fått andra barn att förundrat stirra upp på bioduken och tyst önska att de kunde vara som hon.
Vi har sett henne gå från en ung kvinna som vägrat ta smärtstillande tabletter, ”från och med nu skulle hon bestämma över sitt liv, så länge bara Den Gudomliga kärleken uppfyllde hennes hjärta.” (s. 123), till en kvinna med så starkt drogberoende att hon gick till två, tre eller ibland fyra olika läkare för att få ut så många tabletter som möjligt.
Vi har sett henne gå från en ordningsam nygift 16-åring som älskade att laga mat till sin första make Bucky Glazer, att städa och hålla ordning i deras lägenhet, till en kvinna så omtöcknad att hon inte längre kunde hålla efter sig själv.
Vi har också genomgått en resa, vi har en resa som pågår just nu. Kanske inte lika drastisk och växlande som Norma Jeanes, men dock en resa, en resa som nu för oss vidare från en del av våra liv till en annan. Vi går från att vara flickor och pojkar, till att bli kvinnor och män. Det är dags att släppa taget om den här delen och vända blad.
När Blonde projektet först kom på tal, blev jag upprymd och kände spänningen, ”Vi? Ska vi läsa en bok tillsammans med P1, för att sedan blogga om den så att alla kan läsa det? Wow!”
Det har varit kul, men samtidigt ångestfyllt att få göra detta. Ångestfyllt för att jag nästan varje dag läste vad de andra skrivit och såg allas mer eller mindre skönlitterärt skrivna inlägg, och påverkades förstås av det. Sedan kom Varja in i leken, svor i inläggen, slet ner fasaden som vi byggt upp med våra så omsorgsfullt skrivna inlägg. Det kändes skönt, jag ville också kunna skriva så obehindrat. Jag hade aldrig bloggat förut och har inte förrän nu börjat komma in i det, lagom till att det är över.
Något jag tyckte var synd med det här momentet var att vi hade så kort tid på oss att läsa och skriva om de olika delarna, en vecka går så snabbt och obemärkt förbi, helt plötsligt är det helg igen, och inläggen man planerat skriva förblev oskrivna. Jag har skrämt slag på de flesta i min omgivning när jag plockar upp min bok… Den är fylld med post- it lappar i olika färger, de sista två avsnitten har dessutom två olika färger för att lapparna tog slut, men det är långt kvar innan jag har bloggat om alla de ställen i boken jag markerat, citat jag gillat eller ogillat, avsnitt som påverkat mig på ett eller annat vis när jag läste det. Om jag bloggat om alla dem, hade jag själv kunnat fylla hela bloggen med tankar skrivna av Blomman.
Något jag märkt när jag bläddrat igenom sidorna och läst de ställen jag markerat, är att de flesta av dem handlar antingen om kärlek eller teater i någon form. Nu när studenten närmar sig kommer så mycket av det vi känner till nu att förändras. Jag kommer inte längre ha teater- och pianolektioner en gång i veckan som jag haft de senaste nio åren, jag kommer kanske bli sambo. Man lämnar vissa delar bakom sig och omfamnar andra i dess ställe.
Hittade jag då in i boken, fann jag en röst anpassad för bloggens informella forum? Ja, jag hittade in i boken. Jag läste lite i den varje dag bara för att få veta vad som skulle hända härnäst, och låg länge långt före några av de andra som bloggade med mig, men sen nu mot slutet, när jag läst halva sista delen, saktade jag ner. Jag tror det är som med de flesta böcker, man slänger i sig sida för sida i sin iver och nyfikenhet att ta reda på vad som kommer ske, men sedan när man ser att sidorna som är kvar att läsa krymper, vill man inte längre veta, inte riktigt än…
Jag tror också att jag saktade in för att jag inte ville höra mer om MARILYNS drogberoende. Jag ville ha Norma Jeane som Den Vackra Prinsessan med ett lyckligt slut på sagan, inte det slut vi visste väntade henne. Jag ville inte räkna ner dagarna hon hade kvar, jag vill inte veta datumet för någons död.
”Det är omöjligt att känna till de enklaste sanningar. Utom att Döden är lösningen på livets gåta.” (s.735).
Fann jag då bloggens röst? Jag vet inte. Jag tror jag sakta tog mig fram mot vad som skulle kunnat bli Min bloggröst, jag gick från att känna mig formell och stel, till att bli mer avslappnad i mitt bloggande, jag kunde släppa prestationsångesten, blev till och med arg för att jag aldrig kunde hålla ner längden på mina inlägg, se bara på det här. Jag kanske skulle ha skrivit mina inlägg i hotmail först och låtsas att de var mail till någon av mina vänner, fyllt med smileys, istället för att känna mig rädd för att det jag tänkte skriva redan hade skrivits av någon annan av oss. Att det skulle låta som att jag kopierat vad någon annan skrivit i brist på egna tankar, att det skulle bli komik och kalabalik över det hela. Jag tror det är därför jag tyckte om det Fleece sa till Norma Jeane på sidan 770:
”Allting har sagt av någon förut, det betyder inte att man har rätt att skratta åt det.”
Vilket är väldigt sant. Det finns alltid någon som fastnat vid samma ord som du, som vill använda samma ordval som du, men när man stöter på det, skäms man nästan för att man inte är mer självständig. För att i vad du än gör så kommer alltid någon bete sig likartat, vilja ha en likadan studentklänning som du. Samma frisyr. Då gäller det att veta vem som var först så man kan säga att man inte följde trenden, utan skapade den.
Vi har följt en flickas resa mot berömmelsen. En kvinnas kamp mot männens förtryck och dominans (”Det är männens värld, och om en kvinna ska överleva måste hon svika sin egen sort” (s.139)). En kvinna som tror att om hon misslyckas kommer hon att dö. En kvinna som möter Döden som cykelbud vid sitt hem. En kvinna som dog av de droger som skulle ”hjälpa” henne på olika sätt.
”’Snälla Whitey. Lova mig en sak. Lova att när jag är…’ – hon var så finkänslig mot Whitey att hon tvekade, ville inte säga död, inte ens borta – ’lova att du då sminkar Marilyn. En sista gång.”
”’Ja, miss Monroe’, sa Whitey, ’Det ska jag göra.’”
Normas resa fick ett tragiskt slut. Vår resa ut i livet har precis börjat, men denna resa är nu över. Studenten närmar sig med stormsteg och jag är redo att ta emot den med öppna armar.
Cursum Perficio – Jag har avslutat min resa.
Tack Mats!
Blomman
Under middagen slänger systerur sig väldigt spontant, och jag svarade väldigt spontant:
Syster:
– Skulle du rekommendera boken även om man inte är det minsta intresserad av Marilyn Monroe?
Jag:
– Absolut! Det är ju ett livsöde.
Malin Lindqvist
– Jag är klar med Blonde! Skriker jag överlyckligt över Skype till min nära vän Isabel.
– Äntligen! Började bli lite trött på alltid få höra ”Jag läser Blonde”, när jag frågar dig vad du gör, säger Isabel med en lättnad i rösten.
– Förlåt! Men när man har 862 sidor att läsa under ett antal veckor, inklusive att skriva blogginlägg är det kanske så märkligt att boken lyckades ta över en stor del av min tid/intresse under dessa veckor.
– Förlåt, om jag ”babblat” på alldeles för mycket om boken, förösker jag säga med en stillsam röst.
– Nä, det är lugnt. Nå, vad tyckte du om boken?
– Förstaklass! Nej nu jag tar i, men det var en väldigt vacker och sorlig bok.
– Boken var i högsta grad personligen, det var som om att läsa Marilyns Monroe privata dagbok fast ytterligare detaljerat med känslor, inre tankar och händelser. Jag kom sannerligen närmare den omtalade kvinnan/stilikonen/skådespelerskan genom Blonde, förklarar jag hängivet för min vän.
– Skulle du rekommendera att läsa den? Frågar Isabel nyfiket.
– Absolut! Fast det är en ”tegelsten” att läsa är den garanterad värd att läsa!
– Vet du mycket om Marilyn Monroe? Frågar jag min vän.
– Nej, typ bara att hon är känd för en pose där hon står iklädd i en vit klänning och röda läppar, svarar Isabel.
– Då är denna bok perfekt för dig! Jag visste inte heller så mycket om Marilyn Monroe innan Blonde. Personligen, tror jag boken blir bättre ju mindre man vet om Marilyn Monroe från början eftersom då kommer man inte ha någon aning om vad kommer att hända härnäst som gör det allt mer spännande och intressantare.
– Denna bok fick sannerligen mig komma närmare denna historiska och kända kvinna! Avslutar jag denna konversation med.
Lea
Jag har precis läst hela Blonde av J.C.O. Jag stänger sakta igen boken och vänder den med omslaget mot mig, så att dess omslutande baksida av pärmen äntligen får vila i fred mot bokens sista sidor. Har jag verkligen vänt och läst igenom 862 sidor i denna mastodont till bok? Har det verkligen gått 5 veckor sedan jag fick den här boken i min famn, 5 veckor sedan jag första gången öppnade denna bok och läste inledningen till berättelsen om Marilyn Monroe? Det känns kusligt att tiden faktiskt har gått så fort, och att så mycket tankar och känslor kring boken har bubblat inom mig. För visst har det varit en alldeles särskild resa att läsa Blonde. Något alldeles särskilt.
Jag orkar inte dra allt som jag tänkt på under bokens gång, det skulle ta för mycket tid. Och ärligt talat så tycker jag inte behövs, för i det avslutande brevet som jag u skriver så vill jag framföra det som rört mig mest, det som jag har känt mest för, och göra mitt bästa för att göra det tydligt. Kvalitet före kvantitet.
Det första jag vill säga är att alla referenser till ”Tvillingar” har berört mig så väldigt, och det är egentligen bara av personliga skäl, och inte dugg för att J. C. Oates har gestaltat de skickligt.
Som barn så var jag lycklig på ett sätt som jag aldrig är numer. Jag levde då med min pappa, den person som jag älskade högst av alla i hela världen. Det fanns bara han och jag, och vi var oskiljaktiga på ett till och med ovanligt sätt för en far och son. Vi var bara så lika, både till sinne och till själ. För mig var det magiskt att ha en sån person i mitt liv, någon som alltid lyssnade på mig och som alltid förstod mig, ibland till och med mer än jag själv kunde förstå. Han såg rakt igenom mig, och jag kände mig alltid så trygg i hans närvaro. Min far var en Tvilling, född den 1 juni, precis som Norma Jeane. Han var gift med en kvinna som var född 7 juni, även hon en Tvilling. Vi bodde tillsammans, men jag fick kämpa hårt mot min mor för att få vara där. Hon förstod aldrig, se, hon ville ha mig hos henne. Det har slagit mig att en kvinnas moderskänslor kan vara långt starkare än något annat, och det var kanske därför som hon aldrig förstod att jag var lyckligast hos min pappa och ingen annanstans. Kanske det var därför som hon kämpade så hårt emot när jag ville flytta dit.
På ett sätt så är jag precis som Norma Jeane, för alltid sökandes efter en fader, en fadersgestalt, ett fort att söka trygghet i, en kyrka att bekänna sina synder och bli förlåten i. För det är precis så jag ser på NJ’s liv, hennes ständiga sökande efter sin far, och hennes tvivel på sig själv som ett resultat av att hennes pappa lämnade henne, att han inte ville ha henne som sin egen. Det gjorde mig så ont att läsa om det här; jag kunde se mig själv genom Norma Jeanes ögon, och jag kunde förstå varje steg hon tog på vägen. Det fanns en sådan enorm sorg i henne, som aldrig tycktes fyllas upp av något alls, om inte bara för korta små stunder. Men hon slutande alltid ensam, övergiven och sårad, som en trasdocka.
Nu var det sex år sedan min egen far gick bort, men jag kan fortfarande känna smaken av salt rinna nerför mina kinder när jag tänker på honom. De som vi verkligen älskar lämnar oss aldrig. De finns alltid någonstans inom oss, och minnet av dem kommer alltid att förfölja oss som någon gång blivit lämnade ensamma kvar.
Breven från hennes ”far” grep mig så oerhört. Jag ville tro; jag hoppades så innerligt på att den påstådda fadern verkligen var henens far, att han hade beslutat sig för att äntligen ta kontakt, och att han ville ta hand om henne som sin egen. Och hennes känslor gentemot dessa brev som hon fick av denna ”fader”. Så vackert. Så hemskt. Jag vill inte avslöja hur det hela slutar, med tanke på att det kanske finns människor där ute som inte läst slutet ännu, men vad jag kan säga är att jag hade tårar i ögonen när sanningen bakom hela episoden kring hennes fader avslöjades. Fruktansvärt tycker jag.
Hennes lyckligaste tid var som barn, den första dagen i början på hennes liv i sin moder Gladys hem. Sex år gammal, då var hon verkligen lycklig. Lyckligt ovetande om hur hennes liv såg ut. Hon var för ung då för att se igenom kulisserna som slöts kring henne, för ett barn ser aldrig på livet med en vuxens ögon. Barnet Norma Jeane hade sin mor. Hon var sex år, och hon var lycklig.
Det är kusligt tycker jag, att precis så som jag känner, så kände också Norma Jeane.
Jag väljer att inte kalla henne vid namnet Marilyn Monroe, därför att i mina ögon så var hon aldrig MM, hon var alltid Norma Jeane, och MM var ingenting annat än ett artistnamn. Absolut ingenting annat.
Jag funderade mycket på Norma Jeanes önskan om att bli mor, att hon skulle få barn. Kanske var det bara en önskan hon hade för att vara behövd och älskad av en annan person, en alldeles egen baby att ta hand om. Men det var i alla fall hennes önskan i livet, och jag tänkte att: kanske väljer JCO att låta NJ få ett barn till sist, ett hemligt barn som ingen tidigare vetat om, ett barn som hållits omhändertagen av någon annan i alla dessa år. Att låta henne få den sista drömmen uppfylld. Att skriva biografin/fiktionen (för vart går egentligen gränsen i det här fallet om Blonde?) med ett häpnadsväckande avslöjande, à la Da Vinci-koden där författaren Dan Brown låter en historiskt ökänd person ha en linje av ättlingar som tidigare varit helt okänd. Jag hoppades faktiskt på något sådant, att det skulle komma någonstans i all denna röra av älskare, makar, graviditeter och aborter.
Jag tänker på bokens början, beskrivningen av Filmen som hon aldrig såg klart. Filmen som hon levde, som var hennes liv. Filmen som blev hennes död.
Nu så har jag fått skriva av mig mina känslor, och jag ber om ursäkt för att jag låtit min känsla av gripenhet svämma över i ord här i Blonde -bloggen. Jag kände bara att jag behövde få uttrycka mina tankar och känslor i ord, en gång för alla. Efter detta inlägg så kommer det inte några flera, och efter det här så är min tid som student på Viktor Rydbergs Gymnasium över. Inga fler svensklektioner efter den 10 juni. Att få uttrycka sig kan kännas befriande, och det känner jag att jag fått göra nu och under hela den här tiden med bloggandet om och läsande av Blonde. Jag har fått befria mig själv genom att uttrycka mig skriftligt.
Det har förståss inte varit utan komplikationer. I början så tyckte jag att det var jobbigt att hitta en passande ”ton” för mitt skrivande. Det kändes tvingat att skriva om en bok som jag i början kanske inte helt och fullt förstod syftet med. Varför biografi om Marilyn Monroe? Jag menar – seriously, who gives a shit? Men det förändrades mot andra och tredje delen av boken, jag började ”hitta hem”. Jag kände mig naturligare till att skriva i en blogg, även om jag aldrig riktigt varit typen som varken bloggar eller läser bloggar över huvud taget. Det har helt enkelt inte varit min grej. Men jag övervann min osäkerhet på att uttrycka mig på detta vis, och även om jag kanske aldrig fann rätt ”ton” att skriva så att det blev 100% spontant och vardagligt (för jag vet, jag skriver oftast som en torr åldrad jäkla naturbiolog), så känner jag att jag hann ändå utvecklas på de här 5 veckorna med Blonde i min axelremsväska.
För att avsluta skriveriet om Blonde: boken tyckte jag mycket om. Det var hemskt långsam ibland, för mycket gestaltande med långdragna metaforer. Men boken tyckte jag om, för historien var skär och sann i mina ögon, även om den hycklande nog beskrivs som en fiktion i förordet, och det kan vara svårt att hitta riktlinjen mellan biografi och fiktion i detta fall, och jag kommer alltid se detta verk som den sannaste biografin om Marilyn Monroe/Norma-Jeane Baker som någonsin skrivits. Det känns som att jag verkligen känner personen som boken handlar om, med alla hennes tankar och handlingar som vi får ta del av. Det är en vacker närhet, tycker jag, och därför skulle jag ge boken någonstans mellan en fyra och en femma, på en femskalig betygsskala. Så vi kan väl säga en 4,5 av 5 möjliga, för att vara precis.
Att skriva är en alldeles särskild konstart, inte så olik alla andra estetiska skapanden. Det är ju faktiskt ett skapande, ett skapande som kan verka roande, berörande och även utvecklande för såväl läsaren som för författaren som skriver.
Det är med ett leende på läpparna som jag tänker tillbaks på de första dagarna i skolan. Jag var bara 5 år gammal, och jag var så uppspelt av tanken på att få börja i skolan. Jag ville lära. – Lär mig, lär mig om, lär mig allt! Gymnasietiden har varit den avslutande etappen på mina studier genom barn och ungdom, för i och med studenten så är vi ju alla vuxna. Myndiga har vi varit ett tag nu, men helt vuxen känner jag mig inte när jag fortfarande studerar på gymnasiet. Det här är helt enkelt avslutningen på min barn- och ungdom. Snart är vi i mål, snart är vi vuxna.
Jag kommer sakna svensklektionerna väldigt mycket, för att säga sanningen. Från kursen i Svenska A där vi fick lära oss om de äldst bevarade skrivna grekiska verk, ord såsom ”episkt” och traditioner såsom den ”muntliga”; människans behov av ett berättande och att det på den tiden lästes berättelser med särskilda versmått som i en sång – till resan genom Svenska B + C som vi läser parallellt över två år; en kurs som varit väldigt matig och intressant på många sätt och vis. Sanningen är den, att jag tycker om att skriva, det har jag alltid gjort. Det fanns en tid så jag ville bli diktare, poet eller någon form av lyriker. Ord är en konstart, att få dem att passa väl, och resultatet kan ses som en skönhet, en litterär Mona Lisa, om man så vill. Min favoritdel av svenskan har varit att skriva.
Jag har verkligen njutit av de här åren med vår svensklärare Mats. Verkligen. Det har varit en fantastisk resa, och jag kommer helt sanningsenligt sakna våra lektioner och arbeten, och jag kommer se tillbaks på detta äventyr: denna resa, med stor vördnad. Tänk så mycket jag har utvecklats på tre år. Det är helt otroligt.
Jag väljer att avsluta mitt slutord med ett citat av Gunnar Ekelöf, samma citat som stod på min fars dödsannons för sex år sedan, ett citat som allt sedan dess betytt väldigt mycket för mig.
”Vad livet och stunden gav,
Kan ingen ta ifrån oss.”
Simon
Hej Simon,
Tack för dina slutord! Med hjälp av ditt inlägg skickades jag tillbaka till våren 1986, då jag gick ut gymnasiet och stod där vacklande och stolt och sa hej då till mycket mer än bara klasskompisarna. Vuxen? Det är inte alla dagar en 43-åring platsar under den rubriken heller, men visst. Absolut vuxen. Det är en helt oersättlig gåva att ha haft en tid med sin pappa, som du. Jag känner igen mig och kan bara önska att jag också hade hittat detta Ekelöf-citat till min pappas dödsannons. Raderna talar sanning. Varmt. Bokcirkelns Marie Lundström.
Till att börja med vill jag ursäkta ifall inlägget tycks sakna struktur och känns onödigt långt. Tankarna svämmade helt enkelt över och jag misslyckades med att organisera dom.
Till att börja med: ett stycke om avsnittet Senare i livet, för så lite påverkade det här avsnittet mig, tråkigt nog. Det som känns starkt i avsnittet är breven från Marilyns ”far” som det senare visar sig verkligen inte är hennes far. Och hennes död, jag trodde enbart jag skulle känna lättnad när Marilyn äntligen avlider, men lättnaden blandades med någon märklig ledsamhet. Det var lika bra att Marilyn dog, men det borde inte ha skett som det gjorde.
Så till slutorden.
Igår frågade en nära vän mig om jag hade valt att gå ett år till på gymnasiet om jag fått chansen. Mitt svar blev direkt ett tveklöst ”Nej!”. Han frågade senare om jag hade valt att gå en termin till på VRG om jag fått chansen. Mitt svar blev efter en stunds eftertanke ”Nej, jag tror inte det…”. Hade han frågat mig samma sak nu, när jag sitter här och skriver hade mitt svar förmodligen blivit annorlunda, för nu rasar nostalgin över mig. Jag slutar Viktor Rydberg Gymnasium Jarlaplan om 31 dagar och det här är det absolut sista konkreta jag gör i ämnet svenska. Det sista jag skriver under hela min gymnasietid.
Jag brukar inte vara särskilt velig. Speciellt inte när det kommer till Blondebloggen. Som jag skrev i mitt första inlägg kom jag, någonstans i början av April, till insikten att min åsikt är unik och jag skriver inte dom här inläggen för att verka litterärt belevad utan för att jag tycker som jag gör. Det jag skrivit är rätt och slätt mina åsikter och ingenting annat. Det här inlägget är annorlunda.
För bara några ögonblick sedan stängde jag Blonde för sista gången. En scen som utspelat sig i min fantasi oräkneligt många gånger tidigare… ”tänk när jag läst ut den här tegelstenen, då ska jag fira”. Det är med en blandning av lättnad och ångest jag skriver mitt slutord. Ångesten beror inte på att boken är slut – mycket av Blondes charm försvann i mina ögon när Norma Jeane blev Marilyn Monroe. Utan ångesten beror snarare på att det här som sagt innebär slutet på min gymnasieperiod.
Har jag hittat in i boken? Ska jag vara riktigt ärlig blir svaret nja. Jag gillade Blonde de första 430 sidorna. En bidragande faktor till varför jag gillade dessa sidor bättre kan vara att jag läste dom under påsklovet när jag inte hade speciellt mycket annat för mig. De resterande sidorna har jag läst mitt under brinnande studentperiod, med slutexaminationer i många andra kurser i skolan. Det kan vara orsaken till varför Blonde mest har känts som en belastning de senaste två veckorna, jag får helt enkelt ge Blonde en ny chans senare i livet.
Blondemomentet i svenskämnet har vart svårt, utmanande, jobbigt, tidskrävande och fantastiskt roligt. Att få möjligheten att läsa en bok på det här sättet och tycka och tänka kring saker som tas upp i Sveriges Radio är få förunnat. Att skriva inläggen har inte vart jättesvårt med tanke på att jag helt enkelt skrivit det jag känt för, men när jag senare läser inläggen jag skrivit blir jag alltid lika missnöjd. Men trots det är jag verkligen glad att jag fått uppleva detta och jag vill passa på att tacka min svensklärare som gett oss den här möjligheten.
Dessa är mina absolut sista ord i ämnet svenska i hela mitt liv. Jag minns att jag alltid har vart avundsjuk på alla studenter som aldrig mer behöver gå i skolan. Som har klarat av sina tolv år av utbildning och som står inför Livet. Jag minns att jag tittade på Grease när jag var mindre och avundsjukan som vällde över mig när alla studenter kastar sina papper och anteckningsblock när dom springer ut ur skolan. Jag har vart avundsjuk på studenterna varje år – fram tills förra året. Förra året insåg jag att det faktiskt var mins tur snart och att jag inte var redo att vakna upp arbetslös.
Nu står jag här, ett år senare och nu är det min tur på riktigt. Hade det vart för ett år sen jag skulle ta studenten hade jag förmodligen gått in i en djup depression, men nu känner jag mig redo.
Avslutningsvis vill jag tacka mina vänner, lärare, släkt och alla som känner att dom förtjänar det. Tack för mig!
Carl
Igår tittade jag på Marlie & me , en väldigt lätt och gansk dålig film. Men jag började gråta, tunga ledsna tårar. Jag började gråta till en dålig film men jag blev inte så särskilt berörd av att läsa om Marilyn Monroes död, vilket jag verklingen hade hoppats att jag skulle bli. Jag gillar att gråta till böcker och filmer och detta var en så tragisk historia som skulle kunna ha slutat på ett mer rörande sätt. Jag kan inte alls sätta fingret på vad det var, vad som var fel. Det lyckades inte hela vägen fram.
Egentligen var det kanske så mycket hemskt som hände att man blev avtrubbad. Marilyn var drogad, våldtagen, sårad, oförmögen att lita på en enda själ, utom Whitney, förvirrad, och alldeles alldeles ensam. Balen på slottet var inte alldeles alldeles Underbar! Den var alldeles alldeles ensam.
Malin Lindqvist
Färdig!
Efter flera väckor av sträckläsning och försök till att vara lite klok på bloggen har jag nu blivit klar. Det är väldigt skönt, då det är ett steg närmare studenten, för det är så jag räknar nu för tiden. Alla uppgifter har känts som kuggar i hjulet som man helst bara skulle vilja ta bort.
Men som den bokmal jag är så har detta moment inte varit så fasligt jobbigt. Allt som krävdes var tid. Otturligt nog är tid en bristvara i en blivande students liv. Så när tiden runnit ut och man fortfarande inte hade hunnit läsa alla de sidor som krävdes av än och än mindre tänkt ut vad bloggandet skulle förmedla blev allt bara något tungt som tyngde ner än. Jag hade ju en vision om hur jag sitta nere i min källare, med tända kandelabrar och fördragna murriga röda sammetsgardiner och lyssna på Yiruma (bästa läsmusiken). Tillsammans med en kopp kaffe med mjölk skulle jag författa grymma texter om Blond och bara ha det bra. En vision som bara kom att bli en vision. Det blev aldrig riktigt så mysigt och lugnt att blogga, det är nog det enda jag försöker säga.
Jag började ju inte direkt optimalt, då jag missade första deadlinen om barnet men efter det har jag tagit tag i mig själv och gjort alla uppgifter. Men jag måste säga att bloggandet inte har kommit naturligt. Jag har aldrig bloggat själv och aldrig riktigt förstått tjusningen i det hela. Det var därför jag ville göra denna uppgift, för att pröva på, testa mig själv. Och nu vet jag att det inte riktigt är min grej.
Att det inte var min grej kan ha att göra med min skoltrötthet och att bloggandet drogs ner av hela grejen att det var i grund och botten ett skolarbete. Jag vet inte riktigt. Men det kom aldrig som en naturlig grej, att jag bara kände för att blogga. Med det åsidosatt, så har jag varit ganska nöjd med de blogginlägg jag gjort. Och det utan att vara för formell, jag har varit mig själv genom hela momentet. Dock kan man ju alltid förbättra och utveckla inläggen, men som de är i helhet är jag nöjd.
Trots skolstress och skolångest så tyckte jag verkligen om boken och jag tyckte om Marylin, Norma Jeane, den blonda skådespelerskan och alla andra figurer hon var. För hon var allt något extra, som det krävdes många figurer för att få fram.
Man märker allt hur en tragisk barndom påverkar den vuxna människan. Norma Jeane som aldrig skulle bli som Gladys, gick precis i hennes fotspår. Norma Jeane blev bara aldrig räddad och omhändertagen. Hon hade ett ständigt behov av tabletter, män och skådespeleri, var det inte precis så Gladys var?
För att få fram denna komplexa människa har Joyce Carol Oates gjort ett levande verk som jag gillat att läsa, till största delen. Jag älskar hennes förmåga att forma boken utifrån vad det är hon skriver om, med hjälp av liknelser och miljöskildringar lyckas hon beskriva Marilyns alla stadier. Det tillsamman med hennes olika berättarjag lyfter hon historien utan att det blir rörigt. Dock är den väldigt lång och med väldigt liten text och väldigt många namnuppräkningar som gör att man tappar känslan. Stämningen, som är väldigt olika från del till del, tappar hon ibland pga. sina uppräkningar av namn. Trots det tycker jag att Blonde är en bok som bör läsas, det är ju trots allt ett livsöde!
Att detta är ett av mina sista moment som gymnasieelev vet jag att jag kommer tycka är sorgligt, när jag inser vad det är jag kommer sakna. För nu är jag skoltrött. Men inget mer tjat om skoltrötthet. Som gymnasieelev på Viktor Rydbergs Gymnasium har jag lärt mig massor, inte bara skolfakta utan jag har lärt mig massor av mina skolvänner. Slutsats: jag har utvecklats.
Att ha detta arbete som sista moment har varit skitbra! Tidigare har vi fått så många formella uppgifter, fått följa VRG Textmall till punkt och pricka. Men nu, med den kunskapen som stöd, fått tolka uppgiften på eget vis och visa vad vi egentligen kan. Uppgiften utan några som helst riktlinjer, bara ”bidra till en levande och läsvärd blogg” har vi fått tolka och vända och vrida på, på egen hand. Men det visat att vi har utvecklats, vilket jag kan säga att alla har. Så att få en fri uppgift som sista uppgift i svenska har visat att vi även klarar av att vara fria och inte längre behöver VRG Textmall.
Så tack för att ni lärt oss att inte längre behöva strikta regler utan lärt oss att klara oss själva!
Malin Lindqvist
Ord, ord, ord – slutord. Det får mig att känna som om jag ska lämna något för gott. Som om jag ska försvinna… På tal om att försvinna dör Marilyn Monroe till slut i boken Blonde, hon försvinner kroppsligt men hon är inte försvunnen i vår tid. Den blonda ikonen lever kvar och det är att förbli skulle jag tro. Hon finns överallt, bland annat i mitt rum. 25 ansikten porträtterade av Andy Warhol förskönar min vägg och jag gillar det. Jag fascineras, drömmer och undrar. Vem är kvinnan på affischen?
När Blonde projektet kom på tal i skolan nappade jag direkt, det här var en chans jag inte kunde missa. Jag hade på egen hand läst en del av Blonde långt innan men lagt av för jag tyckte tjockleken på boken var en börda. Det här var ett perfekt tillfälle att återuppta Blonde på ett strukturerat sätt och både läsa och blogga under en begränsad period. Jag föredrar skoluppgifter som är unika i sitt slag, och detta är verkligen inget undantag. Att få läsa, tycka och tänka parallellt med att erkända, skickliga och bildade litteraturpersonligheter medverkar i ett radioprogram gör hela projektet ännu mer speciellt. Som många andra skrivit har det samtidigt varit en ångestfylld period, där oro ibland gjort sig påmind över huruvida man skulle hinna både läsa och skriva slående inlägg på bloggen.
Om några veckor är svenskundervisningen med Mats Ingemarsson fullbordad. Och om närmare tre veckor är tre år på Viktor Rydberg Jarlaplan slut för gott. Men alla minnen, erfarenheter och alla kunskaper jag fått kommer för alltid att vara med mig. Skolan finns kvar på samma ställe invid Ellen Keys Park som just nu blommar för fullt, likaså förtröstar jag att vår Blondeblogg får leva kvar ett tag till. En blogg att återbesöka, och förundras över litteraturens kraft att förändra, förvåna och färga dess läsare.
Vem är kvinnan på affischen? Joyce Carol Oates har gett mig en bild av Norma Jean Baker, en historia om ett barn, en flicka, en kvinna och slutligen ikon. Denna föreställning må ej vara sann ”Blonde är en fiktiv berättelse… Således bör Blonde enbart läsas som en uppdiktad roman, inte som en biografi över Marilyn Monroe” skriver Joyce Carol Oates. Det spelar ingen roll för mig, det är fortfarande en berättelse att minnas och jag betraktar hellre min Andy Warhol tavla med kännedomen om hur Marilyn Monroes liv möjligen sett ut, ett tragiskt livsöde vad jag förstår, än att just känna till hennes vackra utsida. Skildringen av både Hollywood och Norma Jeans sargade insida gör berättelsen om Marilyn än mer intressant om mångbottnad.
Agnes Vanessa
Jag läste Blonde för tre år sedan, när jag gick i ettan och gymnasiet var som en grotta full av skatter som jag hittat och ju längre in i grottan jag gick desto mer spännande saker hittade jag. Någonstans där i grottan hittade jag Blonde hemma hos en av mina nyfunna vänner. Jag dök in i Blonde, höll andan och simmade runt, för att sedan komma upp, blöt i håret, men redan på span efter en ny skatt, något mer som mitt nya spännande liv kunde ge mig. Blonde lades tillbaka i min väns bokhylla och jag förundras själv över att nu, när jag läser den igen, att jag har glömt så mycket av boken.
Någon har sagt till mig att det är läsaren som skriver halva boken, och i detta fall är det verkligen sant. Astrid för tre år sedan skrev Blonde på ett helt annat sätt än vad dagens Astrid skriver Blonde nu.
Att läsa och blogga om Blonde kommer att vara den del av svenskämnet som jag kommer att bära med mig – äntligen ett moment som är med mig i tanken, väskan och i samtal! Det är vid tillfällen som dessa jag önskar att jag hade en stoppklocka som faktiskt fungerade, som kunde pausa tiden och göra så att man hann med att för en gångs skull göra något ordentligt, utan att försöka jonglera tusen andra ämnen, jobb, hund, familj och vänner. Trots att jag hittade in i boken, och hittade min bloggröst finns alltid min vilja att gå djupare in, skriva ännu mer, skriva mer eftertänksamt och mer träffsäkert.
Så, vad är då mitt slutord om Blonde. Jag måste vara ärlig och säga att jag fortfarande inte läst ut Blonde, jag har 140 härliga sidor kvar. Den blonda skådespelerskan kommer vara med mig till slutet av min gymnasietid, som till en början var en grotta full med skatter, men som med tiden förlorat sin glans och på sista tiden varit en transportsträcka till alla nya skatter som väntar bortanför Kungstensgatan 6 och VRG-flaggan. Trots att jag ännu inte läst ut Blonde kan jag konstatera att Joyce Carol Oates roman om Marilyn Monroe är en optimal läsupplevelse. Genom Oates har jag lärt känna en människa, klivit in i hennes sinne och tittat ut på världen genom hennes ögon. Jag har läst hennes tankar och hennes dagbok, och jag vet till och mer med om den blonda skådespelerskan än hon själv, för jag har genom Oates kunnat läsa tankarna hos de män och de fåtal kvinnor som befunnit sig i den blonda skådespelerskans närhet. Varenda bok jag öppnar och börjar läsa önskar jag gav mig den sorts läsupplevelse Oates har gett mig under denna dryga månad jag läst om flickan, kvinnan och fenomenet Marilyn Monroe.
Till sist måste jag säga att ingen kan kasta upp en penna och fånga den lika snitsigt som du, Mats.
Fridens liljor!
Astrid
Jag vet inte. Jag förstår inte. Ända sen jag lade ifrån mig Blonde efter att ha läst dess sista sida, har jag varit rådvill. Försökt smälta alla intryck. Sovit på saken. Men inte ens nu, när det är hög tid för ett sista utlåtande, tycks jag inte kunna skriva ut en hel rad utan att ändra mig och radera allt igen. Vad tycker jag… egentligen?
Min inställning till boken har skiftat så gott som varje gång jag öppnat den. Särskilt starten, både med läsandet och bloggandet, var trög, och länge kändes det som om min pocketversion egentligen var en klump bly som jag släpade runt med i väskan. Men sen har det funnits tillfällen då uppgiften och historien känts fjäderlätt – ja, rentav upplyftande! Särskilt NJs förfall, var oerhört vackert. Motsatser har ställts mot varandra fler gånger än jag kan räkna och jag har gång på gång tvingats omvärdera min åsikt om Norma Jeane och författarinnan själv.
Vad det gäller mitt slutomdöme är jag ambivalent. Blonde är ett mästerverk, men jag tycker ändå att den är klart överskattad. Den är både fantastisk och skitdålig, djupgående och ytlig, fartfylld och monoton. Den är alldeles för lång och ändå helt lagom. Samma sak gäller mina känslor för bloggandet och mina egna bidrag till den här sidan. Jag känner inte att jag har hittat någon bloggröst under dessa veckor, utan mera antagit en viss ton efter dagsformen.
Oavsett vad jag har känt för Blonde och hur jag har uttryckt mig här på bloggen så tycker jag att den här uppgiften har varit givande. Därom råder det inga tvivel. Blonde berörde mig verkligen på många plan, mer eller mindre positiva. Och jag är säker på att jag aldrig tidigare läst en bok som gjort mig lika förbannad.
Sanna
Jag önskar att jag kunde vara som JCO, det känns som om hennes ord bara flyter på, så naturligt och utan den minsta ansträngning, som om allting är så självklart . Men nu sitter jag här och inte riktigt får fram det jag vill ha sagt. Den här boken har frambringat så mycket känslor hos mig och tankarna är oändliga men jag vet inte hur jag ska skriva ner dem. Äsch nu skriver jag bara hur jag känner och tycker:
Jag har läst hela dagen idag, bara avbrott för att äta och den här dagen har varit den bästa och mest märkvärdiga på länge, jag har sjunkit in i boken så djupt och det har varit underbart men skrämmande på samma gång. Det sista avsnittet i Blonde har verkligen klamrat sig fast, och jag fick faktiskt lite tårar i ögonen (av vad vet jag inte riktigt) och jag har inte gråtit till en bok någonsin tror jag. Det var skrämmande det här avsnittet. Jag erkänner, jag har inte läst ut boken, men jag vill inte läsa ut den stressad utan jag vill njuta av varenda sida som är kvar, läsa varenda ord och inte skumma igenom den, för jag älskar den här boken det gör jag verkligen och jag vill inte att den ska sluta så snabbt. Jag vet att hon kommer att dö, jag vill inte att hon ska dö, jag tror jag har blivit lite av ett fan. Fast mer än ett fan, det känns som jag känner henne, jag vill inte att hon ska dö. Men det kommer hon och jag tror nog att jag är lite rädd för att läsa slutet. Men om det inte finns ett slut är det då någon mening med att läsa? Allt tar slut någon gång.
Det var idag när jag läste som jag kände någonting för första gången, visst, Blonde var väldigt omtyckt av mig innan också men verkligen inte som nu. Den berör mig djupare. Jag vill inte sitta här och skriva, jag vill läsa läsa läsa, men vad händer när Blonde har nått sitt slut? Jag gillar Norma Jean och hon kommer dö. Jag kanske väcker henne till liv igen om några år och struntar i att läsa slutet. Vem vet. Jag kanske inte orkar öppna boken på nytt. Den här virvelvinden av tankar jag har nu kanske är tillräcklig.
Det är i detta kapitel det börjar hända saker, dystra, förvirrade, dunkla saker. Tempot blir högre (man märker det på JCO’s skrivande, det blir bitvis förvirrande och osammanhängande, orden slängs hit och dit, massor av mellanrum mellan ord mm.). Man som läsare blir kastad in i det och det känns nästan som man själv är den drogmissbrukande kvinnan som ser allt som ett töcken. Det känns som det är jag och ingen annan där, jag är ensam och rädd. Jag förstår Norma Jean. Fast allt är ju bara en bluff. Tänk om Marilyn var en glad kvinna i sina bästa år som bara råkade överdosera. Jag vill inte tänka så för jag har fäst mig vid Norma Jean. Är jag naiv på det sättet? JCO är i så fall väldigt bra på att luras med hjälp av ord. Ordbluffare. Är inte alla fiktionella författare som frambringar känslor det då? Fast nej, Norma Jean var ju en riktig person. När jag tänker efter känner jag mig faktiskt lurad, jag sympatiserar med någon vars känslor i boken inte fanns på riktigt. Har JCO rätten att göra så? Hade den riktiga Norma Jean velat att hon gjorde så? Nästan lite fräckt när jag tänker efter. Låt oss inte tänka efter då. Jag vill vara kvar i min naiva bubbla där jag känner Norma på riktigt.
Jag älskar ändå JCO. Hon lyckas fånga läsaren på ett så brilliant vis och med en helt egen stil, och jag vet inte hur hon bär sig åt och jag kan bara försöka analysera så gott det går. Hon är helt enkelt ett geni enligt mig, och jag kan inte annat än att hålla med Göran Hägg på omslaget: ”Rena rama konstverket… Blonde är en litterär triumf.”
Jag är nu ett fan av Norma Jean och ett fan av Joyce Carol Oates.
Tack för denna fantastiska läsupplevelse, den kommer jag sent glömma.
Lisa
Blondemomentet har nog varit det som har berört mig mest under alla mina år i skolan. Det känns som en perfekt avslutning på väldigt många utmanande, hårslitande svenskuppgifter. Blonde har varit ett underbart sätt att för mig öppna ögonen för läsandet mer och jag kommer antagligen att ta mig an mer utmanande böcker än den här, och fler böcker av Oates, det kan jag lova. Jag har fastnat helt för hennes skrivsätt och det är bara att lyfta på hatten.
Jag har aldrig tidigare i mitt liv bloggat och jag kände att det var viktigt för mig själv att skriva det jag kände bara rakt av. Jag ville inte linda in det och få det att verka ”litterärt vackert”, det lämnar jag till någon annan. För att få fram det jag känner måste jag vara mig själv och det tycker jag att jag har varit. Det är skönt att vara sig själv! Det är nog det första momentet (som jag kommer ihåg i alla fall) att jag också känner att jag har kunnat vara det och också kanske därför jag har gillat bloggandet så mycket. Och det är aldrig fel att blogga om något man tycker om. Jag har läst att några har svårt för den här boken, och jag erkänner att jag också hade mina stunder med tveksamhet, men i stort sett har Blonde varit det bästa jag läst på väldigt länge, kanske till och med det bästa någonsin och det är jag väldigt tacksam om att ha fått uppleva.
Det svåra är att formulera alla tankar som virvlar runt i huvudet, man vet att man har tankar och man känner saker inombords, men att sen få ut dom svart på vitt (ordagrant) är faktiskt svårare än man tror. Det är kanske det det handlar om, att släppa spärren och låta tankarna flöda ut. Jag har försökt så gott det går genom att inte fastna i det skönlitterära träsket och det har funkat bäst för mig. Det har varit en utmaning, men en lärorik sådan.
Blonde är en litterär triumf och jag ska läsa de sista sidorna i boken med njutning, det lovar jag.
Hejdå bloggen
(Ovanstående av Lisa)
”Är hon inte det? Vad är en kvinna om inte sin livmoder?” (s. 774)
Och så, låten; Girl, You’ll be a Woman Soon.
Kommer jag? Bli en kvinna? Kommer jag? Någonsin bli vuxen?
”Don’t you know
Girl, You’ll Bee a Woman Soon
Please, come take my hand
Girl, you’ll be a woman soon,
Soon, you’ll need a man”
Behöver jag? En man? Verkligen, en man?
(En liten hälsning från Quentin Tarantinos Pulp Fiction. Det är förövrigt en makalöst bra låt. Och en makalös film. Ja.)
Svenskan är död, Marilyn är död. DÖD.
Jag lärde mig att det heter Svensklärare, utan a, och att just dessa, svensklärare, kan vara väldigt bra att ha.
Kvalitet över Kvantitet.
Kalejdoskopiskt.
Mer kommer jag inte ihåg.
Jag lärde mig att hon hette Norma Jeane, och inte Marilyn Monroe, och att just hon kunde ha behövt en sådan, svensklärare.
Mer kommer jag inte ihåg.
Och så ska jag in i det här. Känner mig för tillfället inte som en livmoder, men vem vet? Sådant kan ju ändras. Fastnade någonstans för det där som var Jan Guillous förklaring till en av Normas män; ”En intellektuell dagdrivare.” Är det jag?
“From: Sara Josefine Runesson
Sent: den 16 februari 2010 21:03
To: Mats Ingemarsson
Subject:
Jag kör Blonde/P1/Joyce Carol Oates/Jan Guillou- grejen. Någon måste ju vara där och balansera upp mot alla smarta människor, och Sara Skoglund!”
”Lysande!
Dina ord: Ett självporträtt? Eller falsk ödmjukhet? Eller bara skön självdistans?!
Mvg, Mats”
Vem vet? Fiktion eller verklighet, sanning eller saga? Lura ögat, locka örat.
Kanske kommer jag tillbaka en dag, som Martina Lowden. Kanske kommer jag aldrig tillbaka till detta dödsförgätna borgarpatriarkat som kallas skola, beläget mittemot den lummiga innerstadsparken; Ellen Key.
Vad mer är dött?
Jag tog mig friheten att göra om ett stycke på sidan 774, som var en beskrivning till Montgomery Clift, till vad jag skulle velat att det stod på min egen dödsannons.
”Näst-intill-alkoholiserad och sinnesrubbat charmerande, med det vackra ansiktet ärrat av Viktor Rydberg, som nästan hade tagit livet av henne året innan. Hon gick på skrivandet och koffein (intravenöst?), levde livet och var (alldeles för lite) i sitt flickrum, som en envist närvarande Dionysos som exponerade sig själv med sina oberäkneliga dryckesvanor och sina oförskämda unga älskare och vägrade för det mesta att göra som hon blivit tillsagd, till och med att ge sig iväg ut i den ”fantastiska” framgångsfabriken förrän det blivit höst och vår och höst en gång till.”
Klockan är 00.00.
Sara J. Runesson
Förlåt! Jag vet att jag kanske är en av dem som skriver sitt slutord sist, men detta inlägg har inte varit lätt att skriva. Detta inlägg är faktiskt det sista jag någonsin kommer att skriva i denna kurs och även en av de svåraste.
Jag kommer ihåg när Blondemomentet kom på tal i skolan, det slog mig genast att detta var en uppgift för mig. Blondemomentet lockade mig eftersom det var en annorlunda uppgift, i jämförelse med tidigare moment vi gjort under kursen. Jag började i alla fall med en positiv syn på hela momentet, men sedan började ångesten långsamt smyga sig fram. Jag började med att få ångest över att jag inte ens hade öppnat boken och att jag inte heller visste det bästa tillfället att börja läsa Blonde. Ångesten bara steg och steg för varje dag och istället för att försöka dämpa min ångest genom att börja läsa boken, valde jag att inte göra det. Dagarna bara gick och Blonde låg på exakt samma plats, i hörnet på mitt svarta skrivbord gömd bland en massa andra böcker.
Sedan kom dagen, dagen då jag började läsa Blonde. Denna dag var helt perfekt att börja läsa på, det var påsklov och jag satt på min väninnas balkong och vädret var helt underbart, solen sken och det var varmt i luften. Efter läst klart 40 sidor denna dag, märkte jag att tyckte om boken. Jag tyckte boken kändes ömtålig, sorglig, ärlig, bar och naken, men att den samtidigt hade någon magisk drivkraft som fick mig att fortsätta läsa den. Jag märkte att jag blev allt mer och mer nyfiknare för varje sida jag läste, jag ville hela tiden nyfiken på vad som skulle hände med Norma Jean härnäst.
Däremot försvann inte min ångest, jag hade börjat läsa boken och jag hade kommit in i den, men nu kom ångesten över bloggandet. Jag fick ångest eftersom redan många hade börjat blogga och det kändes som om jag var den sista kvar. Jag fick även ångest över att alla inläggen var så genomtänkta och bra och det kändes som mina inlägg skulle vara dåliga, jämfört med mina klasskamraters inlägg. Jag vågade ändå, jag skrev mitt första inlägg och det kändes skönt men samtidigt var jag väldigt rädd över vad folk tyckte om det. Jag märkte för varje dag som gick att min ångest började försvinna och att jag fick allt mer mod att börja skriva. På något vis, hade jag övervunnit min ångest och funnit min bloggröst efter första inlägget. Även fast jag hitta min bloggröst, har man alltid en tendens att vilja skriva mer, gå in mer på djupet och kanske till och med mer eftertänksamt.
När jag tänker efter vet jag inte vad som fick mig att fortsätta att läsa Blonde, jag visste inte så mycket om ”Marilyn Monroe” och jag hade inte heller något större intresse för att lära känna henne, men Joyce Carol Oates lyckades ändå fånga mig som läsare. Jag vet inte om det var för hennes sätt att skriva eller bara ren tur att jag gillade boken. Däremot vet jag att hon lyckades få mig komma närmare Norma Jean (som jag för övrigt inte hade någon aning om att hon hette).
Blonde är en väldigt personlig bok, att läsa Blonde är som att läsa ur Norma Jeans personliga dagbok. Man får följa Norma Jeans inre tankar, känslor och händelser. När Oates skriver om Norma Jeans personliga tankar, känslor och händelser utlämnar hon inga smaskiga detaljer.
Blondemomenten har verkligen varit en upplevelse med blandade känslor. Ena dagen kunde jag tycka att det var en rolig och annorlunda uppgift och näste dag kunde jag bara känna ren ångest över detta moment. Fast detta moment har haft sina upp och ner dagar tycker jag ändå att det hittills har varit en av de få moment som verkligen har berört mig. Det har sannerligen varit ett moment som man har både lärt sig mycket ifrån samt även ett ovanligt moment. Blonde har verkligen varit en mångfasetterad uppgift där vi elever har lärt oss att analysera en bok utifrån våra egna tankar, lärt oss att blogga, lärt oss att följa ett radioprogram, samt även lärt och att bedöma och värdera vårt arbete.
Det känns oerhört underligt att det är det sista jag kommer skriva i svenska, blir lite ledsen när jag tänker efter. Samtidigt känner jag mig redo att ta studenten, redo att mig ut i det riktiga livet, redo att få smaka på det riktiga livet!
Till sist vill jag tacka vår svensklärare Mats både för detta moment och för att ha varit en skicklig lärare!
Jag tackar för mig, Lea
”Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid. Kom med kom med på vandringsfärd i vårens glada tid!”
Ja så lyder första raderna till den sång som vi studenter ska sjunga för tolfte och sista gången om en månad. Det är en märklig känsla, en tidigare oupptäckt känsla, det är en känsla av vemod att vara blivande student. Frågor som dagligen passerar är ”vad ska jag göra sen?”, men kanske framförallt ”hur tar jag till vara på den sista tiden på bästa sätt?”. Men, denna period lämnar även stor tankeverksamhet åt att reflektera över den tid som redan har passerat. De tre åren på Viktor Rydberg Gymnasium. Under mösspåtagningen talade vår rektor om hur vi studenter snart har läst ett trettiotal kurser under våra år på skolan. Jag blev otroligt förundrad över hur jag möjligen kunnat läst så pass många kurser. Det kändes som jag knappt kom ihåg ett tiotal. Utöver det, vad man hade egentligen gjort i alla dessa kurser. Jag beslöt mig för att titta på vad för sparade dokument det fanns på min dator. En diktsamling på engelska, en utförlig beskrivning över en lektion i kickboxning, flertalet argumenterande uppsatser i diverse ämnen, men det dokument som först dök upp var detta, inlagt som ”Sv BC- Blonde”. Ett nu sex sidor långt dokument fyllt med både färdigt redigerade texter, men även små anteckningar och halvt påbörjade inlägg. Under de senaste veckorna är det just detta dokument som har varit uppe och studsat mest frekvent.
Hur har då detta moment varit?
Jag kan ärligt talat säga att jag precis tagit en lång paus från att undvika att behöva skriva vidare på detta inlägg. Orden slutade att komma då ovanstående fråga om Blondemomentet dök upp och skulle besvaras. Hmm…Nu blev det jobbigt igen. Kanske ska man ta en till paus.
Nej, ett ultimat svar kommer nog ändå aldrig att dyka upp. Så jag ger er mitt nuvarande spontana svar på hur det har varit att läsa boken Blonde skriven av Joyce Carol Oates tillsammans med bokcirkeln och P1.
Det är lätt att framstå som en klyscha genom att säga att denna uppgift att blogga om en bok varit allt från otroligt påfrestande och ångestframkallande till något riktigt roligt och givande. Men, det är den enda sanningen. Vissa inlägg fick man nästan tvinga fram, medan i andra kom orden som rinnande vatten. Men, det engagemang jag bemött av lärare, klasskamrater, familj och även känt i mig själv, har varit tillräckligt för att väga upp det negativa. Att arbeta självständigt, men samtidigt tillsammans, och inspireras av varandra i bloggen har varit annorlunda. Det har varit givande. Det har varit ett helt nytt sätt att arbeta på.
Men, man får heller inte glömma den betydelse som Joyce Carol Oates skicklighet att måla upp och berätta har haft. Vilken stor betydelse det har inneburit för detta moment att blogga, att det var just dessa kvinnor, Norma Jeane och Marilyn, dessa unika karaktärer, förenade i en vacker och blond kvinnas kropp, som skulle diskuteras. Vi har trots allt inte läst vilken bok som helst i denna bokcirkel. Det är klart att man inte kan vara helt besviken efter att ha läst en bok skriven om en av världens mest uppmärksammade personligheter, skriven av en av världens mest uppmärksammade författarinnor. Nej, boken har jag inte mycket kritik till. Den var lite lång, men jag anser det som en del av läsupplevelsen. Det är inte en vanlig bok, det är inte en bok som du läser sömnig innan du går och lägger dig, det är en bok som innebär ett personligt åtagande. I Blondes fall innebar detta åtagande inte bara en dans på rosor. Trots en otroligt intressant och vackert uppmålad historia, var det stunder då det blev för mycket. För mycket text, för mycket sorg. Att sedan utanför själva läsandet även diskutera och skriva om denna sorgliga livshistoria gjorde att jag egentligen hade behövt en paus från Blonde och bokcirkeln.
Men, allt som allt är jag utan tvekan väldigt nöjd med detta moment. Jag är stolt över att jag den lektion, då vår lärare Mats engagerat pratade om denna möjlighet att få blogga om Joyce Carol Oates bok tillsammans med bokcirkeln, faktiskt tog mod till mig och räckte upp handen för att delta. Jag är glad över att vår lärare gav oss denna möjlighet. För detta moment kunde inte passat bättre som avslut på en lång utbildning i ämnet svenska. Som jag tidigare nämnt är det många kurser och framförallt mindre skoluppgifter under mina år på gymnasiet som idag har ”fallit bort”. Men, momentet med Blonde har varit så pass annorlunda och omtumlande att jag är övertygad att det kommer följa med mig även efter min tid på gymnasiet.
”Med öppna ögon låt oss se på livets rikedom, som gror och sjuder överallt, där våren går i blom.” Ja så lyder de sista raderna av den sång jag ska sjunga för sista och tolfte gången på skolavslutningen denna vår. Och när jag sjunger dessa rader och tänker tillbaka på de år jag haft på den fina skolan Viktor Rydberg är jag säker på att Bokcirkeln och Blonde inte kommer gå glömd.
Tack allihop!
Anna A
Jag tyckte om den här ”Blonde” från första stund. Det är förbluffande hur en bok kan vara så snyggt förpackad – det var som att flyta fram på en våg av grädde då man läste – och ändå ha så många smutsiga undertoner. Den var så läcker, sexig, glänsande. Tills man slutligen blev alldeles mätt och övergödd på Marilyns månvita, härliga bröst som hängde över klänningskanten, hennes gulliga rumpa, det hjärtformade ansiktet och den kyssvänliga kladdiga röda munnen, den vällustiga kroppen. Som när man har svalt för mycket vispgrädde på en gång. Det stockar sig i halsen, man vill spy. En snygg bok, men samtidigt tragisk och äcklig. En oslagbar och slagfärdig kombination.
Så mörk och hemsk, snudd på outhärdlig ibland, men så subtilt att man inte riktigt hinner tänka på det. Man sväljer allt med hull och hår. Som en stor, vacker bakelse med massa gift inproppat i dess inre. Sen går man och är magsjuk i flera veckor.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i bloggar, det måste jag erkänna. De är alltid så narcissistiska och ofta helt onödiga. Därför var jag lite skeptisk, och nervös inför hur det här skulle gå. Om jag nu föraktade bloggar – skulle jag då själv kunna ”blogga” med stoltheten i behåll? Svaret är nej, men va fan. Man får väl lära sig nån gång. Sen blev det ju lite som det blev också. Men det är ju svårt, för hur ska man skriva egentligen? Lite hur som helst, verkar det som, och det är ju alltid trevligt. Jag försökte vara lite halvpersonlig, lite spontan sådär, kasta ur mig det som dök upp. Men även om jag kanske inte riktigt hittade den där ”bloggrösten”, måste jag tillstå att den här bloggen blev väldigt kul. Verkligen ett levande litet monster, med allas åsikter som krälar upp och ner över sidan, som fortfarande kröns av det allra första inlägget.
Det var ju ett krävande moment också. Boken är ju lång. Det var nätt och jämnt så jag hann läsa klart – jag läste klart den igår, så när som på de sista tre sidorna, vilka jag sparade till idag. Deadlines som duggade tätt, och jag hade naturligtvis önskat att jag hunnit blogga mer.
Men det var faktiskt lite kul att blogga. Och Blonde är en fantastisk bok, som jag verkligen inte hade velat ha oläst. Därför ångrar jag inte för allt i världen att jag valde det här som slutmoment.
Och nu: slutklämmen. Förlåt mig ett populärkulturellt och lite fånigt citat:
”I don’t think anybody is a slut. People just want somebody to be with.” – Hoyt Fortenberry, True Blood
/Unn
Senare i livet och Slutord
Jag gillade inte Norma Jeane. Det här blir väl som att svära i kyrkan, men från och med andra halvan av boken, nej, från det att hon började som modell i mitten av flickan så tappade jag långsamt greppet om henne. Jag älskade det lilla barnet, den lilla flickan, men sen . . .
Allt var inte hennes fel, hon hade en svår barndom, hon hade en sjuk mamma och en pappa som inte fanns, hon blev utnyttjad av Hollywood. Men hon kunde ha hoppat av, hon kunde ha överlevt, men nej, utanför ljuscirkeln kunde hon inte vara. Misslyckades hon skulle hon dö, om inte folk såg och älskade henne så skulle hon dö.
Hon offrade sig själv för sin egen berömmelse. Hon ville så gärna ha barn, säger hon, men ”Babyn fanns där precis utanför ljuscirkeln” (667) och utanför ljuscirkeln kunde inte Marilyn Monroe inte existera och därför kunde Norma Jeane inte ha barn. Jag hade svårt att förstå hennes första abort som hon senare i boken refererar till som att de tog barnet ifrån henne. Sedan blir hon gravid igen och är så lycklig, hon tackar nej till filmroller för hon ska bli mamma. Men det blir inget barn, hon faller i en källartrappa, eller föll hon verkligen? Med tanke på alla hennes självmordsförsök (för trots att de har varit diskreta, knappt nämnda så har de funnits där), har jag tvivel om vad som egentligen hände.
Hon tar droger, försvinner in i en dimma, hon bryts sakta ner. Mot slutet av boken kände jag henne inte alls, tappade totalt tron på henne, utan spenderade mer tid på att få fram vilka de namnlösa bokstavsmänniskorna var.
Men så dog hon och allt var förlåtet. För visst var det tragiskt, hon förtjänade mycket bättre, och nu hoppas jag att hon förlåter mig för att jag dömde henne så hårt.
Men BLONDE å andra sidan gillade jag från början och trots att den ibland kändes lite seg fortsatte jag att gilla den. JCO: s personporträtt av människor vi aldrig får namnet på, tvillingarna, dramatikern. De kändes alla så verkliga. Det var en inblick i flera människoliv, en hel tidsera. Det är verkligen en bra och intressant bok även för dem (mig själv inräknad) inte räknar sig till Marilyn-kulten.
Ska det här då vara slutet på en era?
Först och främst vårt Blonde – projekt. Det har varit kul att läsa boken och läsa och skriva bloggen och jag hoppas att jag bidrog med några insikter, kanske väckte ett par frågor. Om jag ska vara ärlig har jag flera gånger blivit skrämd, tittat på mina anteckningar om boken och undrat om jag verkligen kan komma med något nytt, något som ingen annan redan har skrivit. Det har funnits tvivel och stress, men också flera aha-upplevelser och visst har det varit roligt att följa och bidra till bloggen.
Men det har varit ännu roligare utanför bloggen, att prata med mina vänner som också läser boken, att prata med mina föräldrar, och då främst min filmintresserade mamma som kunde bidra med att avslöja namnet på flera namnlösa bokstavsmänniskor. Min moster läste boken för ett par år sedan, och att sitta och prata med henne om den över en fika har gett oss några goda stunder tillsammans.
Jag hade aldrig bloggat förut, knappt läst/följt några bloggar heller, så detta har varit en ny spännande upplevelse. Det blev ett nytt sätt att läsa bok på, även om jag föredrar bokcirklar då man träffas och pratar om boken över en fika. Att reflektera över och diskutera böcker (bra som dåliga), karaktärer (små och stora), händelser (mer eller mindre viktiga) och författare är riktigt kul, för att inte säga givande.
Att det här är det sista vi gör i Svenska BC vill jag knappt tänka på. Det känns så sorgligt och jag stretar lönlöst emot medan allt hastigt närmar sig slutet. Men jag får väl samla ihop mig och vara tacksam för att det blev ett bra slut i alla fall, ett värdigt slut, raka motsatsen till Norma Jeanes. Så tack alla som har varit med i det här projektet med mig och som gjorde det till vad det blev.
Och som slutord, nej, jag vill inte ha något slut, vad sägs som en början i stället?
Någon som vill börja en ny bok med mig?
Emma
Ja! Hör av dig.
/Sara J
Även om detta moment är slut nu måste jag säga en sak till:
Blonde ska bli film nu!! Och naomi watts ska få huvudrollen 🙂
Ska jag se eller inte se den sen??
Lisa
Jag tror att det finns ett litet frö i alla människors sinnen som trevande söker en plats att rota sig på. Om det lyckas med att rotar sig blossar det upp till en uthållig klängväxt. Det är märkligt, för den är sjuk. Den är så sjuk, så sjuk och den luktar kompost i gassande sol och avlopp.
Alla är så rädda för vansinne; att drunkna en inåtvärld. Jag har också börjat bli det. För om varenda vrå av våra sinnen skulle fyllas av en slingrig växt skulle det bara finnas en steril, men fortfarande klibbig, som en sorts objektiv kamera skulle filma. Den är omöjlig att stränga in i och för mig är den Blonde per definition.
I själva verket är det väl en sorts stämning som ligger lika tjock som os efter att ha stekt bacon utan köksfläkt. Jag vet inte om ni minns, men det finns en scen i Ronjarövardotter när Ronja och Birk som alla andra dagar är ute i skogen men plötsligt försvinner Ronja in i sig själv, hon hör röster och det är underjorden som kallar. Det är obehagligt och det här är bara ett konstaterande; Blonde har påmint mig om det.
Vansinnet kan rota sig och slå lågor i vem som helst, det är precis lika lätt som när eld sprider sig. Jag fascineras av det sjuka, inåtvända och förvrängda, men jag skräms av det där tomrummet som bildas när alla är någon annanstans. Och kanske är det just det tomrummet som är verkligheten, vad vet jag?
Jag är lite rädd för det där tomrummet, för det är lika med meningslöshet någonstans ute i periferin. Men jag vet, att det är därför som jag är så himla redo att säga tack och adjö till svenska b/c. Jag vill utforska allt det där som är för intetsägande för att ens ha ett eget betygskriterium.
Blonde kändes verkligen som det bästa av det sämsta; det har varit väldigt kul att experimentera med tonen i de olika inläggen och så har det varit så himla skönt att för en gångs skull kunna skriva lite mer fritt och ostrukturerat. Fast ändå på ett genomtänkt sätt. Och så mycket mer än det här har jag faktiskt inte att säga.
Johanna
Så. Nu är det över och skönt är det. Marilyn…… kremerad och klar, spridd över historian men jag känner mig som om jag fått urnan i skallen istället för ett par askdoftande andetag av Monroe som jag hoppades.
Jag är sent ute med mina slutord p.g.a. brist på tid, engagemang och framförallt inspiration. Men jag har hunnit läsa ikapp i alla fall, jag hamnade efter ett tag men nu känner jag att jag läst så pass mycket att jag skulle kunna svara ja om någon frågade ifall jag läst J.C.Os Blonde.
Bloggning bloggande bloggade bloggat blogg. Jag har aldrig riktigt förstått mig på bloggande som nuförtiden utgör en stor del av både media- och kultursverige. Det har alltid känts för personligt och otrovärdigt. För att inte nämna dessa bloggar skrivna av unga flickor som helt oförskräckt viker ut sina liv, tankar och åsikter för hundratusentals anonyma var eviga dag. Jag kommer aldrig att kunna förstå varför dessa flickor skriver bloggar och ännu mindre, varför vi läser dem.
Men i och med detta åtagande att läsa Blonde och diskutera det på och genom bloggen så har nytt ljus spridits över detta fenomen. Bloggen som forum. Otroligt positivt överraskad är jag, det måste jag erkänna. Jag tror jag har läst i varje fall 3/4 av alla inlägg och det har inte varit något annat än spännande och i högsta grad givande. Alla olika åsikter och infallsvinklar samt relationer till Norma Jeane och Marilyn har påverkat mig i min läsning. Ingen är ju lik den andra och jag måste erkänna att jag är lite stolt över VRGs engagemang. Det är kul att se att det är många som inte bara bloggat eftersom uppgiften säger det utan också tagit vara på chansen och faktiskt bloggat för att man vill och tycker det är kul och därmed får ut någonting av det utöver betyget man strävar efter (kom på mig själv med att sitta och skriva under influensen av riktigt starka känslor frambringade av bloggen och också nedskrivna på bloggen).
För mig har denna resa med och genom Blonde och bloggen varigt väldigt svängig. I början gick läsningen av sig själv men bloggandet var trögt och jag vågade inte vara helt fri och tankarna låste sig ofta. Senare var det stundtals omöjligt att läsa men lätt att skriva. Ibland skrev jag för att jag var tvungen och ibland för att det var kul. En riktig berg- och dalbana.
Att skriva några ord om boken som helhet känner jag på nått sätt är lite onödigt, kanske till och med dumt. Jag menar det jag tidigare skrivit om boken här på bloggen visar ju vad jag tänkte och tyckte då och att blicka tillbaka på läsningen och nu i efterhand försöka bilda sig ett helhetsintryck och skapa en generell åsikt gör ju att jag bara kan säga vad jag minns och därför blir det inte helt sanningsenligt. Men jag får väl ta och fatta mig kort.
Jag har tyvärr tyckt att boken har varit mer dålig än bra. Den har gett mig oroväckande lite med tanke på dess omfattning men det beror ju på mig, det är glasklart. Jag vet inte om jag inte lärt mig att uppskatta detta slags berättande eller om jag och J.C.O och hennes Blonde helt enkelt inte matchade. Men något som jag inte tror beror på mig är utelämnandet av känslomässiga tillstånd, ett högst medvetet val av J.C.O. Jag hade svårt att känna något eftersom varken Norma eller Marilyn verkade känns något alls. Därför kan jag inte förstå att boken fått sådan uppmärksamhet och så pass omtyckt, den är ju irriterande ytlig. Vad känner hon? Hur känner hon? Varför känner hon? Vad känner hon!? Det har jag undrat flera gånger på varje uppslag.
Jag minns att jag tyckte flickan var bra. Mycket bra till och med, men Barnet var rent ut sagt dötrist. En otroligt långdragen och svår del som jag inte kunde förstå mig på hur mycket jag än försökte eftersom jag då, under bokens tidiga skede, fortfarande ville tycka om den. De senare kapitlen har inte nått mig riktigt. Det har sällan varit kul att läsa Blonde, framförallt mot slutet vilket också gjort att jag halkat efter.
Nu till svenskan…
Detta må vara det sista jag skriver i svenska under min gymnasietid men jag tycker inte det är så sorgligt. Jag vet att jag kommer att fortsätta skriva, jag älskar det svenska språket och att gymnasietiden lider mot sitt slut och studenten nalkas innebär inte ett slut på mitt skrivande. Däremot så förtjänar Svenskan som kurs ett värdigt adjö. Jag har lärt mig så otroligt mycket under dessa tre år av svenska och jag har haft kul med kursen, B och C framförallt. Bra och nyttiga utmaningar och uppgifter anförda av en riktig inspirationskälla till lärare.
Under dessa tre år i gymnasiet har en liten kärlek växt fram inom mig. Kärleken till ord. Är inte ord det bästa som finns? Att ha förmågan att kunna utrycka sig på ett sätt som gör att den som lyssnar förstår precis vad man menar är enligt mig ett tydligt tecken på intellektualitet. Dessutom så finns det ju så väldigt många ord som man knappt hört men som visar sig vara väldigt användbara när innebörden blir tydlig. Så finns det inte ett bättre sätt att ta avsked av kursen svenska än att dela med mig lite av det jag har lärt mig? Kanske inte vad jag lärt mig av själva svenskkursen utan tack vare den inspiration till att vilja lära mig mer om det svenska språket som kursen ligger till grund för. Därmed tänkte jag lista ett par intressanta ord som jag lärt mig på senare och som jag också fått användning av.
Durkdriven – Att vara durkdriven är att vara mycket kunnig inom ett ämne.
Ergo – Synonym till följaktligen.
Defaitism – När något man åtagit sig håller på att gå åt skogen och man tycker att det är lika bra att kasta in handduken.
Rumphugga – Avsluta på ett för tidigt stadium.
Tack bloggen och tack svenskan, synes och höres när vi mötes. Tills dess…..
Jocke